Dessutom försörjer han inte mig. Jag får låna pengar av honom till mat.

#1: fast med ca 2000kr per månad betalar du väl inte halva hyran, elen osv?
Hemförsäkring, teleabbonemang, internet , toapapper, buss, bensin,osv. Det är ju många kostnader varje månad. Hur betalar du din del av allt eftersom du säger att han inte försörjer dig?

Äter ni inte samma mat när ni är sambor?

Fast någon/något måste ju trots allt försörja dig, om du inte är bokstavligen hemlös osv.

Är man sambos så kan det naturligtvis vara så i perioder att den ena tjänar mer än den andra, eller att den ena tillfälligt inte tjänar något alls. Då brukar man kunna komma överens om hur man ska lösa denna tillfälliga situation.

Jag antar att eftersom du är arbetslös - om du inte får någon form av a-kassa eller liknande som du inte nämnt - inte betalar för hälften av era räkningar och levnadskostnader, då tycker jag personligen att det är mycket mer än rimligt att han ber om en del av den lilla slant du faktiskt får in. Du nämner att du får låna pengar till mat, men resten då? Hyra? El? Internet? Står han för hela den kostnaden nu utan någon form av avtal att du när du får en inkomst kommer att under en period stå för det mesta av det i den mån du har möjlighet så förstår jag ännu mindre varför det inte skulle vara rimligt att du ger honom av den lilla inkomst du har.

Tycker personligen inte man ska "låna" pengar av sambo. Man lever tillsammans, och hjälps åt att betala utefter sina förmågor till det som är nödvändigt. Hade blivit tokig om min sambo hade sett det som lån, ärligt talat.

Sedan, det du får in måste ju bidra till hushållet och inte nöjen.
Men, min sambo hade aldrig krävt om jag hade bara fått in 2000 kr/månad, det hade gått till mina försäkringar, egna räkningar och mobil, sedan hade han fått stå för resten

Men får du inte akassa eller alfakassa eller annat från af?

Som samvbos delar man väl på utgifterna och bidrar med det man kan.
Så jag tycker att dina pengar som du tjänar ska gå till era gemensamma utgifter,

Vi har alltid haft gemensamt när det gäller pengar.
Alla pengar har lagts i en pott oavsett vem som tjänat dem.
Pengarna är våra så att säga.
Viss tid har jag dragit in mer pengar och vid andra tillfällen i livet så har min man tjänat mer.

Jag tycker det faktiskt beror hemskt mycket på dels hur mycket den person som tjänar pengar faktiskt tjänar. Och även hur lång period det handlar om. Alltså, om den enda som har en inkomst tjänar precis så mycket att denne knappt kan få det att gå runt eller inte kan få det att gå runt utan hjälp under en längre period, ser jag inget orimligt med att man tillsammans kommer överens om hur man ska göra i framtiden när den andra partnern får en inkomst igen.

Inte så att man kanske behöver säga "aha, nu köpte du bröd för 30:- idag, det lägger jag till på listan". Men om man själv måste avstå från många saker, leva knapert, inte kunna unna sig några nöjen, vi låtsas under en period av ett halvår. För att man är den enda som tjänar något under en sådan period och det man får in knappt räcker till att täcka det som går ut. Då skulle jag själv, så fort jag fick ett jobb, inte säga "ok nu delar vi 50/50 omedelbart" utan jag skulle utan tvekan erbjuda mig att betala lite extra en period, eller hjälpa till att nu när vi har två inkomster igen att se till att min partner kan unna sig vad det nu var de fick avstå ifrån när de var den enda med inkomst (ett nöje, en ny tv, en mini-resa, en konsert… ja om det nu kan ha varit något sådant de HADE tänkt lägga pengar på men inte kunde och fick avstå ifrån). Jag skulle själv ha dåligt samvete om jag bara sa att ja nu har vi två inkomster igen så vi går direkt tillbaka till att dela allt på mitten.

Dessutom tycker jag det också spelar in hur aktiv man är i sitt arbetssökande. Om jag t:ex skulle säga till en sambo "näää, jag vill inte jobba på x, y eller z, det är BARA å, ä eller ö som duger" och alltså vägrade att söka vissa jobb, ens temporärt, så skulle jag inte klandra min sambo om de sa att visst, gör så, men i samma ögonblick du får just ett av de få jobb du anser duger åt dig så tänker jag unna mig saker ekonomiskt och då är det du som får stå för större delen ett tag. Däremot om man söker alla jobb man är kvalificerad till, skickar ut CV:n, personligen går in i random butiker eller restauranger, och är villig att även om det kanske bara blir tillfälligt tar vilket jobb som helst för att kunna hjälpa till ekonomiskt i någon mån, så är det annat.

Sen kan det eventuellt finnas speciella omständigheter. Om ena parten är arbetslös pga någon form av ohälsa (fysisk eller psykisk) och har en faktisk anledning till att de bara kan söka vissa jobb, eller att de under en kortare period inte kan söka jobb alls, eller hur det nu kan ligga till. Ja så är det också lite annat.

Skulle jag ha en sambo som valde bara på helt egen vilja och inte av någon nöd att skjuta på arbetssökandet och förväntade sig att jag skulle stå för allt tills de fick lust att ta tummen ur och göra en riktig ansträngning till att skaffa jobb så skulle de åka ut i rabatten med huvudet före.

Edit
Redigerar för att lägga till att detta är mina tankar kring delad ekonomi generellt, jag vet inte alls detaljerna kring just TS situation naturligtvis. Summan av kardemumman för min del är alltså att det finns många olika faktorer som skulle spela in för min del.

Förstår inte riktigt poängen med att få 25% av nästan inget, om man redan betalar majoriteten av kostnaderna. För det kan ju knappast vara så att 125 kr är hälften av era gemensamma kostnader.

Det låter också osannolikt att 500 kr/mån skulle vara din enda inkomst? Du har väl även något stöd från stat/kommun/a-kassa?

Tycker det låter som det saknas en del information för att få hela sanningen.

Personligen tycker jag det är rimligt att man ser vad man har för totala gemensamma kostnader, sedan betalar man lika i förhållande till inkomst. Så den som tjänar mer betalar mer.

#8, 500 kr i veckan verkar det vara, så lite drygt 500 kr till sambon. I övrigt håller jag med dig. Det enda du nämner Wilola, är mat som du lånar till. Vad går dina 2000 kr till? Vad betalar du mer i ert gemensamma hushåll?

#8: Ifall man har en sambo som tjänar tillräckligt med pengar får man inte stöd av staten. Sedan måste man haft stabil inkomst för att få A-kassa.

#0: Tycker att det verkar rimligt ifall han försörjer dig till 100 %. Eller är det något specifikt du behöver pengarna till?

Vi har alltid haft gemensam ekonomi. De pengar som kommer in läggs i en pott. Efter att alla räkningar, mat och andra utgifter är betalda, så används resten till det vi känner för.

Vissa månader har större delen av det som är kvar gått till mina intressen ( Hundar, akvarium och terrarium) medans andra månader har det mesta gått åt till makens intressen (bilen, skyttet och motorcykeln). Eller så hittar vi på något gemensamt.

Jag tycker nog att det är rimligt att du skall bidra med det du kan till hushållet. Med 2000 i månaden kommer man inte så långt med alla räkningar, så 500 kr (25%) är faktiskt helt ok att han "kräver" att du betalar, eftersom det oftast är han som står för alla räkningar, och på så sätt försörjer han dig.

Enligt socialtjänsten har en sambo försörjningsplikt för sin sambo, vilket alltså innebär att det i första hand den man bor med som ska försörja en. Ni har rätt att söka socialbidrag som sammanboende, vilket ni kan få genom om socialtjänsten bedömer att er sammanlagda inkomst inte är skälig för två vuxna. Men som det låter på dig så har din partner råd att försörja dig och då är det han som ska göra det, oavsett om du kan få ut en egen krona alls eller exakt alla dina pengar går åt.

Frågan är ju vad de pengarna du får ut i månaden ska räcka till och vad han betalar åt dig.

#13: Fast vad som gäller t:ex enligt försörjningsplikt behöver ju inte vara vad man personligen känner heller. Med det menar jag såklart inte att man kan välja att inte följa vad lag säger, men däremot kan det ju påverka förhållandet extremt negativt om det vill sig illa eller t.o.m. avsluta det så att man förr eller senare inte ens längre är sambos.

För mig skulle allt handla om hur situationen ser ut. Om jag försörjer en sambo som helt enkelt vet "äh, hon kan ju betala ändå, orka skaffa ett jobb" så skulle det förhållandet ta slut rejält fort för det skulle jag inte acceptera. Men är det "okej, men hon har råd och jag måste ta hand om min psykiska ohälsa för att kunna arbeta i framtiden" så är det något annat. Enligt lag har jag en skyldighet i båda fallen, men förhållandet skulle inte överleva båda och vårt samboskap skulle avslutas.

#14: Väl formulerat. Håller helt med. Lägg då till att få höra att man är snål som tycker att man bidrar med vad man har, även om det är olika i absoluta kronor.

Det skulle jag aldrig acceptera.

#15: Inte jag heller i ärlighetens namn. Har man en god orsak till att man måste behålla de få kronorna själv, för att de ska gå till något viktigt som man annars hade fått låna till eller låta den andre betala ändå - då är det onödigt att pengarna går ner i andra personens ficka först om de ändå i slutändan hamnar i egen ficka. Men om man skulle argumentera att man måste få unna sig nåt "skoj" och därför ska få behålla sina pengar… Nä. Har man inte råd att bidra till hushållet så har man inte råd med "skoj" heller.

Hur har det gått?