Ja min barndom var bra. Den var trygg.

Jag hade en knepig barndom. Det känns som jag levde två olika liv. Den "fina" flickan i stan och den vilda på landet. Den som var mitt riktiga jag.

Det var på landet jag slapp flätor, pianolektioner, balettdans och lackskor mm. Där kunde jag släppa ut håret, springa barfota och leka med kompisarna hela dagarna.
Där var jag riktigt lycklig .

Min barndomm var hyfsat bra.
Var mobbad i skolan och det har ju självklart satt sina spår.

Jag hade en riktigt bra och rolig barndom trots att den inte alls var 'trygg' och det faktum att den var full med drama och fattigdom.

Vissa saker kunde ha förblivit glömda medans andra minnen är helt underbara.

Ja, jag hade en bra barndom. Jag växte upp i ett kärleksfullt hem och vad jag minns var jag lycklig på det stora hela. Men det finns absolut delar jag helst hade sluppit (exempelvis min pappas alkoholmissbruk).

Jag vill helst bara glömma min barndom. Våld, missbruk, mobbning och en konstant känsla av stress och otrygghet.

Hade en bra och trygg barndom! :)

Jag hade en underbar barndom. Väldigt många positiva och roliga minnen. Och det var så enkelt att leva. Inte bara för att du som barn slapp ta ansvaret för att det stod mat på bordet

Jag menar att det var nära till allt. Få bilvägar i bostadsområdet så man kunde tryggt cykla iväg till skolan, kompisar, biblioteket, kyrkan (gick i kör) eller affären tex. Pulkabacken var även den på gångavstånd och utan att man behövde korsa en större väg.
På sommaren var det inga konstigheter att packa badväskan och trampa iväg till utomhusbadet med sin kompis. Föräldrarna var hemma men man sa ju förstås "hejdå nu drar jag till…" innan man gick hemifrån så de visste att man försvann ut nånstans.

Alltså ett väldigt barnvänligt område/liv trots att vi bodde i en större stad. Alla barn har inte den turen, kanske än mindre idag. Dessutom är många tyvärr mer rädda för att bli rånade eller råka ut för andra saker idag. Tycker inte det borde vara så i samhället.

Jag har nog förträngt det mesta.
Mycket kom fram när min far dog. Att varför jag var som jag var o mina konstiga känslor. Ingen trodde att jag skulle överleva.
Men det gjorde jag.

Hemma var bra men alla år i skolan ett helvete. Det vill jag helst glömma. Gymnasiet blev något lugnare på så sätt att där blev jag inte längre slagen och sparkad och att dom tände eld på mina kläder o sådant. Jag blev "bara" utfryst på gymnasiet och hade ingen att umgås med.

Sådär. Jag växte upp i ett tryggt hem, vi hade ganska bra med pengar, ett hus i en trevlig kommun, trädgård, husdjur, föräldrarna höll ihop m.m. Så på pappret såg det ju väldigt bra ut. Men jag var/är inte speciellt nära med mina föräldrar och syskon, vi pratar inte om personliga saker, har aldrig sagt eller fått höra "jag älskar dig" från någon av dem, har också under hela uppväxten blivit utsatt för vad som nog skulle kunna kallas för psykisk misshandel från en förälder vilket har påverkar mig och tärt på mig väldigt mycket. Kan ju säga att dagen jag flyttade hemifrån var den bästa dagen i mitt liv. Hör ofta folk säga att de önskar att de kunde vara barn igen, inte ha ansvar, inte behöva betala räkningar m.m. Och jag känner bara, fy fan, det är så mycket bättre att vara vuxen. Tar hellre allt ansvar i världen än att vara barn igen.

Min barndom var trygg och kärleksfull.
Visst i de vilda tonåren så var jag mycket i luven på min mor, för hon var ju bara helt dum i huvudet, enligt mig ;)

Annars så kan jag inte klaga :)