Det går lite i perioder för mig. Ibland blir jag misantropisk och vill flytta långt ut i ödemarken och slippa allt vad människor heter. Andra gånger längtar jag efter sällskap, lära känna nya människor och höra deras historia.

Om du blivit illa behandlad så låter det inte så konstigt att du är på din vakt. Jag tror inte det är en del av att "växa upp", snarare låter det lite depressivt. Och är det åt det hållet så försök att inte värdera så mycket hur du känner just nu. Du kanske behöver känna dig apatisk just nu, typ vila känslomässigt. Återhämtning. Det kanske kan vara okej att göra det en tid? Alltså inte tänka att du är dålig som inte orkar andra människor just nu, gör det du orkar, håll kontakt med de som betyder nåt. Blir det jobbigt tycker jag du ska prata med nån om det.

Jag känner att efter Corona perioden vill jag helst undvika folk .
Inte för att jag är rädd för smitta men jag känner att det är skönt att inte träffa folk.

#0 Känner du på riktigt aversion eller kan det vara så enkelt att du behöver hämta krafter själv för att orka med andra ?

Vi går alla genom olika skeden i våra liv där vi då och då behöver distans för att återhämta oss.

Att utsättas för "skit" där bör vi sätta ner foten direkt det är inget att stå kvar i och hålla distansen till sådana personer är ett måste.

Jag har ett stort socialt nätverk men i det nätverket finns ett fåtal personer som jag riktigt kan lita på medan andra kan vara halvdjupa eller bara ytliga kontakter som man pratar sol och vind med.

Apatisk till människorna som du bryr dig om skriver du, hur mår du själv blir min fundering ? kan du prata med någon om det här som förstår dig och din situation som finns i din närhet för jag hoppas innerligt att du inte står helt ensam med dom här tankarna och frågorna att det finns någon i din närhet som kan stötta upp dig.

#1: Tack så hemskt för dina snälla ord, fick mig faktiskt att känna mig lite bättre. Jag hoppas verkligen att detta bara är en fas och att jag snart nog kan börja känna kärlek för andra, känns bara just nu så dött liksom. Jag bryr mig om personerna som betyder något för mig "logiskt" men det känns som mina känslor bara blivit avstängda. Mycket i mitt liv har iförsig slutat kännas aller betyda något för mig. Jag vet inte varför det känns såhär. Eftersom människor brukar bli för upptagna för att hålla kontakten när de är i min ålder så tänkte jag att det kanske är normalt, men då vet jag att så inte är fallet.

#3: Bra fråga….

När jag tänker på människor i allmänhet känner jag en avsmak. Människor utomhus känns bara jobbiga. Att umgås med andra känns bara så krävande.

När jag tänker efter och känner efter i mig själv så grundar nog dessa "jobbighetskänslorna" i flera saker.

Främst tror jag att det handlar om att jag alltid ska ha, förlåt mig, så j-vla mycket förståelse för andra men att ingen kan ta sig besväret och försöka förstå mig litegrann. Jag har liksom tröttnat. Även här på forumet har mycket glädje dött av att jag alltid försöker förstå mig på de som skriver bakom skärmarna och försöker vara trevlig, men de gånger jag klantar mig eller uttryckt mig fel så är jag en hemsk människa och vissa tror det värsta om mig. Jag orkar liksom inte längre känns det som. När jag är ute och går så kanske någon är högljudd och störande, men det är okej, för de har det bara trevligt. Skulle jag vara högljudd eller störa någon blir jag alltid tillsagd på skarpen. Man kan inte ens säga åt mig på ett trevligt sätt. Människor är så fruktansvärt otrevliga ibland och jag pallar inte lägga ned så mycket energi på att bemöta andra. Jag håller mig hellre till mig själv nuförtiden och känner bara denna stora avsmaken för nästan alla. Om jag pratar med en vän om åsikter försöker jag alltid ha förståelse för deras åsikter men skulle jag uttrycka mig fel så känns det som att helt plötsligt är jag oförstående och dömande. Jag är så trött så trött så trött och det känns som all energi man investerar inte är värd det. Även det faktum att folk lämnar en och man investerar tid och känslor i att bygga upp en vänskap men de kanske flyttar någonstans, blir för upptagna med studier eller jobb. Det känns inte värt det längre. Allt känns så himla krävande :(

Sedan har jag ju varit med om rena svek och folk som betett sig riktigt svinigt men stycket ovan är bara det jag känt på sistone.

Vet inte riktigt om någon skulle förstå mina känslor men jag har fått en samtalskontakt inom psyk, kanske kan ta upp det med dem.

#5 Men åh, jag vill ge dig en kram!

Tycker du bidrar med mycket bra här till iFokus, för vad det nu är värt. Förstår hur du känner och jag tycker absolut du ska prata om det med din kontakt.
Jag tycker du ska ta hand om dig själv ett tag. Gör saker för din skull. Att känna som du gör, att man inte får samma respekt tillbaka, låter väldigt tärande.
Ta tid och vila och återhämta dig. Världen är kvar när du är redo :)

KÄnner mycket väl igen mej i det du skriver.

#0:

Även jag har haft dåliga erfarenheter med människor. Speciellt ett förhållande, det första jag hade, som fick mig att knappt vilja ha ett sådant igen. Men tänker att de flesta nog har haft dåliga erfarenheter med människor, mer eller mindre. Bara det att de inte lägger ut dessa erfarenheter på sin Facebook 😉 hoppas du mår bättre igen. Det går nog upp och ned med allt… här i livet.

Jag får i perioder då jag mår dåligt i mig själv också avsky/avsmak för andra. För mig grundar det sig i dålig självkänsla som jag sen projicerar på andra och alltså ser det dåliga i mig själv i dem.

Utöver det är jag väldigt kinkig med vem jag bryr mig om. Människor jag inte är väl vän med kan jag känna likgiltighet för. Leder ibland till lite problem, tex finner jag det helt meningslöst att umgås med min partners familj eftersom jag hellre tar den tiden för mig själv än umgås med nån jag inte känner något för.

Jag är väldigt självständig och föredrar att göra allting själv. Det har mycket att göra med min erfarenhet av att aldrig kunna lita helt på andra. Att vill man ha något gjort får man göra det själv.

Sen tror jag faktiskt lite har att göra med att umgänge med andra är något man aktivt måste hålla i. Något man faktiskt måste jobba för regelbundet för det har annars en tendens att man blir så "bekväm" i sin egen bubbla.

#9: Nu skrev du ju till TS. Men håller med dig. Tänker att relationer utvecklar en ju också, man lär sig mer om sig själv och andra. Och andra plockar ofta fram ens lite mörkare sidor, även om det inte alltid är så kul i stunden. Så det är ju bra att inte stänga in sig i sin egen bubbla jämt.