Du har ju tidigare skrivit om ditt förhållande och ingen här har tyckt att det varit sunt. Tillsammaans med det du skrivit tidigare är jag ännu mer säker på att det här inte är något som är bra för dig.  
Du skriver att du älskar honom vilket är svårt att förstå med allt du berättar. Exakt vad hos honom är det som är så bra? Har inte läst något.
Ibland så älskar man själva tanken på att älska någon annan och att vara i en relation, och det skymmer för hur förhållandet egentligen är.

Du borde ta tag i ditt liv och satsa på dig själv. Du lär inte få mer stöd och kärlek av den här mannen i framtiden, det känns som om han mer tycker det är bekvämt att ha dig som någon sorts morsa. 
Passa på att planera och organisera för ett eget liv nu medan han är borta. Han kan gärna få en verklig överraskning när han kommer hem. Precis på det sätt han själv agerar.

Ärligt jag vet inte. Jag älskar den han var en gång i tiden. Tror jag lever på gamla minnen. Hoppas att han ska skärpa till sig. Han har fina sidor ibland oxå om än väldgt sällan nu. Ja jag har tänkt så ska fundera på vad jag vill med allt. Har ställt mig i bostadskö….

Önskar dig kraft att ta itu med detta och all lycka när du lever för din egen skull och inte för någon annan.

Tja, jag ser inget fel med det. Varför måste man fråga om lov? Skillnad dock då man har barn tillsammans tycker jag. Min man och jag diskuterar alltid om det är ok att åka hit eller dit nuförtiden då vi har barn att ta hand om. Vi båda har ansvar över vår dotter (och vår kommande bebis) och det är inte rättvis om en av oss bara åker iväg utan att diskutera igenom det först.

Där innan så behövde vi aldrig på det viset diskutera igenom något dylikt och vi hade inga problem med det.  Vi kunde bara komma ut med att säga att den där dagen den månaden så åker jag iväg osv.  Dock diskuterade vi lite mera om vi skulle åka utomlands på egen hand.

Han behöver Inte fråga om lov det handlar inte om det. Tycker man inkluderar sin partner om man ska åka bort. Det är väl det att han tar mig förgiven i allt. Se mitt första inlägg "kämpa eller gå". Han beter sig som om han vore singel och jag är trött på det. Jag inkluderas inte i någonting längre. Vi är inte ett par längre i mina ögon. Det kallas identitetssingel har jag läst. Vilket är att räkna sig som singel trots att man lever i en relation. Jag är dessutom sjuk. Jag har en hjärntumör. Och är tyvärr beroende av viss hjälp. Jag tycker han bara enkelt kan säga jag ska åka bort och undrar om det är ok att du blir själv i några dagar då jag vet att du är väldigt sjuk just nu. Vanligt vett o omtanke ialf vad jag tycker

Du kan inte leva ihop med någon bara för att du behöver hjälp. Det måste du kunna få på annat sätt, och det är enklare om du bor ensam.

Dessutom tror jag att du skulle må bättre utan att hela tiden få bevis för att du inte räknas och inte är älskad. Du behöver koncentrera dig på att bli frisk.

Vi har varit gifta i snart 30 år, och än idag kollar vi alltid med den andre om det är okej att man åker dit eller dit. Även fast det bara handlar om att man skall gå ut och äta med en kompis. Vi kollar alltid med den andra om det är ok.

Jag lever inte ihop med honom för jag behöver hjälp. Det är inte så lätt att bara bryta upp jag måste ha ett boende också. Jag har ingenstans och tavägen innan dess. Det handlar också om att det kan vara svårt att få hjälp från någon annan när han samma dag slänger ur sig att han ska bort i fyra dagar. Mina föräldrar bor 10 mil från mig. Jag fick veta att jag hade en hjärntumör i slutet på januari i år så det är ganska nytt att jag är i beroende av honom. Och det hatar jag. Jag som alltod klarat mig själv. Alltid. Har sökt om hjälp från kommunen med boendestöd och visst är det så det är svårare om man inte lever ensam. Jag kan inte lita på att han finns där o stöttar mig. Så jag måste få hjälp utifrån. Håller med dig Rovfisk. Helt rätt vanligt sunt förnuft och respekt.

#8 Hur kommunicerar ni? 

Han kanske tycker situationen är jättejobbig och behöver komma iväg men har svårt att förmedla det och då åker han istället bara.

När någon blir sjuk så är det ju en jättestor omställning både för den sjuke och för den som är närstående.

Vad är det för typ av hjälp du behöver? Den hjälpen borde du få igenom kommunen för jag gissar att du är hemma ensam en hel del när han jobbar.

Han var så innan också. Alltid varit. Men nu är det värre än någonsin. Han är aldrig hemma så han flyr och gör vad vet jag… Jag kan inte gå pga balansrubbning mer än några meter. Min tumör sitter på balansnerven. Jag är ofta jätteyr. Jag gör det mesta hemma men det är jättejobbigt och det tar lång tid. Jag har extrem hjärntrötthet och orkar inget. Min läkare sa att jag har ME liknande trötthetssymtom. Jag kan inte handla eller duscha själv då jag behöver någon som håller i mig då jag inte kan sitta rakt upp. Vissa dagar kan jag inte lyfta en tandborste. Ligger mestadels. Det är väl det jag behöver hjälp med påputtning vid ADL. Han jobbar 2 dagar i veckan pga corona permittering. Men han är aldrig hemma. Läs gärna mitt förra inlägg. Vi kommunicerar inte alls för han tystar mig och vägrar svara. Det var så innan jag blev sjuk också men då blev jag arg och jag röt ifrån. Nu är det som att han har ett övertag för jag har inget och sätta emot. Jag är bakbunden. Kanske är han arg för jag är sjuk och tar ut det på mig. Jag vet inte. Men det är inte ok! Inte alls

#10 Ni borde kunna få hjälp av en kurator. Har ni pratat om det? Eftersom du har egna stora problem och ingen stöttning så vore det bästa att separera kanske… Hur är framtiden tänkt med dig och din tumör? Ska du opereras, strålas, cellgifter eller liknande?

Den är inte elakartad o jag kommer inte dö av den. Men den ställer till mycket problem och är på så sätt lika vilken cancer som helst. Jag väntar på att få det bedömt av neurokirurg om det blir operation eller strålning med laserkniv vad det nu är . Det värsta vid en operation är att jag blir döv man tar bort balans och hörselnerv. Många får ansiktsförlamning också o svårt att prata och svälja. Den kan om den växer fort bli livshotande så jag är jätterädd. Angående kurator. Tanken har inte ens slagit mig. Ska be om det vid nästa besök på neurologen. Ensam ja. Hellre ensam i en ensamhet än ensam i en tvåsamhet. Tack alla för input. Jag är så villrådig och rädd.

Vilken otroligt jobbig situation du har hamnat i…  I min värld är det fullständigt självklart att man förankrar saker man tänker göra som påverkar ens partner. Det handlar inte om att fråga om man får, som någon har tolkat det, utan om helt vanlig kommunikation människor emellan. 

Det är mycket möjligt att du kan få förtur till någon form av boende ftersom du behöver hjälp i din vardag. Ta upp det med kommunen!

Katti. Nej precis han behöver inte fråga om lov. Jag skulle aldrig bara sticka. För mig som dig så gör man inte sådär. Nu åker han på söndag.

Självklart kommunicerar man med varandra. Vi till och med ringer och säger om vi är på väg hem så den andra vet. Det handlar inte om att be om lov. Kommunikationen är inte "får jag åka" utan handlar om att vi ska veta. Jätteviktigt att kommunicera! Hade min man bara stuckit hade jag blivit fruktansvärt besviken. Vi har ju därtill två små barn ihop så det kräver ju lite extra att ta allting själv om en är borta. Nu känns det kanske inte i ert fall som att det här bara handlar om brist på kommunikation i fråga om frall man får åka bort eller ej, utan om mer eller mindre allt som rör ert gemensamma liv. Han missbrukar alkohol och droger, ni har ingen intimitet, han försvinner utan att säga till. Ja, terapi borde vara på sin plats. Och i ärlighetens namn är han ju ingen trygghet för dig i din dagliga omvårdnad heller iom att han bara försvinner, eller är påverkad. Har du någon hjälp i hemmet när ni nu inte bor ihop? Han låter ju inte som någon höjdare, men det verkar hända mycket i hans liv också. Han är deltidspermiterad och du har fått en tumör som verkar kasta runt ett liv ganska ordentligt. Du är inte längre bara en partner, utan kräver också en del omvårdnad från honom. Det kan verkligen röra om dynamiken i ett äktenskap. Jag tror att ni båda behöver hjälp och terapi, och jag tror att du behöver ta steget ut och börja reda i vad du h för möjligheter till ett liv utan honom. Det är en start. Man behöver inte kasta sig ut i ensamhet direkt, man kan faktiskt börja nysta i att lösa sin egen vardag innan man eventuellt lämnar. Det stärker inför separationen, om det blir en sådan. Prata också med vården om dina tankar. Med din problematik kan ju du faktiskt ha en del rättigheter för att klara dig.

Vi bor tillsammans.

Han blir borta 4 dagar men jag kan inte lita på att det "bara" blir det. Jag får se när han kommer hem. Han berättar inget för mig. Jag vill åtminstone veta när han tänker åka på söndag och vilken dag han kommer hem. Jag tycker inte det är mycket begärt.

#5 Du frågade dock hur vi gör och jag svarade bara på frågan.  Vi brukade aldrig fråga om det var ok eller ej men givetvis låta varandra veta om vi hade bestämt oss för att åka iväg. Vi behövde inte berätta exakt vilken tid vi skulle iväg, det räckte med att veta vilken dag. Min man brukade resa mycket i jobbet och helt huxflux kunde han behöva åka iväg. Inga problem för mig.

Som sagt är det ju annorlunda nu då vi har barn och båda har ett ansvar. Det är nu definitivt inte ok att bara flänga iväg någonstans utan att fråga om det är ok för det är inte så lätt alla gånger att vara hemma flera dagar i streck och ta hand om ett barn. Nu är vi väldigt exakt med vilken tid vi åker och när vi kommer hem för rutiner är väldigt viktiga då vi har barn tillsammans. Vi har liksom ett större ansvar nu än tidigare.

Ni har ju tydligen bra mycket större problem än det här vilket inte kom fram i ditt inlägg. Det låter som om han inte är riktigt mån om dig. Är det verkligen en man som du vill vara tillsammans med då han inte tycks bry sig om dig? Jag skulle inte orka bo med någon som inte visade någon omtanke. Det är inte längre ett kärleksförhållande utan något annat.

Det kan hända att han inte längre känner att ni ens har ett kärleksförhållande om det är så att du är beroende av hans hjälp. Det betyder inte att han beter sig särskilt bra men ni borde fundera ut hur ni borde göra för ert förhållande tycks inte fungera.

Han har åkt nu. Fick en puss på pannan. Han sa vi ses o så gick han. Jag är jättestressad och får du ÄNNU värre neurologiska symtom. Fick panikångest jävla skit. Får det när han stressar på mig. Ingen omtanke det kommer gå bra eller du klarar dessa dagar själv. Jag måste lämna den mannen. Han är inte bra för mig. Mår sämre av att ha det såhär

När man älskar någon gör man allt för hen. Att sticka iväg rimmar inte i mina tankar, man ställer upp för sin älskade. gör man inte det så är det inte att bygga på i framtiden. Att någon har någon sjukdom har ingen betydelse, älskar man någon så gör man det. En puss på pannan ???? Vem är han????

Se dig om efter någon som tycker om dig.

Sköt om dig.

Henry