Inte konstigt det är bostadsbrist på många ställen.

Det var intressant! De menar att det handlar om värdeförskjutning, att vi är mindre benägna att kompromissa vilket ett parförhållande kräver. 

Vad tror ni och du själv TS att det beror på?

Det kan ju också hänga ihop lite grann med vårt höga sociala skyddsnät vi har i Sverige. Individen har möjlighet till mycket stöd från staten medan man i många andra länder är väldigt mycket mer beroende av stöd från familjen. Och vårt klimat kanske också spelar in lite grann - vi lever ganska isolerat under stora delar av året när det är kallt ute - vilket kan begränsa möjligheterna att träffa någon. Att midsommarnatten är överrepresenterad i när flest barn blir till säger ju en hel del om detta.

Håller med #3.

Idag är vi mer självträndiga och det är accepterat.

Jag tror att det finns flera olika faktorer. Sverige är på många sätt ett "extremt" land. Religion & familj spelar mindre roll (jämfört med andra länder) och självförverkligande ligger högt i kurs. Jämställdhet/jämlikhet spelar säkert också in. Samt, möjligen, den eviga jakten på "det perfekta" som gör att det alltid finns någon bättre att hitta där ute - för visst är jag värd det? Så, det där med att inte vilja kompromissa stämmer nog (enligt min mening).

Det kanske mest intressanta med statistiken är att trenden är så tydligen.

Ja det verkar vara en väldigt stark ökning. Det är lite märkligt.

Jag tycker att det är en naturlig följd av det liv folk lever idag , med stress o tidsbrist finns det inte ork att engagera sig i det arbete det är att få ett samboförhållande att fungera optimalt .

Samtidigt tänker jag att det är något positivt att man idag inte stannar i förhållanden som inte är bra och anpassar sig som man gjorde förr för att det inte var riktigt accepterat att skilja sig och vara singel.

Det är väldigt positivt att många idag vågar lämna något som inte är bra. Samtidigt är det säkert så att många ger upp för lätt eftersom det är så vanligt.

Personligen är jag inte så förvånad, det känns som en följd av hur ett land likt Sverige utvecklats.  Människor MÅSTE inte vara två för att leva ett liv, det funkar rätt bra att vara själv. T om väldigt bra, åtminstone för det mesta. Dessutom, tror jag, är det accepterat att leva själv och ses inte som något direkt avvikande. Jag har själv tre döttrar och ser mig inte som en icke-social person, snarare tvärtom, men trivs så jäkla bra att få bo helt på egen hand. Att kunna stänga dörren om sig och bara vara sig själv utan att anstränga sig. det är rätt gött :) Det är trevligt att umgås, men skönt att få komma hem och stänga dörren om sig. 

Är det inte lite så vi är i Sverige? Sätter oss på olika platser i bussen, stirra rakt fram i det tomma intet. På busshållplatsen, på hotellfrukosten, i hissen osv.  Prata inte med grannen eller folk i kön, de tycker bara att du är konstig och jobbig. 

Visst är det märkligt att vi har fler nätdejtingsidor (väl?) än någonsin, men samtidigt fler ensamhushåll än någonsin?

Att vilja ha en relation och att vilja bo själv är ju inget som säger emot varandra. Nu är jag sambo, men hade vi inte fått barn och bott närmare varandra än vi gjorde innan vi flyttade ihop så hade vi nog fortsatt vara särbos länge till. Många saker spelar roll. Lönenivåerna gjorde att vi hade råd att bo isär, egentid och hobbies är viktigt för oss båda osv. Men, lönerna var ju det som gjorde det möjligt. I städerna tjänar man mer och det gör ju att folk kan bo själva. Sen betyder det inte att man inte ses ofta, bara för att man har råd att ha sitt eget. Tror alltså inte att det här att göra med att vi är asociala på något sätt.

#10 Men vad beror den tydliga ökningen på? Idag är det betydligt svårare att hitta en bostad t ex. Att ha råd att bo på egen hand, det hade vi på 80-talet också. Dessutom var det väldigt lätt att hitta en bostad. 

Som det antyds i artikeln så tror jag att viljan att kompromissa är lägre idag plus att kvinna/man jagar efter det "perfekta". Tinder är väl ett bra exempel på det? Här duger inte 80% utan det ska helst vara 110%.

Jag tror det att leva i en relation och få det att funka i längden har blivit mycket svårare! Tidigare generationer hade -på gott o ont- mycket tydligare mallar för hur "man gör" t.ex. Traditionella ansvars-och arbetsfördelningen. Men inte bara det utan även att separation/skilsmässa var ett ickealternativ vilket gjorde att man la ner sig mer på att få det att funka alternativt stod ut med mer (eller båda). Det skulle innebära att även om man kanske på 80-talet också hade ekonomi för ensamhushåll så satt fortfarande gamla tänket kvar mer? Redan när jag var ihop med min första seriösa pojkvän, för 30 år sen ungefär (ja 80-talet) och vi pratade om ifall vi skulle flytta ihop, vi var ihop i 5 år utan att flytta ihop, så minns jag motståndet i mig och att jag tånkte och sa att dp skulle vi behlva ett långt hus där vi kunde bo i var sin ände och ha gemensamt sovrum i mitten. Jag borde nog ha lyssnat mer till denna kloka inre röst. Men tänkte istället " men så kan man ju inte göra, det betyder nog vpran relation inte är rätt för annars hade jag väl velat flytta ihop som andra omkring iss gjorde när de varit ihop så länge som vi hade". Nu tänker jag det inte var fel på relationen men att jag var för dålug på att vara jag och utgick från att jag behövde anpassa mig efter nirmen.

Två individer med tydliga krav/mål på självförverkligande - där de var för sig har en lista som ska prickas av. Typ: Så här ska det vara - så här ska det INTE vara.  Kompromissa? Nej, varför det? Livet är alldeles för kort för kompromisser. 

Måhända är det inte särdeles lätt att få en sådan relation att fungera någorlunda friktionsfritt. "Det måste ju finnas någon, där ute i nätbruset, som mycket bättre uppfyller mina krav. Som dessutom är lite snyggare och tjänar lite mer…"

Trenden med ensamhushåll behöver inte vara "fel", men nog säger det något om våran samtid?

Min poäng är att det inte betyder att alla är singlar. Det kanske är sant att man är mer "kräsen" i sin relation idag, det vet jag inte, men det kan omöjligt vara något negativt. Att folk inte nöjer sig är positivt. Visst att folk kanske bryter upp lättare idag, pga andra normer. Man stannar inte om man inte trivs. Men, att man bor själv betyder inte att man är själv. Många relationer har nog större förutsättningar att överleva om man inte bor ihop. Följ skaffar barn senare och innan det finns det ju kanske ingen direkt anledning att flytta ihop.

Precis. Det betyder ju inte att man inte har någon partner.

Nej, ensamhushåll behöver inte betyda "ensam" eller "ej i relation".. Finns en del intressant läsning på nätet (om man googlar). Olika teorier och förklaringar, den ena lika god (eller mindre god) som den andre.  

Efter ett 16 år långt samboförhållande kan jag idag absolut inte ens tänka mig att bo ihop med någon. Men inte känner jag mig ensam & olycklig för det - tvärtom, faktiskt. Så jag faller nog under kategorin "kräsen" :)

Mao, singelhushåll och dejtingsajter har kanske inte med varandra att göra :)

Sen kan man fundera på hur utvecklingen kommer se ut i framtiden. Om trenden kommer fortsätta, eller vändas. Visst finns det väl indikationer på att yngre människor idag värderar trohet och kärnfamilj högre än tidigare generation? Viljan att gifta sig och få barn tidigt verkar vara mycket högre bland 90-talister jämfört med 70-talister.

Hur får du ihop att folk inte värderar trohet bara för att de vill bo själva? De två har ju inte med varandra att göra.

#19 Nu är ju inte det något jag sagt. Bara för att värderingar om trohet kan leda till vilja att leva ihop hos en generation betyder inte per automatik att en generation som gärna bor själv inte värderar trohet. Syftade på trohet till skillnad från skilsmässa. 90-talister verkar ha en ganska stark önskan om att leva familjeliv och att hålla ihop. Många har vuxit upp i olika hem med skilda föräldrar och önskar att göra tvärtom själva. Så det kan nog påverka att 90-talister kanske inte vill bo själva i stor utsträckning.

Ensamhushållen tror jag kommer sig av att varken män eller Kvinnor längre är tvungna att gifta sig eller bo ihop för att få tak över huvudet, mat och juridisk myndighet, och av att barn inte längre är något man med självklarhet måste skaffa sig. Det finns helt enkelt ingen anledning att bilda en traditionell familj om man inte vill. 

#20: Om nu 90-talisterna har en sådan önskan, tror jag att det beror på att de inte är så gamla ännu. Unga och romantiskt förälskade människor kommer nog alltid att drömma om ett gemensamt litet bo. För en del av dem går det över med tiden, men då finns det nya ungdomar som drömmer.

#21 Finns undersökningar kring det där och det är en skillnad mot vad tidigare generationer har värderat, i samma ålder, så det har inte bara med ungdom att göra.

#22: När "tidigare generationer" var i samma ålder fanns inte möjligheten till ensamhushåll i samma utsträckning. Det var först med 60-talisterna, och ännu mer med 70-talisterna, det började bli ekonomiskt och socialt möjligt för både män och Kvinnor att leva i ensamhushåll på sin egen inkomst.

#17 Nja, kanske - kanske inte. Det är ingen djärv gissning att de som nätdejtar (eller dejtar överhuvudtaget) i huvudsak är de som bor i ensamhushåll. Däremot innebär det, givetvis, inte att någon som bor i ensamhushåll nödvändigtvis dejtar.

Statistik kring ensamhushåll blir egentligen först intressant när man kan bena upp strukturer & mönster. 

"Är målet i livet att hitta en partner?" Tja, säg det? Tycker att det här är en tänkvärd artikel (om än snart 8 år gammal)_

http://www.dn.se/insidan/ar-malet-i-livet-att-hitta-en-partner/

#24 nej det är ingen konstig gissning, är de flesta singlar bor själva. Men det betyder inte att kausaliteten går åt andra hållet, att man bor själv för att man är singel. Tror att de flesta vill ha en livspartner och jag tror inte att det gått ändrats genom åren. Vi får inte fler långtidssinglar bara för att fler skiljer sig heller. Folk hittar ju nya partners. Jag är övertygad om att fler bor själva för att man nu kan, pga pengar, socialt liv och normer. Inte pga ens civilstatus.

#25 Jag är inte lika övertygad.

 Läste du artikeln? (#24)

Ja det gjorde jag. Båda vill ha en relation men orkar/ vågar inte. Jag har också älskat mina singelperioder och inte haft som mål att hitta en ny partner. Även om man lever så i flera år och är nöjd så, så tror jag att de flesta i slutändan vill ha en partner. Sen behöver man inte ha som mål att det ska hålla hela livet, men det är en annan sak. Livspartner under en period duger gott.

#27 Ja, kanske det? Vem vet? Vi får väl helt enkelt följa utvecklingen. Något enkelt svar finns kanske inte, men en intressant utveckling i vilket fall som helst.

Man kanske skulle börja tänka i "kollektivbanor" igen😉

Ett sätt kanske att minska bostadsbristen och ensamheten.

#29 En del tvingas bo "kollektivt":

"Trångboddheten i Malmö fortsätter att öka. Var tionde malmöbo ingår i hushåll där fler än två personer bor i varje sovrum, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån, SCB.

Familjen Halilovic är sju personer i en trea på 65 kvadratmeter i Lindängen. Föräldrarna delar rum med de två yngsta pojkarna. De tre systrarna delar det andra sovrummet. Där finns det bara plats för sängarna."

Saxat från SVT 25.05.2016

Ensamhushållen ökar, trångboddheten ökar och bostadsbristen är fortsatt hög.

#30 Nu var det inte den formen av kollektiv jag tänkte på utan jag funderade om kanske ungdomar som flyttar hemifrån t.ex kanske kan tänka sig att bo ihop med andra. Så gjorde vår son och även några av hans kompisar.

#31 Det förstod jag - jag ville bara belysa att frågan om boende har flera aspekter.

Absolut. Det har ändrats över tid också.

Jag bor i ett radhusområde som byggdes 1961. Då var alla de små husen hyresrätter. Små skokartonger med papptak byggda på betongplatta med blåbetong i väggarna. Boendeytan är 85 kvadrat och från början var det fyra rum.

De flesta har slagit ut väggar idag och gjort om.

Då var det så att säga "barnrikehus" om jag uppfattat det hela rätt, Man var tvungen att ha minst tre barn för att hyra,

Idag så flyttar de som får mer än ett barn till större oftast. Idag så är även 90% av husen friköpta och det sista huset såldes för 5 miljoner.

Det är en utveckling som är skrämmande i många fall tycker jag.

#33 Det är riktigt. 

Saker & ting på bostadsmarknaden har, med tiden, ändrats radikalt. När jag muckade (från lumpen) i december -81 så gick jag ner till det kommunala bostadsbolaget och frågade efter en lägenhet - jag fick en lång lista att välja ifrån, det var endast en fråga om var & hur jag ville bo. Ingen frågade om jag hade jobb, pengar eller någon form av inkomst. Under 90-talet såldes nyproducerade bostadsrätter för 1 krona styck, bara för att få in någon som kunde betala månadsavgiften. Så sent som i slutet på 90-talet kunde man köpa en stor fin bostadsrätt för 25.000 kr - idag säljs de lätt för 1,5 miljoner.

Idag har vi i min hemmakommun, med 40.000 invånare, en bostadskö på 8.000 personer.

Nyproducerade hyresrätter är små & dyra, 50 kvm för 9.000 kr i månaden känns ju sisådär attraktivt. Och de som verkligen behöver någonstans att bo har dessutom inte råd att betala en dylik hyra. 

Och samtidigt ökar ensamhushållen…