![[Grejen1234]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag känner mig så misslyckad
Jag vet faktiskt inte vara jag ska ta vägen snart. Allt känns helt nattsvart. Jag har levt på tron att allt blir bättre när man är vuxen (mobbad hela grundskolan)
Och problem i familjen (stora problem)
Och nu sitter jag här som vuxen och känner mig inte värd vatten ens. Personer i min närhet klagar och kommenterar på allt. Vikten, mitt arbete, mina intressen, ja egentligen allt som är JAG. I 10 år har jag tryckt undan allt för min sambos skull. Men ikväll brast det jag orkar inte med det här längre. Och jag är beredd på att lämna min sambo så han kan hitta en tjej som är accepterad. Som har ett välbetalt jobb, som är pinnsmal, som följer modet som inte har det kassa intresset som jag har bara så han kan få vara lycklig istället för en tjej som har ångest inför sammankomster av olika tillslag.
Jag undviker allt jag bara kan men det går inte hur länge som helst att hitta på ursäkter.
Så fort vi träffas är det något som för några månader sen så satt ena och berättade att hon vägrade gå tillbaka till yrket som jag arbetar med för det är bara värdelösa personer som inte kan få ett annat jobb (hon visste inte vad jag jobbade med) medans resten höll med (dom vet att jag jobbar med det och dessutom utbildar mig inom det nu.
Efter dom här 10 åren har det verkligen brutit ner mig som person. Och jag har nu hamnat i en djup depression. Vill tillägga att det inte bara är dessa personer utan min familj har stora problem, ekonomiska problem, alkohol problem , spelberoende och en massa annat som också bidrar till mitt mående. Jag har tagit avstånd från dessa då jag inte orkar längre. Men där är jag dömd också från personerna som nämns ovan. Man är inget värd om man kommer från en familj med problem. Trots att jag klarat mig själv från att jag var 16 och har ett stabilt liv, stabil inkomst.
Jag blir helt enkelt inte accepterad för den jag är. Jag älskar mitt jobb och jag har ett värdefullt jobb. Jag förstår inte heller varför mitt stora intresse är så fel. Och jag förstår inte varför vikten spelar någon roll.
Jag vet inte vad jag vill egentligen med det här inlägget. Har bara sån kraftig ångest så pass att det gör ont i bröstkorgen.
Jag älskar min sambo och vill bara att han ska vara lycklig. Och jag är inte mig själv längre. Den glada jag är borta och jag har börjat hata mig själv.
De som håller på att klagar och kommenterar negativa saker om andra har ofta egna problem, det låter inte som dom är värda att umgås med då dom bara får dig att må dåligt.
Det är inte dig det är fel på.
Säger du ifrån något?
#1 nej jag har ju inte gjort det men det är så sjukt svårt att säga ifrån när det kommer - nej men gud har du gått ner i vikt så fin du blivit. Eller som det där på jobbet så kom det så oväntat att jag inte fick ur mig ett ända ord, blev så chockad och det var första gången jag träffade människan och reagerade mest på alla andras åsikter kring det hela. Samma med att jag blir dömd för min problematiska familj , dom pratar runt det. Ex så här- jag är så glad att han träffat nn och hon är reko för hon har vuxit upp i en bra familj så det känns fantastiskt och dessa ord upprepar hon om och om igen.
Ända gången jag sagt ifrån var när jag var bjuden på kalas och vi skulle vara där kl 17. Kl 15 får jag ett sms att en person som inte skulle komma ändrat sig så då kunde jag ju också komma. Men jag var ju redan inbjuden och tackat ja? Tackade då nej och stannade hemma då jag tydligen inte var bjuden om den andra inte skulle det och personen hade bara bortförklaringar.
Personerna verkligen snirklar sig runt allt. Och när jag säger vad jag tycker ex att jag gillar att bo på landet så får jag mot frågan om jag är frisk för vilken normal människa vill det och sedan är det skitpratat om det.
Bland dom här personerna är det väldigt väldigt ytligt. Allt handlar om pengar, mode och sociala sammanhang. Så mina intressen djur och natur och att jobba med människor och inte ha intresse för mode pengar och ytliga saker är för dom helt ofattbart.
Sedan vill jag ju inte förstöra för min sambo heller men nu orkar jag inte längre. Jag kräver inte att dom ska tycka om mig men iaf respektera mig.
Sitter och funderar om jag helt enkelt avbokar två viktiga sammankomster men då lär jag ju bränna mina broar totalt.
Men vad är det för människor du umgås med? 😧
Är det dina "vänner" så säg upp bekantskapen direkt. Är det din sambos kompisar så har han också ett visst ansvar. Vill han verkligen umgås med människor som behandlar dig illa och får dig att må dåligt? Vad säger han om situationen?
- Redigerat 2024-07-11 09:29 av Caeli
Det är min sambos familj. Jag har fintat flertalet sammankomster senaste två åren men det går ju inte alltid. Därför är det så känsligt då det gäller hans familj. Han tycker också vissa saker är dåliga och han stöttar mig
Hej! 🙂 Jag känner med dig och jag vet att det inte är så lätt att bryta kontakten när det handlar om människor som på något sätt är kopplade till ens närmaste relationer, som denna person själv värdesätter. Man kompromissar för att inte äventyra det man själv känner skaver i situationen
Hoppet blir därmed det som gör att man orkar kompromissa än att inse att man själv kanske behöver göra den där större praktiska förändringen för att må bättre.
Det är mänskligt därmed att välja kompromissandet.
Utöver detta har man dessutom investerat emotionella kopplingar, minnen, tid och energi som för tillfället blockerar ens egna handlingskraft. Och kanske mycket annat också som eventuellt barn, boende, gemensamma intressen, vänner, praktiska möjligheter osv. Det är smärtsamt att bryta upp.
Klokt att du har avvecklat en del relationer för din egna hälsa.
Tycker dina tankar om eventuell separation känns sunda då du här har gett ett uttryck på att du inte mår bra i det du befinner dig i. Man behöver känna sig förstådd och accepterad och när det uteblir så uppstår en väldig ångest och hopplöshets känsla. Det blir lätt då att man tror att man själv är fel och kanske då kompromissar ännu mer.
Förövrigt är jag också en person som inte gärna vill befinna mig på stora sammankomster och jag har också ett intresse för djur och natur. Med detta vill jag säga att det inte är något fel på dig för att du känner som du gör och din önskan om förståelse för den du är.
- Redigerat 2024-07-12 10:04 av [trädkrona]
Vad är det för människor du känner
😢
Din sambo älskar ju dig för den du är. Inte ska du göra slut så han kan hitta någon annan. Du måste hitta ditt egenvärde igen, för du behöver inte andras gillande för att ha ett värde.
Det finns kuratorer man kan gå till för att få hjälp att hitta tillbaka, hitta sitt egenvärde igen. Du tycker om ditt jobb, det är det viktiga. Inte vad någon annan tycker om det yrket. Du behöver bara rätt verktyg så du klarar av att sålla bort vad andra tycker och tänker, så du inte tar åt dig av negativt var det egentligen inte behövs.
Du bidrar till samhället, tänk om ingen ville jobba med det du jobbar med. Hur skulle det bli då?
Starta ny diskussion