Jag har barn och psykisk ohälsa. Rekommenderar att försöka ta reda på så mycket du kan om varför du lider av depressioner. Terapi till exempel, och få ordning på mediciner och så, innan du skaffar barn. Lär känna dig själv så mycket du kan, dina gränser osv, och bli så stabil som möjligt. I och för sig kan man Aldrig Någonsin föreställa sig hur det är att ha barn och till syvende och sist är det ditt beslut.

Det är ens eget val. Du bestämmer själv vad som passar dig bäst. Ingen kan säga att det är själviskt av dig att skaffa barn. Det är ju faktiskt alltid själviskt att skaffa barn egentligen. :) En varningens ord är dock att det är absolut inte lätt att bli förälder. Jag lider inte av psykisk ohälsa men hade det så otroligt svårt då min dotter föddes. Jag grät varje dag, flera ggr om dagen och kände mig så misslyckad som mamma. Mitt tålamod var inte alls som det brukade vara vilket fick mig att känna mig så skyldig och må ännu sämre. Det är så mycket hormoner som härjar i kroppen att det kan bli otroligt tufft. Jag personligen skulle inte våga skaffa barn om jag hade problem med depression och dylikt nu då jag vet hur det är, men alltid lätt att se så här iefterhand. Vi har nu två barn och det är viktigt att jag ser positivt på allt som händer runt omkring mig. Jag får knappt någon sömn, kanske 3h per natt då lillpojken har reflux och får en massa magknip, men jag påminner mig själv om att det lär inte vara så här för evigt. Jag förhåller mig positivt inställd vilket gör att jag klarar mig bra. Jag vet inte hur någon med psykisk ohälsa skulle klara av en sådan situation med tanke på hur lite sömn man får. Sömn är väldigt viktigt för de som lider av depression som jag har förstått det. Jag tror det kan vara viktigt att ha stöd från olika håll, typ från ens egna föräldrar så att man kan få en timeout nu som då. Jag tror dock att syntium har skrivit väldigt bra. Låter som väldigt kloka råd.

Håller med om det som tidigare skrivits och om du inte vill sätta en ny människa i värden men ändå vara förälder kanske adoption, antingen här från Sverige eller på annat håll skulle vara relevant?

Skaffa barn är ju alltid själviskt. Men låt för den skulle inte andra bestämma vad du ska göra med ditt liv. Eftersom du har erfarenhet av psykisk ohälsa själv och i familjen så har du ju alla förutsättningar att uppmärksamma tidiga tecken på det hos ditt eventuella barn och se till att det får hjälp så tidigt som möjligt.

Svår och känslig fråga… I slutändan är det ju enbart upp till dig och din partner, och ett ansvar att skapa ett upplägg kring både graviditet och småbarnstid som fungerar.. En graviditet kan vara fruktansvärt psykiskt påfrestande, liksom småbarnsåren, med dålig sömn och en stor livsomställning där man själv inte längre är i fokus. Jag lider själv inte av psykisk ohälsa, men jag har aldrig känt mig så liten och otillräcklig som efter jag fått barn. Min egen erfarenhet, inte egenupplevdmen genom en otroligt nöra relation, är att det är svårt att hålla barn utanför sitt mående. I det fallet jag pratar om blev det inte alls bra, och påverkar dem på olika vis än idag som vuxna. Som barn gav förälderns dåliga mående panikångestattacker, ilskeproblematik, en känsla av att barnen behövde ta ansvar och skydda de vuxna eller andra syskon, ångest över att föräldern skulle ta sitt liv så fort föräldern lämnade hemmet… En väldigt svår situation för barnen som följer dem. Jag är alltså för egen del av den åsikten att man som vuxen med psykisk ohälsa har en skyldighet att se till sin situation, ha en plan med sin partner, involvera den vårdgivare man har och diskutera och lägga upp en plan. Jag menar absolut inte att man måste avstå barn, absolut inte, men man kanske behöver tänka lite extra runt. Annars riskerar man att ärva vidare ohälsa, inte enbart genom arv, utan till stor del genom miljö. Barn till föräldrar som får hjälp av de instanser som finns klarar sig bättre. Med det sagt menar jag inte att man ska låta bli. Man ska se över sin situation utifrån de förutsättningar man själv har och jobba utifrån dem. Man behöver inte vara en sämre förälder om man lider av psykisk ohälsa, precis som att en förälder som är "frisk" inte automatiskt är en bra förälder. Allt beror på hur man arbetar med det man har att arbeta med. Att man inser sina svagheter och arbetar öppet med dem. Att du öppnar för frågan är ju väldigt positivt och en början. Kanske kan du bryta arvet så dina barn slipper lida av det som du och dina föräldrar lider av.

För att du ska må bra o ditt framtida liv ska du nog komma underfund med vad ditt problem är. Att ha en depression har oftast med tidigare liv. Du nämner att det finns i din släkt, kan det vara så att du har inspirerats av detta. Det går att bryta om man tar ett nytt kliv och undviker gamla sorger. Att skaffa barn skall du inte vara rädd för. Depression är inte ärftligt, det är hur man upplever sin tillvaro. Du kommer att bli en bra mamma om du glömmer gamla förtret o ser till att barnet lever det liv som du VILL leva.

Var inte rädd, ni är två och det kommer att gå bra. Håll er borta från…….

Henry

#6 Depression kan drabba vem som helst och behöver inte alls bero på "gamla förtret" Inget man inspireras av heller.

Det är heller inte klarlagt varför man får depression alltså vet man inte om det kan vara ärftliga faktorer som spelar in.

#0 Du har fått flera kloka funderingar här i tråden och jag kan bara instämma.

#7 Du har rätt i det. Vad jag vet är att om man umgås med deprimerade så kan man falla tillbaka i deras tankesätt. Har man det bra i arbetslivet o hemmet så tror jag att det går bra att slippa tankarna som stör en.

Byta liv så att säga.

Henry

#6, Henry, du vet uppenbarligen inte vad du skriver här. Att vara "deppig" eller "nere", ja då KAN det funka med att tänka positivt, omge sig med saker man mår bra av, personer man gillar och ha ett jobb där man trivs samt rent allmänt ta hand om sig. Att ha en depression är en helt annan sak, den går inte att "tänka bort", lika lite som du kan "tänka bort" diabetes eller för den delen ett brutet ben. Det är en allvarlig sjukdom som faktiskt kan vara dödlig. En del personer kan bli friska med behandling, andra lider av sin psykiska ohälsa livet ut, trots alla typer av behandling som finns idag. Jag kanske låter lite väl hård men det är ärligt talat j*vligt jobbigt att läsa såna här inlägg. Numera blir jag bara less på såna som har din okunslap/inställning, andra personer kan du göra riktigt illa med såna inlägg. Det är faktiskt ett hån att läsa.

#3, Det kan dock vara mycket svårt att få adoptera om man har psykisk ohälsa/depression,även om man vänder sig utomlands. (En del länder är inte riktigt lika hårda som andra, i synnerhet inte när det gäller äldre barn som dessutom har något "fel" vilket gör dem mindre attraktiva. Hemskt men dessvärre är det så på många ställen. ❤️)

TS, det är förstås ingen som kan ge facit till det du skriver men du ska ha cred för att du tänker på det här innan du skaffar barn. Jag vet inte hur gammal du är? Det spelar ju också in, inte minst beroende på hur länge till man är fertil. Jag ville jättegärna ha barn när jag var yngre, med facit i hand är det nog tur att jag inte träffade rätt partner när jag var 20. Jag trodde ju att jag skulle bli frisk igen men så blev det inte. När jag var ungefär 30 så tog jag ett medvetet beslut att inte skaffa några barn. Dels för att det är en relativt stor risk för ärftlighet (beroende på diagnos) även om det inte är helt klarlagt och dels för att jag inte skulle klara att vara mamma. Periodvis kanske men ibland orkar jag knappt med livet och mig själv, all kraft går till att överleva och ta sig vidare. Att då lägga den påfrestning som det trots allt är att vara förälder hade varit en ren katastrof, för både mig och barnet. Och en riktigt tung men allvarlig sak: OM du blir riktigt svårt sjuk och inte orkar leva längre så gör du dina barn fruktansvärt illa om du lämnar dem. Det är klart att det inte går att veta i förhand men finns det en reell risk så snälla, avstå. Har du diskuterat saken med din läkare eller annan behandlare? De har ju en professionell kunskap och förhoppningsvis erfarenhet. Dessutom så vet de mer om just DIN situation och dina förutsättningar. Sen kan man förstås inte jämföra olika personer rakt av. Det finns så att säga grader i helvetet, lider du av relativt lindriga depressioner och har bra stöd omkring dig så kanske det kan funka men det är som sagt bara du som kan fatta det beslutet. ❤️

#9 Depression hör väl inte till ett brutet ben eller diabetes. Hur tänker du ? brutet ben hör väl inte ihop med sina tankar, vet ej vad du tänker med men depression har med tankar att göra inte med ben eller diabetes, det har med hur man äter o rör på sig. Jag tycker att du inte var snäll där. Du vet väl vad som styr våran kropp.

Har jobbat på psyk o det har du tydligen inte gjort. 

Var lite snäll nästa gång.

Mvh Henry

#12, Desto mer skrämmande att du tror att depression hör ihop med hur man tänker och rör sig. Nej, det är inte samma sak som diabetes men precis som diabetes så kan depression inte "tänkas bort". Klinisk depression är som sagt något helt annat än att vara "deppig". Jag skulle tro att jag har betydligt större erfarenhet av psyk än vad du har.

#12 Depression är ett sjukligt tillstånd som man drabbas av liksom ett brutet ben eller diabetes är. Så jämförelsen är helt förståelig.

Vad jobbade du med på "psyk" ? vilket för övrigt är ett konstigt sätt att benämna sin arbetsplats. Jag har aldrig hör mina arbetskamrater som arbetat/arbetar inom psykiatrin kalla det så.

#14 Schizofreni o Akuten. Mer vill jag inte gå in på.

Psyk är en förkortning bara.

Depression kommer långsamt, ett brutet ben kommer på en sekund om man är oaktsam.

Depression bryter ner en långsamt utan att man märker det.

Jag jobbade på ett sjukhus där alla hade de besvären m.m, inget vanligt sjukhus alltså.

Jag har inte förtydligat det, förlåt.

15, Vi är definitivt inte eniga men jag lägger ner diskussionen här för att inte kapa tråden.

#16 Ja det gör jag, skall inte kommentera mer.

Mvh Henry

TS, hur har det gått för dig?

#8: Du har nog en poäng där, men hur lätt är det att bara "byta liv"!

#9: Jag håller helt med dig! Men det är inte bara Henry som är av uppfattningen att det bara är att tänka positivt och leva sunt så blir man av med sin depression. Hela samhället och media är tydligen av den uppfattningen! Det är lite provocerande och ledsamt att det står i varenda tidning och överallt på nätet vilket otroligt mirakelmedel träning är mot bl a depressioner! 🙁 "Experter" säljer in fysisk aktivitet som nåt slags botemedel mot, typ allt! (En medveten strategi för att folk ska börja träna istället för att söka vård? För att minska vårdköerna??)
Det känns ärligt talat skit att få detta "bevisade forskningsresultat" upptryckt i fejjan vart jag än tittar!
När jag var yngre var jag ett riktigt träningsfreak och nästan på elitnivå fysiskt (tävlade dock inte), och ja-kroppen mådde prima, och att komma in i "andra andningen" var bättre än någon drog jag senare i livet experimenterat med… Absolut!! Det förnekar jag inte. Plus att jag fick väldigt fast och snygg kropp såklart. Men……
Ursäkta att jag svär, men inte FAN blev min djupa depression bättre!!
Alla som har eller har haft en riktig depression vet att INGENTING hjälper då!! Möjligen medicin då, och rätt terapi och stöd på sikt. Och jag håller faktiskt med Henry om att ens livssituation har stor betydelse för hur man mår!
Men att hela samhället är så totalt okunniga om vad depression är, det är inte bara sorgligt utan även förödande för alla deprimerande!

#12: Så som du skriver så framstår du inte som särskilt högutbildad eller erfaren om jag säger så.
Alla som bryter benet är väl inte oaktsamma, herregud, man kan råka ut för en olycka som inte är ens eget fel!! Trollar du eller?