Man har fått ventilerat och inser hur nyckel man älskar vrandra tror jag. Om det inte år ofta.

Jag kan tänka att det också handlar om att när mycket stora känslor är i luften så är det mer fritt fram för andra stora känslor att också ta plats. Att ilska ersätts med kärlek för att fylla upp kanske :)

För mig stämmer det inte att jag känner mig närmare partnern efter bråk och jag har aldrig känt så med någon partner.
Snarare är jag extra ledsen efter att vi bråkat. Sedan med tiden börjar det kännas bättre igen men tiden efter bråk är inte kärleksfull för mig, bara en klump i magen över att det blev bråk.

#3: Det beror säkert på varför bråket uppstod och huruvida ni 'made up' eller inte sen i slutändan. Har du klumpen i magen efteråt så säger det ganska mycket om situationen. Jag hade det så med mitt ex. Han blev irriterad jämt och förstorade upp något så onödigt mycket att det blev bråk. Vi fick det aldrig liksom upplöst utan det blev att hänga där.

Med min man så uppstår oftast bråk då vi har missförstått varandra och inte lyckats få fram ordentligt vad vi menar eller om vi är frustrerade av en eller annan orsak. Vi löser det genom att prata och prata tills vi förstår varandra och står på samma nivå igen. Då finns det ingen klump i magen och allt känns riktigt bra och man känner sig faktiskt närmare sin partner. Så jag förstår liksom vad wilola pratar om. Det är skönt då man förstår varandra bättre och för att det ska ske så kan det ibland uppstå bråk innan det blir bättre.

Jag tror inte bara att hur man känner vid bråk beror på hur "bra" man är på att bråka, utan också hur man är som person. Jag känner mig aldrig extra nära min man efter bråk. Jag är heller inte sugen på att mysa och ge massor av extra uppmärksamhet. Vi bråkar otroligt sällan, och de få gånger vi gör det lämnar vi det en liten stund, och sedan pratar vi ut och ber om ursäkt. Nu minns jag knappt när vi sist bråkade ordentligt, så det sker oändligt sällan.
Anledningen att jag mår dåligt av bråk är inte för att vi bråkar fult, utan för att jag är otroligt känslig för sinnesstämningar. Det känns i rummet för mig. När någon är irriterad eller arg blir det som om luften blir tjock och elektrisk. Otroligt obehagligt. Även om vi aldrig bråkat länge, utan snabbt kommer förbi det tycker jag att själva känslan är obehaglig och det gör mig inte extra sugen på att vara nära. Jag blir utmattad helt enkelt.
Jag känner mig, tvärt emot, mest nära min man när vi pratar, diskuterar, drömmer eller arbetar ihop. Då blir vi extra nära, även fysiskt. När rummet är positivt laddat och vi är kreativa. Det älskar jag!

#5: Åh vad jag känner igen mig själv i det du skriver, hur det kan kännas som att rummet krymper om någon är arg. Även om dom är arga i tysthet. Min sambo har aldrig någonsin gjort något för att skada mig varken psykiskt eller fysiskt, men om han är arg på något, som till och med inte behöver ha med mig att göra, så känner jag mig pytteliten för att energin i rummet sugs ut.
(Jag vill klargöra att jag absolut inte är rädd för honom, jag är bara känslig för stämningar runtomkring mig.)

De värsta bråken är de där man tappar respekt för varandra och sårar varandra djupt. Efter sådana bråk kan det ta väldigt långt tid att hitta tillbaka till varandra, om man ens gör det.

MEN bråk där man rensar luften och där man kan hantera sådant som irriterar en, även om det är jobbigt, fast där man fortfarande behåller den grundläggande respekten, sådana bråk kan tvärtom varit stärkande för förhållandet är min erfarenhet.

Jag och min kille har sådana bråk ibland och de känns jobbiga i stunden, men efteråt känns det som om vi har kommit närmare varandra. Han tänker annorlunda kring en del saker än jag eftersom han är en annan människa men när vi sedan hittar tillbaka till varandra, trots våra olikheter, då är det en väldigt kärleksfull och tillfredsställande känsla!