fy fan vad fruktansvärt!! vi höll på i somras/höstas en del och kämpade för min mormor (som jag iofs hade en väldigt nära relation med). hon fick en stroke på sommaren och sen blev hon bättre och bättre, men det var en hel massa strul. bland annat hamnade hon på ett bra boende, ett sk korttidsboende där riktigt sjuka hamnar innan de blir placerade på lämpligt hem. sen blev hon dålig på nåt annat sätt och fick åka in till sjukan. eftersom hon blev inlagd där över ett par nätter "försvann" hennes plats från korttidsboendet och de tyckte hon skulle flytta till nåt annat korttidsbeonde. och detta om en person som precis har börjat förstå var det är hon är och hur det hänger ihop egentligen… vi var så fruktansvärt arga! till slut löste just det sig dock, men det var efter riktigt mkt påtryckningar från oss i familjen. jag fattar inte att det ska behövas, och jag sörjer för alla de som inte har nån familj eller anhöriga som kan hjälpa dem…. och jag fattar verkligen hur jobbigt ni har det, man känner sig så himla hjälplös när folk inte förstår vad man försöker berätta. eller inte tror på en…. stor kram till dig, hoppas det löser sig snart…

Jo, det är ju jobbigt med gamla dementa människor.

Fast min gammelmormor var snäppet värre, hon slogs med personalen på älrdeboendet. Så alla var rädda för henne. Tidigare bodde hon själv i lägenheten, men hon gick och pratade med små barn som inte fanns. Hon t o m dukade fram tallrikar och glas till osynliga barnen.

Ja, så det är inte alls dugg kul eller lätt att bli gammal…

I julas hade vi farmor hemma hos oss. När vi hade hemtat henne och vi sa att det snart va kalle så fråga hon varför. Så sa vi igen att det var jul, det hade hon glömt bort på 5 minutersvägen med bilen hem. Sen när vi skulle köra hem henne trodde hon att vi hadre klarat av julen 85 …

Frågan är om dom tycker det är lika jobbigt som de anhöriga.

Sen är det som tur är inte alla äldre som blir dementa. Min gammelmormor dog vid 97 års ålder. Hon var pigg och kry till slutet.

Det är ofta MYCKET påfrestande att vara närstående till någon med demenssjukdom.

Det kan många gånger vara väääääldigt svårt att få plats på ett boende. Att den dementa ringer sina släktingar om nätterna är inte skäl nog för att få en plats. Det heter att man kan slå av ringsignalen, dra ur jacket osv. Krävs tyvärr ofta att hemsituationen blir ohållbar och eller farlig, tex att plattor lämnas på och brankåren får rycka ut tre gånger på en vecka, att den dementa irrar iväg ut på natten uan kläder och efter skallgångsedja kommer in till sjukhus med såriga fötter…nu kanske jag överdriver en aning, men på det stora hela kan det vara ungefär så det ser ut.

Jag har arbetat på en akutgeriatrisk vårdavdelning dit vi ofta får in dessa förvirrade dementa personer och där vi tillsammans med kommunerna planerar för en säker social situation efter utskrivning. De närstående är oftast helt slutkörda. Att den dementa klart och tydligt säger nej till plats på boende är problematiskt eftersom det ska ha gått mycket långt innan man "kör över" personens egna uttryckta vilja. Samhället gör inte så. Det krävs i många fall att de närstående får slå näven i bordet och ryta ifrån till den dementa att NU gör vi så här, därför att JAG säger så. Jobbigt hitta kraft och mod till det när man redan är slutkörd och kanske har en massa skuldkänslor gentemot den sjuke.

Hoppas allt ordnar sig för din familj snart. Ge inte upp!

Tack!

Vi ger inte upp, fast vi alla säger det då och då. Men fan vad man blir frustrerad! Man är så hjälplös.

Usch, det är inte lätt.. Minns själv när min farmor skulle flytta in på ett ålderdomshem. Det tog säkert två år innan hon gick med på det. Först så var hon och farfar jättegamla och orkade knappt göra annat än att sitta i soffan/fåtöljen och titta på TV. Sedan dog farfar. Farmor hade haft det ganska jobbigt ett tag där. Farfars död var ganska långdragen, eller vad man nu ska säga. Han hade legat på sjukhus i tre månader och blivit tunnare, sjukare och svagare.. Men ja, till slut orkade han inte mer och avled.

Farmor ville fortfarande bo kvar hemma. Det var ju liksom hennes sista "frihet" efter att hon hade blivit av med bilen, körkort (sämre syn, sämre på att köra etc.). Hon hade liksom bara sin lägenhet. Det var det enda som var hennes. Hon ville inte flytta till något ålderdomshem, för där var ju alla gamlingar "borta" och dementa. Hon passade inte in där, sade hon.

Men ja, dagarna blev till veckor och veckor blev till månader. Farmor kunde knappt göra någonting hemma. Till slut gick hon med på att testa att flytta till ett sådant boende. Se hur det var, helt enkelt. Och ja, det var ju inte så illa faktiskt! Hon fick ju ett eget rum där hon kunde ha sina egna möbler. Hennes egen soffa, TV, skåp, stol, matta, tavlor m.m. Sängen och garderoben fanns redan där, främst för att det är enklare med sådana sängar där man kan "lyfta" ryggstödet (kommer inte ihåg vad det heter).

Nu har hon bott där i några år. De är väl 7-8 stycken på hennes avdelning och de är allt ifrån helklara i huvudet till sådana som inte ens vet vad de heter.

Sist mamma och pappa var där och hälsade på var det en gammal dam som frågade om de visste var hon bodde. "Jag är så ensam" sade hon. Det finns till och med någon där som har trott att min systers f.d. pojkvän var hennes son, så när hon såg honom i korridoren ropade hon högt och skyndade sig dit för att krama honom. Men nej, det var inte hennes son.

Men personalen tar mycket väl hand om alla där. De hittar på aktiviteter: Bingo, dans, fika, promenader etc. Det blir inte så instängt, eller vad man nu ska säga.

Fråga om hon inte vill åka dit och titta på hur det ser ut, för det får man nog! Det kanske gör så att hon inser att det faktiskt är som hemma, bara inte exakt!

Lycka till! :)

Hon vill inte ens åka och titta. Inte just nu iaf.

Okej, då vet jag inte..