Bortprioriterad
Hejsan! Jag har ett problem. Har ett förhållande med en kille sedan oktober 2016. Han bor i en lägenhet i en lite större stad och jag bor i en lite större lägenhet i en lite mindre stad. Ca 45 min ifrån varandra. Han är jättehärlig och trevlig på alla sätt och vis. Men enligt mig så har han lite tråkig prioritering… jag har aldrig fått någon typ av materiell uppskattning. (Jag kräver verkligen inte detta) men det hade varit trevligt om man blev överraskad med en blomma. Eller ett choklad någon gång. Till saken hör att jag har vid ett par gånger köpt saker till honom för att visa uppskattning som han blivit jätteglad för. Jag tänker för mig själv "Kanske han ser hur kul och härligt det känns när någon tänker på en och ger en liten sak" behöver inte kosta något speciellt. Så kanske han ger mig något nästa gång. När det var alla hjärtans dag i feb så tänkte jag att vi kunde umgås tillsammans. Käka god middag eller liknande. Hade köpt choklad till honom som jag vet att han älskar! men dagen innan alla hjärtans dag så sa han att han skulle träffa 2 kompisar dagen efter (på alla hjärtans dag alltså) de skulle planera en resa till Tyskland ihop för att ironiskt nog fira att hans ena kompis fyllt 28… så sa jag "ja men gör ni så" för trodde han menade att de skulle ses på dagen. Men nej det var på kvällen och han hintade om att han ville att jag skulle åka hem. Så det var bara för mig att ta bussen hem.. Jag sa inte så mycket. Blev bara besviken för jag trodde attt vi skulle fira den dagen ihop. Slutade med att jag åt upp chokladen ensam hemma. Har tänkt i efterhand att jag överreagerat. Kanske han helt enkelt glömt bort att det var alla hjärtans dag. Men sen när vi träffade en kompis till mig och hennes kille några dagar senare så frågade min kille "jaha vad gjorde ni på alla hjärtans dag då?". Då kände jag mig så sjukt bortprioriterad. Han visste alltså om det. Sket i att nämna det och umgicks istället med 2 kompisar. Om ca 2 mån är det min födelsedag och jag är rädd att han skiter i det också. Jag har hintat med att "om 2 månader fyller man 25 år, känns konstigt att vara halvvägs till 30 redan…" tänker att han kanske kan försöka lägga det på minnet. Blir glad om han säger grattis känns det som. Förväntar mig inte någon present. Men hoppas ju klart på att jag får något. Med tanke på att han nyss köpte en present till sin kompis för nästan 1000 kr. Min pojkvän fyllde år i mars och fick present av mig iallafall. Jag har INTE pratat med honom hur jag känner och upplever det. Vill inte vara gnällig och jobbig. Men känner mig bortprioriterad 😞 Ville väl egentligen inget speciellt med detta inlägg mer än att skriva av mig… och höra ifall någon här inne känner samma sak.
Du ska absolut inte känna dig gnällig, känner du dig bortprioriterad så har du all rätt att känna så. Det är sånt man ska lösa tillsammans i ett förhållande och då måste någon ta upp det först. Annars är det omöjligt att lösa och då finns risken att du fortsätter störa dig på det samtidigt som han tror allt är okej, och det brukar inte leda till något bra.
Jag tycker absolut inte du överreagerar men samtidigt tycker jag inte att han gör fel. Ni är/tycker förmodligen bara olika. För vissa är spontana gåvor och speciella dagar väldigt viktigt, andra tycker mest det är onödigt. Personligen tycker jag det är hemskt att ge presenter om personen inte har sagt precis vad h*n vill ha och jag vill helst inte få några presenter heller - även om jag såklart visar mig glad, tackar och sådär när jag får en. Det gäller även om personen är viktigast i världen för mig. En del personer uppfattar inte hintar heller (oavsett hur tydliga man gör dom) och då får man säga vad man vill ha rakt ut istället.
Sen uppfattar jag inte riktigt om ni hade planerat att umgås på alla hjärtans dag, eller om det bara var din tanke? Om ni hade planerat något så förstår jag absolut om du blev besviken. Om inte, så är han faktiskt ingen tankeläsare och ni har inte firat någon alla hjärtans dag tillsammans tidigare (antar jag..?). Jag vet många par som inte firar alla hjärtans dag alls. Han kanske inte tycker det är en speciell dag och eftersom du sa ja till att han kunde umgås med kompisar så antog han att du inte heller tyckte det var så viktigt. Eller så kanske han fick panik dagen före för att han insåg att han inte hade en present eller planerat vad ni skulle göra, och i stunden kändes det bättre att skippa hela saken (han kanske till och med trodde det skulle göra dig mindre besviken än om han kom tomhänt). Han kanske inte alls visste vad du förväntade dig men ville inte fråga och vågade därför inte köpa eller planera något. Och så vidare. Det kan finnas massor av anledningar till varför han gjorde så och det måste inte betyda att han på något vis tycker du är oviktig. Men det är bara han som vet hur han tänkte och varför han gjorde som han gjorde så du måste prata med honom :)
//Jessie
Jag kan tycka att han är ofin och nonchalant. Möjligtvis dåligt uppfostrad. Han behöver veta vad du anser. Skriv ett brev.
Hinta och hoppas räcker nog inte. Prata riktigt och var tydlig så han vet.
Hade ni planerat någon för Alla hjärtans dag? Brukar han fira Alla hjärtans dag? Om inte, hur 17 skulle han kunna veta att Alla hjärtans dag är något speciellt, eller en existerar?
Om du vill att han ska agera på ett visst sätt, så tala om det för honom. I synnerhet inför din födelsedag, så du slipper bli besviken om han inte läser dina tankar så som du vill.
#2, vad är det som tyder på dålig uppfostran? Att man nödvändigtvis inte firar alla hjärtans dag, Eller köper blommor tyder väl inte på dålig uppfostran? I så fall skulle både jag och min man vara vansinnigt dåligt uppfostrade :P vi ser alla hjärtans dag som ett jippo. Vi firar inte ens vår bröllopsdag mer än att vi nämner den. Blommor eller choklad har jag nog fått så du kan räkna på en hand under våra 11 år. Hemligheten? Ni måste prata med varandra! Inga subtila hintar om födelsedagar eller antaganden om alla hjärtans dag. För vissa är inte den sortens dagar värt någonting och inget man firar! Tyvärr vet ju inte du hur han tänker förrän du tagit ett snack med honom. Han är inte tankeläsare, och varje gång du tyst knyter näven i fickan befäster ju du att du inte bryr dig om högtiderna ändå. Inget förhållande blir perfekt av att man går runt och hintar eller hoppas att partnern bara spontant ska ändra sig. Hinta kan man göra när man befäst sin önskan via samtal om man exempelvis vet att partnern är usel på att komma ihåg födelsedagar. Nej, du får nog tyvärr bara ta tjuren vid hornen och ta ett snack. Inget kommer ändras förrän nu gör det och du får berättat vad du önskar. Är han ingen firarkille kommer han inte vakna upp en morgon och bara vara det: P
![[Roe Deer]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag har varit tillsammans med en kille (innan jag blev extrem minimalist) och han firade varken födelsedag eller julafton eller någon annan högtid mer än nyår. Han var väldigt anti detta normativa konsumerande och väldigt snål.
Idag så lever jag väldigt miljövänligt och vill inte ha presenter, mer än förbrukningsvaror (lotion, krämer, téer… osv). Jag firar inte alla hjärtans dag men är väldigt kärvänlig mer mina nära och kära. Jag ger dem precis vad jag själv önskar mig (förbrukningsvaror) eftersom jag vill stå för den jag är och det jag tror på.
Din pojkvän verkar inte finna födelsedagar så särskilt speciella eller andra "firar-dagar". Alla visar sin kärlek på olika sätt. Det är inte bra att förvänta sig att någon annan ska tänka likadant som en själv, eller göra likadant för en själv. Dock så berättar du att han gett en kompis en väldigt dyr gåva, det kan ju funderas kring.
Ge honom presenter om du vill, men förvänta dig inte att få några tillbaka, kanske är det det som är kruxet. Han kanske känner in ett "krav" på att måsta ge något, och då blir rebellisk? Prova att vara lyckliga utan att ge varann materiella saker =)
Starta ny diskussion