Du skall såklart leva ett liv som är fullvärdigt för dig. Att ha hudkontakt är viktigt för vårt välbefinnande, för de flesta människor även sex.
Något problem har han, men vad det är, är svårt att veta. Är det huden, bakterier eller är det känslorna? Efter 2 år är man fortfarande ganska passionerad och det borde du märka på andra sätt.
Så fort han började känna vad han nu känner, skulle han ha tagit upp det med dig och ni kunde diskuterat hur ni skulle hantera det.
Vill du leva resten av ditt liv utan kroppskontakt, eller vill du ha ett mer fullständigt förhållande? Bara du kan avgöra. Jag skulle letat efter en annan sorts kärlek.

Hur mycket känner du till om hans sjukdomar och besvär? Är hudproblemet något relativt nytt eller är det något han haft hela livet som kommer och går? Vad har han som gör att hans immunförsvar är lägre? Pratar han med dig om det? Berättar han saker om det för dig om du frågar? Det är inget du behöver svara på här i tråden, utan det är frågor till dig själv.

Att leva med någon som har livslånga funktionsvariationer, sjukdomar och dylikt kräver en hel del av en själv. Bland annat att man sätter sig in i och lär sig om sin partners svårigheter och hur det påverkar denna. Detta kräver givetvis att partnern är villig och öppen att kommunicera om det och kan lita på att personen den öppnar upp sig till är öppen för att lyssna och förstå och ger att tryggt utrymme att prata om ämnet i.

Jag funderar på om han befinner sig i någon form av längre skov. Antingen med det som orsakar lägre immunförsvar, hudproblemen eller både och. Något kan även ha hänt för ca 6 månader sen som gör honom genuint rädd. Bara för att hudproblem och sjukdomar har funnits där under lång tid eller hela tiden betyder det inte att dom konstant kommer vara och bete sig exakt likadant. Ibland blir dom bättre, ibland blir dom sämre, ibland hamnar man i skov där saker och ting är absolut fruktansvärt under en längre tid. Med andra ord så kan allt absolut vara annorlunda för och med honom nu än när ni först möttes på grund av det.

Oavsett så är det något ni behöver kunna prata om i lugn och ro på ett tryggt, respektfullt sätt. Om kommunikationen mellan er inte fungerar så lär inte förhållandet fungera och jag har full förståelse för att du tröttnar.

Du har också helt rätt i vad du skriver. Dina känslor och dina behov är också viktiga och det kan vara så att ni helt enkelt inte är kompatibla. Det är inte fel att behöva fysisk intimitet i en romantisk relation eller att må dåligt om det försvinner.

Om jag har rätt i mina funderingar om att han befinner sig i ett längre skov så innebär det att dessa långa skov troligtvis kommer att inträffa flera gånger under livet. Vilket innebär att det kan inträffa igen även om han skulle börja må bättre igen. Är det något du skulle kunna hantera utan att du själv och han blir lidande?

Jag skrev mitt inlägg lite snabbt, men för att förtydliga: Han har gått till doktorer och har inte fått diagnos på lågt immunförsvar, men han har blivit sjuk några gånger i livet, och jag tror att det påverkar hans oro kring det. Jag tror också att det handlar om ångest.

När det gäller huden så handlar det om eksem, och det kan ju klia och vara jobbigt. Han har alltså haft problem mestadels av sitt liv, så jag kan förstå att det känns svårt om någon kramas.

Men oavsett detta verkar han ha svårt att kommunicera med mig. Som hans flickvän känns det inte så kul när han ryggar tillbaka från en puss utan att ens förklara sammanhanget för mig.

Att vara helt utan beröring i ett förhållande är för mig svårt. Och jag är inte ens klängig – jag skulle säga att jag är väldigt förstående för folk med hälsoproblem. Jag har själv inte haft perfekt hälsa genom livet, och jag har alltid vetat att han har haft viss problematik.

Men kommunikation är väldigt viktig i en sådan här situation, precis som #1 tog upp – det här kan ju bli en livslång situation.

Han har ju sagt i vår konversation att han fortfarande vill vara med mig, men att han inte vet hur ofta han kommer vara nära mig. Sedan känner jag att han blir undvikande när jag tar upp det. Det känns som att han inte vill prata om varför han gör som han gör, och det gör att jag ännu mer inte vet varför det blir som det blir.

Det jag vill få fram är att ett förhållande handlar om ömsesidig respekt. Om en part inte kan kommunicera sina behov kan det skapa en känsla av distans som är svår att hantera. Jag vill vara stödjande, men jag behöver också förstå hur vi kan hitta en balans.