Är det så? Majoriteten? Det låter mycket.

För mig handlar det helt och hållet om sammanhang. Om någon frågar mig något konkret så har jag inga problem att prata med främlingar. Men att däremot försöka kallprata med någon tycker jag är fruktansvärt jobbigt.

Jag tror det delvis hänger ihop med att jag redan i förväg vet att det kommer bli jobbigt när konversationen dör ut och man bara vill därifrån. Det plus en känsla av att eftersom inte jag är så värst intresserade av andra, förutsätter jag att andra inte tycker det jag pratar om är särskilt intressant heller.

Jag bor och är uppvuxen i Göteborg och jag är van vid att folk pratar med varandra på spårvagnen, i affärer osv.
Jag har inga problem med att prata med främlingar utan snarare tvärtom. Alltid roligt att träffa nya människor och byta några ord.

Däremot tror jag att det sker något slags generationsförändring nu då yngre ofta har lurar i öronen och i sin egen värld.

Bland folk jag känner så tycker inte jag det stämmer att majoriteten har svårt att prata med främlingar. Vad baserar du det på?

Jag tycker inte det är svårt att prata med folk när det gäller något konkret i den situationen (precis som #2 skriver). Jag bor i Uppsala och det händer lite då och då (särskilt innan pandemin) att turister stannar mig och frågar vart något ligger, hur man betalar på bussen eller liknande. Både svenska och utländska turister. Det tycker inte jag är jobbigt alls.

Däremot har jag svårare att ta kontakt med folk bara för pratandets skull, men jag är oftast inte så intresserad av att göra det heller. Om någon tar kontakt med mig så beror mina känslor på vem det är och hur situationen är. Oftast tycker jag det är helt okej, och jag har inget emot att tex prata med någon medan vi väntar på bussen. Allmänt småprat om vädret kanske inte ger mig så mycket, men så länge personen är trevlig så är jag trevlig tillbaka. Det är väldigt få gånger jag blivit rädd eller obekväm (och då har det varit flera personer, fulla personer, personer som inte respekterar mitt utrymme, ställer obekväma frågor osv).

Jag har nästan alltid stora hörlurar på mig, men har aldrig så hög volym att jag inte hör om någon pratar med mig och jag håller såklart koll på omgivningen oavsett. Och jag tar alltid av mig hörlurarna när jag vet att jag kommer behöva prata med någon, tex när jag närmar mig kassan i en butik

Jag pratar ofta med folk jag stöter på. Jag tycker att det är trevligt.

Det blir bättre med åren. Jag pratar hit och dit och med vem dom helst. Tror att det ofta uppskattas eftersom man får svar och leenden.

Pratade häromdagen med en tjej vars telefon lyste i hennes ficka. Hon blev glad och tackade mig.

Jag är nog dålig på att prata med främlingar ja. Absolut kan jag ju fråga om jag undrar något, fråga om vägen när jag inte hittar osv. Men jag börjar aldrig prata om det är jag och en till som väntar på bussen. Inte för att jag är "rädd" såklart men skulle känna mig obekväm att bara börja prata om något bara för att det inte ska vara tyst.

#4: Jag baserar det dels på min egna erfarenhet, händer kanske bara någon gång om året att någon främling börjar prata med mig, inte så vanligt heller att se andra göra det utan folk har sin egna sfär.

Sen har jag lyssnat och läst en del av psykologen Anna Bennich minns inte exakt vilka klipp eftersom det är flera timtal jag lyssnat på.

Jag pratar med allt och alla, tycker det är så himla roligt och trevligt och jag uppskattar när helt främmande personer kommer fram och växlar några ord och ibland har det kunnat leda till nya kontakter och vänner.

på fritiden är jag inte den som går och pratar med främlingar på stan, men det beror inte på att jag inte gillar att prata med flämlingar utan för att jag jobbar med kommunikation och ägnar stor det av mina arbetsdagar till att just kommunicera med främlingar. Man blir rätt mätt på det när man ägnar så mycket tid åt att prata med människor man inte känner.

Idag blev det en sån där dag när alla snackade med alla. Midsommar är på gång och jag tänkte att det är måndag och fixa en flaska vin till helgen och inte trodde jag väl det skulle vara kö utanför vårt lilla systembolag men dom får endast ta in 19 personer i butiken och tydligen tänkte alla som mig att idag är det en bra dag att gå men se det var det inte för alla fick vi trängas 😂

Vi fick stå utanför och vänta men det som var så himla trevligt och mysigt var hur alla bara pratade med alla både personalen som hade koll på kön och vi andra som stod och väntade på att få komma in det blev en sån där underbar gemenskap mellan människor fast inte alla kände varandra.

Sånt här är så mysigt och roligt, det blir så spontant och plötsligt finner man gemenskapen i att vi alla är berörda av pandemin och alla förstår varför kön bildades och det utbyttes så många fina tankar och ord som skapade en gemenskap så plötsligt stod vi där allihop som om vi kände varandra med både skratt och allvar så blev det en trevlig stund mitt i pandemin.

Jag stod i kön och fick sen vänta som nummer ett en stund innan jag fick gå in i butiken och vad hände jo det blev en massa roligt snack och skratt med hon som jobbade som kövakt och med andra runtomkring vi fick så himla roligt hur man nu kan få det av att stå i en kö utanför ett litet systembolag på landet men det är såna här stunder med helt okända människor som kan bli så givande och roliga sånt tycker jag verkligen om för det visar att det finns en gemenskap mellan oss människor och den ska vi ta vara på 😎

Nä….. Jag söker mig så långt bort från andra människor som det bara går. Gillar ensamhet och tystnad och talar inte mer än vad som behövs. Minns när jag var på Reha och en kvinna frågade mig vad jag gjort hela eftermiddagen och jag svarade, att jag var i skogen helt ensam och mediterade i flera timmar. Det skulle jag aldrig klara av att göra svarade hon. Precis som att det skulle vara något att klara av, att inte behöva göra något annat än att bara vara ute i naturen och få njuta av djur och natur 😁

Så jag tror det har mycket med personligheten att göra. Somliga är extroverta och andra introverta. Är introvert själv och har inget problem med det alls. Men så finns det många som inte klarar av att bara vara för sig själva, utan måste hela tiden ha någon att prata med. Man kan också iaktta det bra på andra och se hur många som t.o.m går omkring och pratar för sig själva. Tror det är mycket lättare för dessa människor att börja prata med främmande människor än vad det för t.ex mig. Det är iallafall inget som intresserar mig 😊

Nu beror det på humör och situation. Är man trött, har varit med om nåt som tagit mycket av ens energi eller känner att den andra personen är obehaglig så föredrar jag om den andra personen pyser och lämnar mig ensam så jag få bara vara för mig själv utan att störas.

Annars tycker jag att det bara är trevligt och prata med någon, särskilt om den är glad och kanske till och med intressant av någon anledning. Det kan bli riktigt spännande möten ibland. :)

Men det betyder inte att jag tar till orda utan att blinka. Först känner man in människan för att se i vilket mood den är. Om båda skrattar över nåt som sägs i högtalarna på tåget som precis har fått problem. Och denna fäller en rolig kommentar, då lär det vara ganska lugnt för att inleda en konversation. :)

Annars är tillfällen då det frågas efter vägen eller man råkar vara två förvirrade "fågelholkar" på samma plats andra ypperliga situationer för att kunna byta några ord.

#13 Kan hålla med dig där fast nu är jag knappast en introvert typ tvärtom men jag behöver också ha egen tid där jag bara samlar krafter i naturen genom meditation eller bara ströva på eller rida ut i skogen och det tycker jag personligen inte är en konst alls men vissa människor dom är vana att ha ljud och rörelse konstant omkring sig så pass så dom blir rädda för både ensamheten och tystnaden vilket är rätt skrämmande för alla behöver vi varva ner och skapa våran egen inre balans.

Jag reser många gånger om året och ofta har jag fått frågan varför jag reser själv, varför jag inte har resesällskap men där njuter jag av ensamheten och att möta alla nya underbara människor från olika kulturer världen över men jag vill inte vara bunden till ett resesällskap för det är något som inte alls passar mig och istället skapar jag kontakter med människor jag möter i olika länder på vägen för på så vis är jag inte bunden och kan ha friheten att bara göra det jag själv vill samtidigt som jag får uppleva människor på nära håll i deras land så har jag också den underbara möjligheten att bara vara för mig själv och njuta av andra kulturer, det är verkligen en underbar livskvalitet att kunna få göra som man själv känner något vi alla ska göra för då först mår vi bra och vi får ut det vi vill ha av livet 😎

#15: Själv finner jag naturen och djuren mycket intressantare än människorna och kulturen på ställena jag besöker 😊

Så är det nog mest i Stockholm med omnejd, där är folk inte lika "pratvänliga" som i mindre städer och orter i landet. Sen finns det ju dom som är som jag, dvs introverta och ofta ganska ointresserade av att prata med okända😁

Jag tycker inte det är svårt att prata med främlingar. Tycker det är värre när man lär känna någon mer då backar jag. Det går verkligen inte ihop igentligen, för jag känner mig mycket ensam och är blyg men inte inför totala främlingar.

#17: Jo, folk i Stockholm är också pratvänliga. Och det har hänt saker på de 40 år jag bott här. Kanske för att vi reser mer och tar efter hur det är i andra länder, där pratar folk med varandra och hälsar.
När vi flyttade till vårt villaområde för 35 år sedan så gick folk bara förbi varandra på gator och stigar. Nu hälsar så gott som alla även om man inte känner varandra.

#19 Här håller jag helt med dig för jag blev väldigt förvånad över hur pratglatt det var mellan grannar när jag bodde i Sthlm och jag bodde där i 20 år och kom från landet så jag förväntade mig att det skulle vara kalla handen från alla håll men ack så fel jag hade .

Damen på Ica eller dom på apoteket eller dom som bodde granne jag blev mäkta imponerad över den sammanhållning som fanns i vår bostadsrättförening den var fantastisk 😎 så den som tror att Sthlm är så anonymt den har inte bott där och sett hur livet faktiskt är 😎

Att vara blyg är inget konstigt. Vissa är extrovert andra introvert. Vissa har jätte enkelt att prata med främlingar medans vissa har svårt att starta en konversation men inge problem att vara social när den andre sköter samtalet. Vilket som är rätt. Alla är olika. En introvert passar oftast med en extrovert som sköter samtalen. De är oftast så enkla personer att prata med så de faller naturligt för dig att prata. Sen är de ju så att är man blyg så sätter man sig gärna inte i de situationer där man blir fast med främlingar. Eller skaffar sig ett jobb som man må vara social i. Man anpassar sig. Och att säga till en introvert eller blyg att sluta är som att de den extroverta att vara tyst. Man kan ju även öva på bli mer trygg och våga öppna sig mer. Om du känner att de är något som tynger dig .