JAg och min pappa är inte speciellt nära varandra. Har nog aldrig varit det. Möjligtvis lite när jag var liten, men det är inget jag minns. Och han och mamma är ändå gifta.

Tror hans jobb kommit före familje ansvaret. Och nu är där annat som gör det ännu svårare.

Jag och min pappa har inte så himla nära kontakt…Visst….vi träffas ju och pratar med varandra..men visar aldrig några som helst känslor..Vilket är synd. För jag vill kunna säga att jag älskar honom…och att han kan säga det till mej. Han blev slagen som liten och haft ett tufft liv. Därav att han har svårt att visa sina känslor…vilket även smittar av sej på mej….Vi visar varandra ömhet och kärlek genom att skojja med varandra…att ställa upp….

Ja, det skulle jag nog säga. Behöver jag prata med någon så är det mamma som gäller, men pappa har alltid ställt upp och funnits där för oss barn. Och ibland är jag en riktig pappas flicka :)

Jag är pappas flicka :P. Alltid varit. Vi är mer lika till personligheten än vad jag och mamma är så pappa har lättare att förstå, vi har samma humor och är lika lugna båda två. Så jag har alltid stått nära min pappa :).

Ja nära och nära. Vi kan ju prata om allt och vi har alltid förstått oss på varandra bra (vi är ganska lika). Dock flyttade han iväg när jag var 7, så då sågs vi ju inte lika ofta.   Så vi kanske inte är lika nära nu som innan, men nog har vi en bra relation oss emellan.

jodå, inte så att jag ringer dit å berättar mina djupaste grejer, men vi pratar ofta och kommer väldigt bra överens. =)

Jag har inte träffat min pappa på två år och innan dess var det sju år. Vi är INTE nära varandra med andra ord. Han hör av sig typ två ggr/år. Det var hans om lämnade oss för en annan kvinna i en annan stad och sen hörde han inte av sig och vi hade inget nummer till honom.

Jag älskade min pappa. Han var speciell.

Genomsnäll. Han hade kunnat gå genom eld för min skull.
Ja, jag var nog pappas flicka.

Han dog i cancer den 2 december 2003.

Min fina pappa.

Beklagar SharpMissy!

Min far (pappa är något han inte är) har jag haft mina disbyter med under åren. Han valde att "dödföklara" mig för drygt 10 år sedan för att sedan när jag var 20år försöka få allt att se som att jag hade gjort det. Senaste gången vi pratades vi var efter han hade besökt mig hemma i lägenheten och då påstod han att jag pressat honom på pengar till lägenhet! Det var droppen för mig…

Har dålig relation med pappa också. Nu kommer jag låta grym, men jag vill verkligen inte ha dem som föräldrar!

#11 Hemskt tråkigt :(

Hum, de har en tendens till att bli långt när jag skriver om honom. Men ska försöka att korta av det.

Han har alltid varit elak i det stora hela. Han har förstört mycket av min uppväxt- som jag till och med har förträngt. Men kommer ihåg dem sista åren av nedtryckning och psykisk misshandel. Dessutom skaffa han sig en ny sambo som även hon var en hejjare på psykisk misshandel. Så jag var rätt så liten i skorna medans jag fortfarande träffa honom.

Tillslut slog jag mig fri från honom när sista droppen i bägaren kom och sen dess har vi typ bara hörts nångång på jul eller så. Han ringde inte ens när jag fyllde 20 år som andra visst tycker var en stor grej. Dock bryr jag mig inte alls så egentligen. Jag mår bra utan honom. Ringer han nu mera kan jag visst komma för nu har jag växt och kan säga ifrån. Men nu är det också mer på ett "bekanta" sätt. Så dem vågar inte ösa ut sig dumheter mera.

så helt enkelt- en dålig relation med min far, som jag inte lider av längre.

jag har väl inte så nära relation med min pappa.. han finns där typ bara.. när jag var liten var jag pappas flicka men det e jag inte längre.. han säger till min mamma att han vill att jag ska komma hem o att han saknar mig men när jag väl e hemma så visar han typ inget..

Han är död…Saknar honom inte…

Har aldrig haft en relation till min pappa. har träffat honom typ två gånger.

Känns inte som jag har ngn pappa, tänker sällan på honom…han är en egoistik och elak jävel. Droppen blev väl när han sa "ja det var ju inte min mening att du skulle komma till". Så jag vet inte vad det är jag ska sakna…

Man bör väl tänka sig för å använda skydd isf om man nu ska borra…

Har betydligt sämre relation med pappa än med mamma. Men i överlag kommer vi ganska bra överens.

Vi har alltid haft en dålig relation. Vi känner inte varandra och har nog aldrig gjort det. Jo då. Jag är uppvuxen med både honom och mamma. Är varken adopterad, bortbytt eller någonting annat och dessutom enda barnet.

Relationen med mamma är likadan.
(Kopierar detta och ändrar för frågan i den andra tråden.)

Pappa och jag kan prata om allt, har alltid haft en superkanonbra kontakt. Han är både pappa och en bästavän liksom.

Vi pratar väl kanske 4-5 gånger i veckan på telefon. Han bor 45 mil bort så vi träffas bara 6-7 gånger om året. Har alltid kul när vi träffas och hittar på massa skoj. Går på bio, krogen, går ut och går i naturen, fikar, spelar spel med mina vänner eller bara tar ett glas vin hemma med min sambo. Är glad att jag har pappa. Han kommer och hälsar på fem dagar snart, det ska bli kul!

#11. Det skall du absolut inte skæmmas før. Man får tænka så.

Min far ær død sedan 12 år tillbaka. Ønskade honom død långt innan dess och det skæms jag inte en millimeter før. Han var en jævul som det tog många år att repa sig ifrån.

Jag har växtupp med mamma bara och jag och min pappa känner varandra inte så väl. Han finns liksom bara där..
Vi har flera tjaffs per år vilket jag lider utav eftersom att jag saknar han än.
Jag har altid velat ha en bra relation med honom men det har aldrig gått.Min far och jag har likadant temperament men olika sätt att tänka säger mamma, detta gör att vi inte kommer överäns.
Pappa har alltid saknats i min värld och kommer nog alltid att göra det tyvär så ja..

dålig relation vilket jag lider utav..=(

Har alltid varit pappas flicka :)

har en bra relation med min pappa, dock bor även han 40mil ifrån mej, så vi träffas inte så ofta o sen är vi väl båda sådär bra på att ringa ;)

 men jag vet att han älskar mej (o jag honom) o att jag alltid kan lita på min pappa

Ingen alls. Min pappa dog för mycket länge sedan.. männsikan som min pappa bodde i lever fortfarande.. Men honom hade jag bara kontakt med tills jag var 17 (en gång om året, han slutade höra av sig sen) för mina bröders skulle.. det trodde fortfarande på pappa (som om han var tomten) och jag ville inte döda deras förhoppningar innan de själva insåg att han inte finns.

Min pappa är den bästa pappan, tycker jag. Jag älskar honom jättemycket! Han ställer alltid upp. Även fast jag krånglat till mitt liv av och ann så kan jag alltid ringa till pappa så ordnar allting sig.

Jag saknar min pappa jättejättemycket sen jag flyttade hemifrån för 2 år sedan (6 år sedan om man ska vara exakt, internat). Tycker det är jättehemskt att inte kunna gå ner o sätta sig o prata med pappa i tid och otid. Prata hål i huvudet på honom om mina hästar och vad jag ska göra med mina hästar.

Pappa har alltid haft väldigt kort stubin och väldigt hett temperament, så någon örfil har man fått under sin uppväxt, aldrig något allvarligt och oftast för att min bror och jag slogs. Han säger alltid NEJ! tills man förklarat en stund då blir det oftast ja. Men anfall är bästa försvar. Han har alltid varit bestämd, men vi har alltid haft det bra.

Förra året hade jag en restskatt på 49 000 kr.. pengar som jag inte har, men som min far har.. Så han betalade ut all restskatt + att han betalade en resa till Flyinge med min hingst som gick på runt 30 000.. + att han köpte en ny häst till mig för bara några månader sedan.. Så även fast jag krånglat till det så är min pappa alltid bäst!

På bilden är min far och min hingst Graffe påväg ner till Flyinge i Mars 2007!

nja inte så jättenära kontakt. vi ses ca 1gg/månaden. det tycker jag räcker.
det går bättre att kommunicera med honom när hans fru inte är med.

Träffar inte min pappa alls… förutom på typ min födelsedag och julen och sånt liknande…

Såg min pappa sista gången när jag var tre…han ringde när jag fyllde 20 och tyckte att vi skulle träffas när han var i halmstad nästa gång…..han bodde i göteborg som inte ligger så fruktansvärt långt ifrån halmstad…..fortfarande efter ytterligare 18 år så har han inte hört av sig….
Så min relation till min pappa? Jag har ingen pappa.

Min pappa kan jag knappt prata med utan att vi börjar bråka efter en lten stund, men när jag var yngre vände jag mig alltid till honom, aldrig till mamma. nu är de nog tvärtom.

Pappa har förstört sin chans, nu försöker han uppfostra mig till en god människa, 22 år för sent.
Jag försöker att inte prata så mycket med honom, det skadar mig bara. Fast jag blir ledsen att inte prata med honom också. Jag vill ha tillbaka min pappa jag hade när jag var liten :)

Vad många det är som har dålig/ingen relation med sina pappor..

Undrar en sak…..Min son har en dålig relation till sin pappa. Han psykar honom…..som Lisette skrev i inlägg #13….precis likadant…

Hur har ni handskat med detta? För ibland undrar jag hur min son mår egentligen av det hela. Jag har frågat honom..men han säger att han mår bra..men det syns i ögonen på honom att han inte gör det.

Hur har detta präglat er uppväxt?

Jag och papa kom varandra välldigt nära när min mamma dog.
Men så träffade han sin nuvarande fru, nu pratar vi välldigt sällan.

Jag och min pappa är som kompisar

Vilken far? han som födde mig till världen, men inte beter sig som en far?

kommer låta som Ida nu (hatasallad) - önskar att jag inte haft honom som "far"…

Det är lagom kul att han inte hör av sig till mig från julafton (december, 24) till man fyller år (april, 19) så nope, ingen bra relation.

#32 Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag grät varje gång jag skulle till min pappa och vart tröstad varje gång jag kom hem igen ifrån honom. Dem puschade mig till att prata mera vilket gör att ett barn bara blir tystare och då fick jag hårda ord för det ännu igen. Och så fort jag verkligen försökte säga något så tänkte jag i ungefär en halvtimme innan jag fick ur mig de eftersom jag inte ville komma med något urdumt som dem kunde slå ner på. Men eftersom jag tänkte så länge vart de ju urdumt när de vart försent att komma med kommentaren. Så jag fick ändå hårda ord över mig. Varannan helg åkte jag dit och mådde dåligt varenda vaken timma. Mina bästa stunder var när jag skulle duscha och sova. Jag bruka duscha jätte länge för att slippa dem och när jag kom ut vart de bråk för att jag var inne för länge ist. Dem skrek för skit saker till ett barn som inte förstår skulle jag vilja säga. Men nu mera förstår jag ju…

Och som sagt, jag mår så mycket bättre utan honom. Skulle aldrig vilja ha dagen jag sa NEJ ifrån mig. De var de bästa jag kunnat gjort. För då byggde jag upp självfötroendet, dem trampat ner, igen. Och jag började finnas till igen, för Lisette hade inte existerat ett tag där. Och de var så SKÖNT att bli fri. Men sammtidigt vill jag inte säga att de är bra och bli av med sin pappa. Man behöver väl kanske gärna en fadersfigur när man växer upp.
Jag sa NEJ när jag var 15 år och har inte saknat en pappa. För jag har haft tillräckligt med stöd från min älskade mamma. Men alla är ju olika i hur mycket man klarar av och hur mycket man behöver den andra parten.

Förlåt, nu vart de långt.. men försöker bara tänka lite:)

Vi håller kontakt när jag initierar det. Det gör mig ledsen och sårad och jag har tagit kontakt flera gånger i hopp om att vårt förhållande ska bli lite mer jämlikt, men det bara rinner ut i sanden.

Man väljer tyvärr inte sina föräldrar…

Jag och min pappa står varandra rätt nära, förr umgick vi aldrig, men nu har vi märkt att vi är rätt lika och har massa gemensamma intressen. Så nu umgås vi mer och mer. Vilket är jätte kul!

Han valde att flytta till andra sidan världen då jag var 11 år. Det skapade en del problem i mitt liv. Det brakade mellan oss då jag var drygt 20 och fick nog av att han fortfarandebehandlade mig som 11 år. Gick aldrig att diskutera med honom utan allt var på hans vilkor. Men, nu några år senare har vi en bra relation trots att han bor på andra sidan världen.

Min pappa dog när jag var 10 år. Han blev mycket sjuk och åkte till en specialklinik i Tyskland. Han dog utan att säga något till mig -eller ringa till min. Min mamma och min enda bror var däremot närvarande när han avled i Tyskaland …eftersom de tyckte jag var för liten fick jag stanna i Sverige hos släktingar som jag knappast tyckte om på den tiden.

Trots hans bortgång blev det blev en lång, lång tids "relationskonflikt" med min kära pappa.

I många år satte jag honom på en piedestal, tills jag fick möjlighet att gå i terapi och bearbeta min aviga känslor. Under en djup avslappning fick jag värk i bröstet, - det visade sig att jag hade burit en -undermedveten ilska emot honom- trots att jag verkligen älskade honom och hans härliga personlighet.

Nu har jag en annan "relation" till min pappa

Jag tänker på honom som en bra människa med mänskliga brister…

Det som plågade mig under 40 år var att han innan han dog inte sade hur mycket han tycke om mig och vad jag skulle göra om han gick bort- men det kunde han tyvärr inte… Kanske hade detta medfört att jag har svårt med nära relationer med min egen härliga familj- vem vet? Tack för mig

Kontakten till min pappa är jättebra nu när jag inte bor hemma längre.
Vi bråkade jättemycket när jag bodde hos föräldrarna för både han och jag har kort stubin och är väldigt envisa, därför blev det alltid häftiga gräl där ingen ville ge sig. :P

Min relation till min far tyckte jag var bra, älsk honom mycke

jag var också bara 10 när han dog,