Jag varnar redan nu, detta är ett långt inlägg, men jag skulle uppskatta lite input.

Jag är en tjej, 17 år. I januari förra året lärde jag känna en kille i min klass. Vår relation var helt vänskaplig till en början. 

När jag för första gången ville ta med honom hem för att plugga, någon gång i mitten av februari, fick mina föräldrar tokspel. Han fick inte komma hit när inte de var här. Inte för att han är kille, de har alltid varit välkomna hit förut. Anledningen till att han inte var välkommen var att han är (icke-troende) muslim vars föräldrar kommer från Irak. Mina föräldrar sa uttalat att denne kille skulle våldta och/eller skada mig om vi var ensamma. Detta gjorde naturligtvis både honom och mig väldigt ledsna. Efter att antal dagar kunde de tänka sig att gå med på att låta honom följa med mig hem, i sällskap av en annan väninna. De tittade även på oss i övervakningskamerorna vi har hemma.

Deras första möte gick bra, och vi började träffas mer och mer. Vi pratade varje dag, och gör fortfarande, om allt mellan himmel och jord. Dock blev i princip alla bilturer jag spenderade med min mamma tillfällen för henne att predika kvinnosyn och "faktumet" att alla växer upp för att bli precis som sina föräldrar, att han och jag är för olika.

Min vän började utveckla känslor för mig, som jag inte kände att jag kunde besvara. Mina föräldrar gjorde att jag pushade iväg allt sådant. Jag älskade dock hans sällskap, och att vara nära nära. När sommaren kom sågs vi flertalet gånger i veckan, hela dagen. Vi var på stranden med min familj, fiskade krabbor, byggde sandslott. Vi gick promenader, spelade brädspel och kubb med mina vänner, som alla tycker jättemycket om honom. Mamma fixade ett sommarjobb till honom och bjöd till och med in honom att fira midsommar med oss.

Vid sommarens slut gick det inte längre att hålla undan känslorna, vi delade vår första kyss, och ganska tätt inpå tog vi varandras oskuld. Allt som hände ligger både mig och honom väldigt nära hjärtat. Varenda ögonblick var fint och tryggt och jag har aldrig känt mig så respekterad och säker. Sommaren jag spenderade med honom var förmodligen den lyckligaste tiden jag haft någonsin.

Lyckan varade dock inte länge. Mer eller mindre precis när skolan börjat blev vi påkomna, och helvetet bröt lös. Jag, som alltid haft en nära relation till min familj, nästan aldrig bråkat, var nu knappt värdig att titta på. Jag inser att jag begått ett stort svek, något som jag under varje intimt ögonblick kämpat för att trycka undan tankarna ifrån. Jag hade ljugit för mina föräldrar, och min vän var återigen inte välkommen till vårt hus.

Jag har fortsatt umgås med honom, han är min bästa vän, men ingen utom mina närmsta vänner vet något, de vi umgicks med i somras. Relationen med mina föräldrar har varit bräcklig sedan i september, när det kom fram.

Grejen är den att jag verkligen älskar honom, mer nu än någonsin. Han känner det samma, och han är villig att prata med sina föräldrar om det, trots att de tidigare sagt att han absolut inte får ha någon tjej. De menar att man ska gifta sig mer eller mindre direkt, och att han ska vara färdig med sina studier innan dess. Han har i princip ingen relation till dem, och står inte alls för den strängt religiösa syn de har på livet. Min mamma kan dock inte acceptera en relation med honom om den bygger på att vi ljuger för hans föräldrar. Hon kan erkänna att han är en fin människa, men säger att hon aldrig kan stötta oss utan deras godkännande. Det var i alla fall vad hon sa i september, när vi då var tvungna att bryta upp.

Jag tog upp ämnet igen med henne nyligen och hon säger att jag kommer att förstöra både mitt eget och hans liv om jag blir tillsammans med honom, trots hans föräldrars eventuella godkännande. Hon använder argument allt från att hans föräldrar kommer att mörda mig till att mina nyfunna vänner kommer lämna mig och att han kommer dumpa mig. Hon drog också in saker som att jag skulle kunna bli gravid, att han har ont om pengar och han kommer sänka min status i skolan.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag och min vän har listat upp möjliga konsekvenser, diskuterat och planerat i månader - men mina föräldrar är helt oresonliga. Jag träffar honom varje dag i skolan och att bara kunna umgås som vänner är plågsamt. Vi älskar varandra, vi känner varandra bättre än några andra och oavsett om vi bråkar så kommunicerar vi alltid, hittar en lösning. Vi delar samma värderingar och gör varandra till bättre människor. Jag vet inga andra i min ålder som tänkt efter så mycket innan de ingått en relation, men föräldrarna står i vår väg och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.