Ja det ligger sannerligen något i det. Kloka ord.

Men samtidigt, är det inte så att vi kontinuerligt nöts mot varandra som två stenar i en strid flod? Man anpassar sig till varandra hela tiden, så egentligen kanske ens äktenskap handlar om två andra? *fnissar*

Samtidigt känner jag att jag försökte anpassa mig mer förut, nu har vi kommit till den mer avslappnade fasen där vi båda försöker återta vår sfär och ändå stå vid varandras sida.

Jag tycker det är rätt skönt att ha varit tillsammans ett tag. Efter 13 år vet min gubbe att jag aldrig skruvar på locket till sköljmedlet ordentligt, så han aktar sig noga för att skaka flaskan. Han har också lärt sig att jag alltid lämnar en bit av mackan, där jag hållt i den.

ååå vad intressant ja  absolut hehehe

#2 Visst är det så att man utvecklas tillsammans(förhoppningsvis). Skillnaden är då att man just utvecklas, det är inte jag eller min partner som försöker vara till lags. Ett spel avslöjas ju förr eller senare och då e det så dax att försöka vara sig själv, man kanske i sitt spelande har tappat bort vem man egentligen är.

Efterssom jag har ett uruselt minne har jag lärt mig att det är lättare att komma ihåg sanningen och är man sig själv behöver man inte kommaihåg rolltolkningen. Som tur är resonerar kvinnan i mitt liv på samma sät, även om vi "bara" varit tillsammans i lite drygt två år….

#4. Det är sant det du säger.

Ganska intressant att se hur lika man tänker med tiden. Jag har ändrat mig väldigt mycket tack vare maken. Förr skulle jag alltid ha tre reservplaner för allting. Nu tänker jag mer på nuet och löser problemen när de uppstår.