Ska jag möta upp min bästa vän så vet jag att det alltid är jag som väntar, även när jag är lite sen till vår bestämda tid. 😄

Alltid jag som väntar på resten av familjen. Helt obegripligt ibland hur det kan vara så komplicerat att ta på sig skorna och gå ut genom dörren.

Alltid ska det letas efter samma saker. Fattar inte hur svårt det kan vara att komma ihåg var man la sina nycklar, mobil, lurar eller vad det nu är förra gången man hade dom.

Här är det alltid min man som får vänta numera men det har sin naturliga förklaring i att jag är så snurrig. Inte normalt snurrig utan det har med mina sviter av min hjärntumör att göra.

Jag glömmer nästan alltid något. Jag har lappar överallt😄 Det kan bli för mycket post-it också haha.

Är det något viktigt som innefattar att komma i tid till jobb, läkare, hinna med ett SJ-tåg vid resa eller för annat som måste göras. Då brukar jag oftast vara lite före utsatt tid. Och man vet ju att kollektivtrafiken inte alltid funkar till 100% så då är det bra att ha lite tid att spela på.

Är det ett möte med en kompis på stan en dag för att bara hitta på nåt, då blir det lite mer si och så. Då vet jag ungefär hur lång tid det tar att komma dit och ungefär när kollektivtrafiken går. Sen kommer man dit omkring utsatt tid.
Varför? Jag avskyr att stressa och passa tider för bussar/pendeltåg. Är jag ledig så vill jag känna mig mer fri. Och skulle jag sen komma fram 10 min senare en dag, då kan man ju skicka ett sms.

Hemma däremot är det nog bara dammråttorna som väntar på att jag ska komma iväg så de kan ha party sen. ;)

Jag väntar på de andra. Kanske för att jag är den slarviga och virriga utav oss alla. Tycker att vi är klara. Mannen fixar det sista som jag inte tänkt på. Som att stänga dörren till altanen 🙈

Herregud. Min sambo är makalöst saktfärdig. Står jag med ytterkläderna redo att åka och håller nycklarna i handen så blir hon irriterad där vid sminkbordet. Givetvis är vi i det läget ganska sena.
Har lärt mig att INTE ta på ytterjackan samt sitta still i fåtöljen fram tills hon står vid ytterdörren med handen på handtaget och säger att hon är klar. Konstig nog så är hon ibland ändå inte klar då utan vänder tillbaka in när jag väl rest mig och tagit på mig jackan.

#6: Det problemet skulle inte min partner ha,med mig. Ge mig en foundation i handen så sitter jag och undrar hur man använder och applicerar den utan att se ut som en clown sen.

Har aldrig varit intresserad av smink, jag hade andra intressen som gick före.

Däremot skulle han möjligen kunna stå där redo att låsa när jag säger "vänta, jag ska bara kolla spisen en gång till…"

Jag har ingen partner men när jag har något planerat med andra människor får jag alltid vänta. Jag är en verkligen en tidspessimist och hatar att komma för sent, och min hjärna anser att jag är sen om jag inte är tidig. Jag gillar att ha eventuell packning färdig i god tid så man slipper springa och leta något i sista sekund, och det tar inte särskilt lång tid för mig att göra mig färdig. Denna kombination gör att jag alltid är redo att åka eller är på plats för tidig. Ibland alldeles för tidig. När jag bodde hemma och hela familjen skulle iväg på något var det standard att jag var klar att åka innan alla mina syskon ens klivit upp.
(Jag är medveten om att i vissa sammanhang är det lika fel att vara för tidig som för sen, och anpassar mig såklart efter det. Är jag oförskämt tidig väntar jag på någon lämplig plats eller liknande, så att folk inte ska stressas eller känna att dom måste ta emot mig alldeles för tidigt)

När jag är för tidig har jag inget emot att jag får vänta. Jag förväntar mig inte att andra ska vara lika tidig som jag är. Däremot har jag väldigt svårt för folk som alltid är sena, aldrig är klar tiden man har bestämt eller som gör mig sen också. För mig är det faktiskt en egenskap jag skulle ha väldigt svårt att acceptera hos en partner eller nära vän.

Jag är alltid den som väntar, oavsett om det är att vi ska iväg eller vi ska mötas "på plats". Alltid klar och redo först. Utom möjligen när det gäller min mamma, hon kan vara ute i ännu godare tid än jag.

Hunden väntar alltid på mig. Ska vi ut är jag aldrig snabb nog 😁

Jag är alltid den som får vänta på sambon när vi ska nånstans.
Vi passar egentligen inte alls ihop när det gäller att passa tider, för jag är alltid ute i mycket god tid och han kommer nästan alltid lite för sent tlll möten och liknande.
Därför stressar jag alltid upp mig i förtid när vi väl ska iväg på något.
För jag vet hur det kommer bli.
Jag står vid ytterdörren startklar en halvtimme innan vi ska åka och han lallar omkring i godan ro och tycker att det är såå lång tid kvar.
10 minuter innan vi måste åka kan han komma på att han borde gå och duscha.
Och jag står vid dörren och tittar på klockan och jagar upp mig själv av att vi som vanligt kommer dyka upp lite sent pga honom.
Detta är det enda vi genom åren riktigt grälat om. Hans oförmåga att bli klar i tid medan han tycker att jag borde vara mera avslappnad.

#11 Precis sådär har jag och min partner det också. Jag kan bli tokig på hans dåliga ovana att bestämma sig för att gå och skita typ 2 minuter innan vi egentligen borde gå.

Oftast är jag klar före sambon. Jag vill alltid vara i god tid, han är mer tidsoptimist :P

Idag var jag senare till ett läkarbesök än jag nånsin varit. Var där 10 minuter innan min tid. Annars sitter jag gärna uppemot en halvtimme och bara väntar, för att jag hellre är på plats och har koll på läget än stressar.

#14: Där är vi likadana. 🙂

I förra veckan var jag in till sjukhuset och fick en ny dos testosteron injicerat. Var där som vanligt 30min innan min tid och när sköterskan kom och hämtade mig sa hon "Du var då här i god tid." Samtidigt kom min ordinarie sköterska förbi och hojtade "Han är alltid här i god tid!". 😄

#15 Psykiatrin har vant sig vid att jag är i god tid också, så där brukar de om de blir klara med patienten före mig alltid kalla in mig typ 10 minuter tidigare än min tid. De kunde ju lika gärna tagit 10 minuter paus istället, men nej de kallar in mig. Iofs blir vi ju klara snabbare då med, så då får de ändå sin 10 minuters paus efter mig.