Genom att försöka förstå den känslan som dom har. Den oro dom känner. Det är kärlek det handlar om. Inte uppfostran.

Säg att du är glad att dom bryr sig och att du alltid tänker på vad dom sagt.Du är försiktig.

Känner igen det och blir ganska ofta irriterad på mina päron samtidigt som jag förstår dem. De kämpar antagligen ganska mycket med motstridiga känslor, om att vilja bry sig om och visa sin kärlek och samtidigt veta att du är vuxen och vill leva ditt eget liv.

Även min mamma som är 58 år och har en 85 årig gammal mamma blir ibland sur och irriterad på henne när hon lägger sig. Men det är väl så med föräldrar bara.

Hejhej… är en besökare här :-) men vill säga så här: försök och gläds åt era föräldrars omtanke! Se det som kärlek, visserligen lite missriktad men ändå… själv har jag föräldrar som struntar högaktningsfullt i hur jag har det! När jag behöver dem och försöker berätta så orkar de inte lyssna utan byter snabbt samtalsämne och skojar bort det svåra… Så, trots att de är jobbiga, försök och känn kärleken bakom :-)

Ja, jag vet att de bryr sig av kärlek, och det är klart alltid nyttigt att tänka "tvärtom". Vad om de INTE brytt sig?

Samtidigt känner jag lite att kärlek ju lika bra hade kunnat visa sig som tillit, stöttning och allmänt optimism.

JAG oroar ju inte mig, så varför gör dem det? Det är nog mest det som jag inte riktigt förstår….  För ingen vill väl gå omkring och oroa sig, om man inte behöver?

Jag säger tvärtemot:  Du har inget ansvar för dina föräldrar och du ska inte behöva älska dom, om du inte gör det. Kärlek förtjänas, det är inget man kan kräva.

Jag tror att du skulle må bra av att distansera dig till dom, att kunna ta ett steg ifrån dom och slippa irritationen.

Det du skriver påminner mycket om mig själv…

Jag har genom KBT lärt mig att inte identifiera mig med dom och att inte lägga mina behov på dom, för jag kan inte få det jag vill ifrån dom och jag kan inte förändra dom.

Dom är som dom är, dom har svårt att visa kärlek som jag kan ta och förstå. Alltså måste jag inse att jag inte kan göra något för att få detta från dom, utan jag måste få det från någon annan.

Jag fick ett mail av pappa häromdagen, där han ville veta lite om mina planer för framtiden, eftersom han gick omkring och tänkte på det. Först fick jag lite smått panik, tänkte "men vad ska jag skriva så det låter bra?" sedan pratade jag med min sambo, och han sa  "men du har ju tänke-paus. Du vet ju inte vad du vill göra." Så det skrev jag tillbaka till pappa, och la till att jag gjorde det som känndes rätt, för mig.

Det var skönt att inte komma med några långa utläggningar om vad, när och hur.

jag försöker att distansera lite ifrån mina föräldrar som jag har ansett vara min bästa vänner. Men både på gott och ont. Jag har jätte dålig samvete att behöva säga att jag behöver tid för mig själv för att läka och må bra. Men jag försöker och kämpar på, visst gör det ont och visst får man höra att man inte bryr sig om dem och att man aldrig hjälper till mer.

Men var sak har sin plats i livet, och just nu måste jag tänka på mig själv. Jag vill ha ett eget liv, en egen familj. Jag vill kunna säga nej, jag vill kunna vara lycklig. Jag vill kunna ta den plats här i livet som jag förtjänar, och jag vill hellst i allra grad vara JAG.

Min psykolog sa till mig att vi har alltid relationer till folk varesig vi hatar dem eller älskar dem. Det är bara det att dem här relationerna aldrig behöver vara ömsesidiga. Jag har av många anledningar alltid tagit ut min agression mot min far som aldrig har varit dum mot mig, tvärtom stöttat mig på alla sätta och vis. Men jag har blivit arg på hnm för att han och mamma hade problem och jag tyckte att det var hans fel. Jag menade på att jag inte förtjänade hans förståelse över hur dåligt jag mår, men psykologen sa då att man har olika relationer till varandra. Jag kan tycka om hnm, mendans han alltid kommer att älska mig just för att jag är hans dotter.