Känslan av hemlängtan är inte speciellt ovanlig. Eller? Trots vuxen ålder finns denna längtan tillbaka till nåt stabilt och tryggt och (barndoms)hemmet är symbolen för det. När man blir äldre så ökar erfarenheten men barnet finns fortfarande kvar. Jag upplever det så ialla fall. Jag intalade mig att jag måste hitta tryggheten i mig själv. Där jag är, är mitt hem.

Tänker mig att du beskriver vanlig men väldigt stark nostalgi. Du skrivet att du varit väldigt sjuk men är på bättringsvägen. Det är också en tid på året då många blir lite känsligare för saker mentalt då man ska ställa om till mörker, kyla osv. Inte alls konstigt om en känsla av saknad, hemlängtan, nostalgi och missmod över sakers förgänglighet slår till.

#0: Hade du kunnat umgås med dina gamla barndomskompisar om du flyttat hem? Tror du att det hade blivit som när ni umgicks under skoltiden?

Min erfarenhet är att både personer och platser som man tyckt så mycket om mest fungerade i den tiden när det skedde. När man slutar skola, byter jobb, byter stad, så försvinner också mycket av det som gjorde platserna och relationerna till vad dom var. Jag har ett par skolkompisar som jag värdesatte så otroligt mycket då och som jag försökt hålla kontakt med och träffa i vuxen ålder, men det blir så tydligt att man växt åt för olika håll för att kunna få det man värdesatte då.

Vissa relationer klarar av att överskrida dom här gränserna och dom är värda otroligt mycket.

Annat kanske man ska acceptera som fina minnen av en tid som inte kan komma tillbaka.