Jag lider av bipolär sjukdom, Borderline, autism, ADHD, GAD osv… Ja, listan kan göras lång. Jag är gift sedan 1,5 år tillbaka och vi har varit ett par i 11 år. Men vad gäller fysiska sjukdomar så har jag även reumatisk sjukdom, kronisk migrän, IBS osv… Jag är med andra ord inte frisk helt enkelt. Fysisk och psykisk smärta förstärker ju dessutom varandra. Det har varit väldigt många turbulenta perioder genom vårt förhållande till följd av detta.

Jag har alltid varit tacksam för att min man stått ut med alla sjukhusvistelser och allt som är så otroligt svårt i vardagen. I vissa perioder kan jag knappt gå och då vilar största ansvaret av hemmet på hans axlar. Han har alltid behövt arbeta mer än mig. Att se någon man älskar så trasig och samtidigt behöva ta så stort extra ansvar, förstår jag verkligen att det tär på partnern. Därför är det också enligt mig av största vikt att jag som sjuk tar emot all behandling och alla hjälpmedel som finns, för att underlätta i vardagen. Jag har trots allt det yttersta anvaret för min egen sjukdom.

Nu har ju vi varit ihop väldigt länge, men det har sett liknande ut genom hela förhållandet även om det är värre nu. Jag tycker såhär: alla bör ta hand om sig själva i första hand. Bara för att ens partner är sjuk betyder inte det att man själv inte har några problem eller riskerar att få. Att stötta sin partner som är sjuk, det är det finaste man kan göra för någon man älskar. Men jag tycker inte att det ska vara på bekostnad av sin egen hälsa.

Kanske går det att i ett sådant fall ha en dialog kring hur det känns samt planera egentid mer? Hade jag blivit lämnad på grund av mina sjukdomar så hade jag självklart blivit jätteledsen. Men jag anser ändå att var och en ska sätta sig själv i främsta rummet. Och jag anser inte att det är fel att göra just det, även om det kan upplevas själviskt. Hur ska man kunna få någon annan att må bättre om man själv bara mår sämre av det? Utöver självbevarelsedriften så anser jag att kommunikationen är det absolut viktigaste i alla lägen i en relation.

Man ska väl inte stanna kvar bara för att vara 'snäll' heller. Det skulle jag personligen aldrig vilja. Skulle min man inte må bra av att vara tillsammans med mig så skulle jag hellre vilja att han lämnade mig istället för att han stannade kvar pga att vara snäll. Jag vill att han ska vara med mig för att han vill och mår bra av att vara i mitt sällskap.

Sen vill jag också påpeka att det kan vara en viss skillnad med att vara fysiskt sjuk och psykiskt sjuk. Det kan vara väldigt tungt att ta hand om någon som är fysiskt sjuk, både fysiskt och psykiskt. Men om någon som är psykiskt sjukt så kan det i vissa fall påverka ens egen mentala hälsa lite mer, beroende på vad det handlar om förstås! Som sagt, det finns ju förhållande där det blir mer eller mindre 'toxic' pga diverse diagnoser.

Jag klarar av alla mina fysiska problem men får jag vid något skede en dipp där jag känner att det blir psykiskt tungt, så är det bra mycket värre. Bara för att jag är fysiskt sjuk betyder inte att jag är INTE kan må bra och ha det roligt. Men har jag problem med min mentala hälsa så är det bra mycket svårare för min partner att tycka om att vara i mitt sällskap. Därför har jag också jobbat mycket på mig själv och sett till att ta itu med min psykiska hälsa (lite deprimerande ibland att bo i ett helt annat land utan några vänner). Hoppas att ni förstår vad jag menar!

Skulle jag vara ihop med någon som får cancer, bryter ryggen eller får en annan fysisk sjukdom så har jag svårt att se att jag skulle lämna den personen. Man älskar ju förhoppningsvis den så mycket så att kärleken slår högre.

Skulle en psykisk ohälsa dyka upp skulle jag också göra allt för att stanna hos partnern, av samma anledning. Men skulle man komma till en punkt där man känner att man själv håller på att drunka och man kanske inte längre känner igen sin partner eller har kraft att stötta den, skulle jag nog ändå försöka vara ett stöd på håll. Alltså skaffa eget boende för att kunna andas igen och ta mig upp till ytan. Samt försöka vara tillgänglig för umgänge, samtal och pepp. Så att den som drabbas inte sjunker ännu längre ner bara för att den förlorar mig som partner också.

Dock finns många typer av psykisk ohälsa som ter sig på en mängd olika sätt så det finns inget facit för varesig hur personen som drabbas mår och beter sig som hur den andra partnern påverkas.