Har en vän i samma klass som jag känt i ca 2 år. Vi är ganska lika på många sätt och också lite annorlunda jämfört med andra så det var väl därför vi blev kompisar antar jag. En sak som kommit mer och mer särskilt det senaste året är att hon alltid behandlar en som om man vore dum/yngre, typ ''läxar upp'' en som en förälder. Om man diskuterar nåt och kommer med någon teori som inte hon håller med om så är det bara skitsnack, för ingen annan kan ju se något ur ett annat håll. Inget intresse för att höra mer om hur man tänker utan hon stänger bara av liksom. Det är inte så kul att diskutera något om det går ut på att den ena ska hålla monologer och man bara ska hålla med eller så är man korkad. 

Sedan är det det här med skolan, hon är mer ''pluggis'' än mig och har ingen förståelse för att man tycker att skolan är tuff, att man inte klarat vissa uppgifter  eller att man inte alltid orkar gå till skolan osv. Får en känsla av att hon ser ner  på oss som inte får minst C i allt och tkr att man är lat. Alla är inte superpluggisar men de kan ha andra bra sidor tycker jag. Hon ska alltid berätta hur allt går till och hur man borde/inte borde göra och vad man än säger och gör är det oftast fel. Ibland hävdar hon att jag har fel utan att ens kolla upp fakta först, det går liksom på automatik. Som exempel hade vi ett projektarbete med ett ''låtsasföretag'' där man skulle tillverka en produkt, då hon var sjuk skissade jag upp en plan och ritade upp en ungefärlig prototyp elr vad man säger, på internet. Sedan  hade hon utan att ens diskutera raderat i princip allt jag gjort och gjort om det på sitt sätt. Kommer ihåg att jag blev irriterad men visste inte vad jag skulle säga. Jag orkar liksom inte att ha konflikter med klasskamrater och det känns som att hon inte skulle förstå.

Så frågan är, hur ska jag hantera detta? Vi kommer skiljas åt i juni och jag funderar på om jag borde ha kvar kontakten eller ej, saken är den att hon är i princip den enda jag umgås med men vi är inte jättetajta egentligen, vi har inte ens umgåtts på fritiden en enda gång och helt ärligt skulle jag nog inte klara av det. Båda är vi ju lite knepiga på varsitt sätt och såklart uppstår en del problem då. På något sätt känner jag att jag vill lägga allt som har med min nuvarande skola bakom mig men då kommer jag verkligen inte ha en enda kontakt förutom min familj då, känns lite vemodigt. Vet också av erfarenhet att man ofta glider ifrån varandra när man inte längre träffas varje dag, finns liksom inget att säga. Vad jag vet så har hon inte några vänner heller kan vara värt att tillägga.