Jag älskar denna killen vi har vart i ett långdistansförhållande i snart 2 år men det funkar inte, ingen av oss kan flytta närmare till  varandra vi har många månader ensamma åt gången, och nu börjar det bli ännu svårare att se varandra. Nästa gång vi kan ses blir en vecka till mot slutet av sommaren, och därefter månader isär igen.

Tanken bara slog mig att jag antagligen är lika ensam med denna relation som utan, och vad ger det mig dessa få möten? jag tror jag hade mått bättre av att bearbeta och sluta känna än att kämpa in i döden för något som inte ger mycket. Känns som jag klingar mig vid honom i rädsla av ensamhet, och rädsla att inte möta någon annan. Men den rädslan ska inte få bestämma över mig. Jag är ju ensam ändå?

Hur hade ni gjort?