När man älskar sin partner mer som en vän än en partner eller inte älskar honom alls.

När man drar åt 2 olika håll vilka inte går att kombinera. Jag tror att man bara har ett liv och att man ska sträva efter att leva det fullt ut.

Visst får man kompromissa sig genom livet med sin partner men man ska inte avstå saker man verkligen vill göra. Ex: dina utbildningar du inte kan gå pga att din sambo inte vill flytta. Flytta själv under tiden du pluggar och håller förhållandet med distans så är det bra, annars kanske det inte var menat.

Nu vet jag ju inte vad som gäller i din situation, men om det nu är så att inga egentliga "faktorer" finns, varför ska man då bryta upp? Känns det inte lite som ett i-landsproblem, när folk separerar och skiljer sig, trots att inga egentliga problem föreligger? Vad är det du söker? Evig förälskelse? Den perfekta mannen? Personligen tror jag inte de sakerna existerar. Vad är det egentligen för problem som ligger bakom en eventuell separation? Bara ett par reflektioner som kom direkt när jag läste inlägget.

Visst går detta att aplicera på mig, givetvis. Men jag menar lite mer generellt.

Man behöver juinte göra slut först när ett problem uppstår. Det kan dyka upp andra saker på vägen, känner många som sagt att de i princip vaknat upp en dag och insett att personen bredvid inte längre är samma person som man förälskade sig i. I många fall kan man växa tillsammans, åt samma håll, det vet jag av egen erfarenhet. Men ibland händer det ju att man inte längre befinner sig på samma nivå.

Visst finns ingen perfekt, och efter ett tag tillsammans är det mycket lätt att glömma varför man egentligen föll för personen, och se bristerna före fördelarna.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är.. Kan tänka mig i mitt fall att jag kommer *om de  nu händer vill säga* känna att jag älskar honom. Men det är ju svårt att kategorisera om det är kärlek som vän, eller som partner, eller mitt emellan. Eller om det är vanan. Det är ju en stor trygghet man har i varandra när man levt ett tag tillsammans.

Denna fråga är nästan filosofisk ;)

Visst har du rätt i att det gränsar till filosofisk frågeställning, men det jag menade i inlägget är kanske att det känns som om ifall du har svårt att definiera anledningen till separation, så känns det lite fel att genomgå den. Jag känner inte dig eller din situation, men kan bara dra paralleller till egna och vänners erfarenheter. Det känns som att många idag tycker att ett förhållande ska fungera lätt och enkelt, att man ska vara som nyförälskad livet ut, att sexlivet ska fungera perfekt (och då ur den egna synen på vad som är perfekt), inga meningskillnader ska finnas, man ska aldrig behöva flytta, avstå från karriär, eller känna att man är förhindrad att göra saker p.g.a. förhållandet. Ibland undrar jag om vi har slutat att växa upp i den moderna världen? Vem är egentligen så naiv att man tror att sådana förhållanden är vanliga, eller ens existerar? Jag kan säga att jag dagligen får avstå från något, p.g.a. mitt äktenskap. Samma sak gäller garanterat för min fru. Sånt är livet. Vissa dagar älskar jag henne mer, vissa mindre. Ibland känner jag någon form av romantisk förälskelse, ibland är känslorna mindre uppenbara. Jag älskar alltid min fru som en vän. Det är ju det hon är. Den bästa vän jag har, och så anser jag att det ska vara. Vi kan prata om det mesta, men behöver inte alltid komma överens. Är det inte så vänner bör ha det? Äktenskap är självklart fyllt av kompromisser och offer. Men poängen är väl att de få underbara stunderna ska kunna uppväga vardagen, och är därför värda att arbeta för? Gläds åt det goda, och blunda för det besvärliga. Livet blir sällan bättre för att man sitter och funderar och försöker poängsätta sitt förhållande. Kärlek går inte att mäta, och man måste inse att det finns dagar, veckor, och ibland månader som inte är lika starka som de var i de starkaste stunderna.

Oj, nu börjar man låta som en dålig rådspalt i en veckotidning. Kanske dags att avrunda. Men kontentan är nog att folk överhuvudtaget borde ha lite mer tålamod. Alla dagar är inte rosa, oavsett om man har tid att leta efter den perfekta partnern i tusen år. Och som svar på frågan, så är det nog upp till var och en att avgöra när det är dags att bryta upp. Vissa självklara finns ju, och då tänker jag på när den andra personen är utstuderat elak, eller när man har grundläggande moraliska skillnader, men det är ju sällan man ens flyttar ihop om så är fallet.

#4 håller med!

#3 tack och lov är inte maken samma person som jag förälskade mig i - för inte hade jag stått ut med honom i 20 år!

Jag har ibland sagt: om man hittar någon som står ut med en gäller det att hålla sig kvar.

Skämtsamt, visst, men med viss sanning, för vad säger att det skulle bli bättre med någon annan? Maken har trots allt känt mig länge nu och trots mina olater och dåliga sidor är han min bästa vän!

#0: Kan berätta om mig själv och vad som fick mig att lämna ett förhållande på 4 år.

Jag kände att vi aldrig umgicks längre. Jag satt alltid själv om kvällarna medans min dåvarande pojkvän bara spelade dataspel all vaken tid efter jobbet.

Vi hade aldrig sex på över ett halvår, för det kändes väldigt fel. Jag har inte sex med en kompis.

Sen skulle vi flytta till en större lägenhet och då kom min panik.

Jag insåg då att jag bodde med en slusk, en person som JAG alltid fick städa efter och aldrig fick någon hjälp av. Det slutade med att jag insåg att så här vill jag inte ha det.

Utan jag förtjänar något bättre.

Så efter mycket ältande berättade jag att jag ville flytta isär och på den vägen är det.

Jag ångrar mig inte ett dugg att jag lämnade honom. Däremot hade jag ångrat mig om jag inte hade gjort det.

Jag kan bara hålla med vad som redan har sagt här. Speciellt att det är alldeles för lätt att skiljas idag och att folk ger upp för lätt, livet är aldrig en dans på rosor och vissa dar skulle man kanske helst vilja slänga ut gubben och aldrig mer se åt en karl men då får man sätta sig ner och fundera femtielva gånger till

För min egen del så har jag verkligen haft "rätt" anledningar att bryta upp, ett förhållande lämnade jag eftersom jag kände att han vilken dag som helst skulle börja slå mig, ett pga alkoholism (han var visserligen snäll men dock alkoholist), ett pga VÄLDIGT stor brist på respekt (vad jag sa var aldrig viktigt och var jag alltför glad skulle jag tryckas ner).

Jag resonerar som så här: har man inte hunnit skaffa barn tillsammans så finns det väl ingen anledning att fortsätta leva med någon som man mentalt redan håller på att lämna? Har man barn ihop finns det tusen anledningar att göra sitt yttersta från båda parter att det hela ska fungera och att man ska må bra tillsammans på alla plan. Slösa inte tid på nån som inte känns rätt längre.

#8 Precis min åsikt! Sålänge inte barn finns med i bilden så finns det ingen anledning att slösa bort sitt liv på något som inte känns helt rätt.

Mitt förra förhållande lämnade jag efter att ha varit iväg en vecka med en kompis. Jag upptäckte att jag satt i en "familjesituation" som jag inte alls var redo för.
Min dåvarande sambo (som var 4 äldre än mig) strävade åt hus/barn/familj och det trodde jag att även jag gjorde tills jag insåg att jag missat något verkligt betydelsefullt i mitt eget liv- Leva ensam och ta dagen som den kommer.
Efter att jag lämnat honom insåg jag att jag inte hade "de rätta känslorna" för honom och att vardagstristessen fått mig att ta beslutet. Något jag ångrar? ALDRIG

Jag har alltid haft jobb, boende och en trygg vardag o helt plötsligt var jag alltså utan lägenhet i 1,5 månad.. Bodde hos en kompis (med mina 3 illrar- väldigt snäll kompis) tills jag fixade ny lägenhet och började nytt jobb. Efter dryga halvåret på jobbet så slutade jag för att bo i Norge och testa "Ta-dagen-som-den-kommer" (flyttar om en vecka)

Är nu i ett nytt förhållande (levde ensamt singelliv i ett halvår) där vi drar åt precis samma håll. Vi är lika rastlösa och det är första förhållandet som jag tror på trots att jag flyttar så långt bort (14h med bil). Skulle jag trivas o bli kvar länge kommer även pojken flytta dit så småningom och det gör att jag känner mig ännu mer trygg i mitt beslut.

#8 Så du menar att samma person som du hade lämnat om du inte hade barn, hade du hållit kvar vid i 20 år bara för att ni har barn? Oavsett vad? Då är det nog bäst att inte skaffa några alls, för jag tror nog få saker kan vara både så givande och samtidigt nötande som att ha barn ihop. Min poäng är nog att ni aldrig kommer att träffa den "rätta". De existerar bara i filmer och romaner. Alla förhållanden innehåller problem och ojämlikheter. Förhoppningsvis finns det någon form av balans i förhållandet, så att båda parterna i alla fall ibland känner att man är på väg dit man gemensamt vill. Kanske låter det cyniskt och oromantiskt, men sanningen är att det inte finns några perfekta förhållanden och äktenskap. Kärlek är inte att älska allt hos en annan person. Kärlek är att älska honom eller henne med brister och fel. Kärlek är att vara villig att offra lite av sig själv för bådas och ibland också den andras bästa. Ger man upp sitt förhållande för att vardagstristessen känns för tryckande, så lär man få problem i alla förhållanden. Jag är dock inte förvånad. Jag har hört de här historierna om och om igen i min bekantskapskrets. Hela tiden pratar nyseparerade om att de behöver tid att finna sig själv o.s.v. Vad betyder det egentligen? Karriär? Ny partner? Ny miljö? Är det verkligen någon som tror att man kan nå nirvana under sin egen livstid? Är det inte bättre att acceptera att saker inte är statiskt, och oavsett hur mycket man letar, så kommer man alltid att hitta andra saker att söka efter? Det är inte så att jag är emot separationer eller skilsmässor. De har tyvärr sin nödvändighet. Det jag har emot är att alldeles för många tror att gräset är grönare på andra sidan, och att ett litet argument eller gräl är tillräckligt för att bryta upp något som mycket väl kan vara ett ovanligt bra förhållande.

#10 jag förstår ditt resonemang, men JAG tänker iaf inte ödsla tid på tråkiga förhållanden när jag inte är äldre än 24. Jag struntar i om det är vardagen eller inte. Efter 2st 3års förhållanden så har jag ändå insett att det finns så mycket mer än att kämpa med ett o samma förhållande när man inte trivs i det. Jag springer på mina X emellanåt och jag har inga som helst kärleks-känslor för dessa människor längre, då känner jag att alla mina beslut varit rätt.

Ödsla tid kan man göra på mycket. Även att gå in i nya förhållanden om och om igen, i jakt på saker man troligtvis inte finner. Visst, du är bara 24, men det har vi iofs alla varit. Jag tänker inte försöka övertala dig om någonting. Alla måste själv ta beslut i såna här fall. Det enda jag ville tillföra i debatten är att trenden verkar visa på att folk är ganska snabba på att bryta upp, och ofta utan särskilt starka motiv. Sen kan jag ju tycka det är lite tragiskt att du inte har några som helst "kärleks-känslor" för några av dina ex. Jag kan säga att varje gång jag träffar mina ex, så får jag en klump i halsen. Inte för att jag vill tillbaka i något av de förhållandena, men för att det är människor jag tyckte väldigt mycket om, och jag är inte typen som bara stänger ner känslopaketet hur som helst. T.o.m. de få som det slutade illa med har jag fortfarande känslor för. Kanske det är bara jag som är sådan, men jag hade inte velat ha det på något annat sätt heller.

denstore; folk har väl utvecklats. Idag vågar man bryta upp om man inte trivs och vågar stå på egna ben. Ser inget dåligt med det. Speciellt inte om man inte ens har barn med i bilden. Då är det bara att tuta och köra om det inte känns rätt.

#12 men bara för att jag inte stannat i gamla förhållanden som jag tröttnat sedan länge på så betyder det inte att jag har en mängd pojkvänner efter mig. Varje gång jag träffat någon ny har det ju ändå känts "rätt". Jag har väl egentligen bara 4 ex. 2 av uppbrotten har tagit extremt hårt på andra parten och jag har mått fruktansvärt av det. Men jag har inte kunnat behålla dom som endast vänner pga deras situation. En bröt jag upp med pga att han tog fram alla mina sämsta sidor och trodde att förhållandet var nån jäkla tävling om vem som kunde roffa åt sig mest hela tiden. Honom gillar jag inte som person varken som vän eller något annat vis.
Jag har ett ex som faktiskt bröt med mig för en herrans massa år sedan. När jag träffar honom kan det "kännas", men mer att jag blir illa tillmods..
De som tog uppbrotten hårdast har jag inte träffat mycket sedan det hände men inga kärlekskänslor alls.. Det har varit så mycket runt omkring att de försvunnit… Däremot kan jag få en liten klump i magen när jag träffar på gamla olyckliga kärlekar…

Att inte "hänga kvar" i ett förhållande är något jag kommit fram till sedan senaste långa förhållandet… Men visst finns tankarna om att man aldrig kommer kunna slå sig till ro och bara ta det för vad det är.. 

Visst kan man ödsla tid på att gå från förhållande till förhållande.. Därför försökte jag undvika det manliga könet så länge jag bara kunde efter sista pojkvännen… Men det gick ju bara ett halvår. hade ju ingen aning om att jag skulle träffa min soulmate ;)

#13 Jag vet inte om det är bara en positiv utveckling. Min erfarenhet är att folk absolut inte är lyckligare idag än vad man har varit tidigare. Snarare tvärt om. Jag säger inte att man absolut ska stanna i ett förhållande man inte trivs med, det vore bara dumt. Men allt för ofta ser man folk som bryter upp, mest p.g.a. att de har kommit in i vardagslunken, har haft ett eller ett par stora gräl, eller kanske tror att den sanna kärleken väntar runt hörnet. cat_malou skrev det ganska bra. Man får ibland sätta sig ner och tänka igenom det femtielva gånger till. Man kanske inte ska vara så ömfotad som folk verkar vara idag. Bara för att man har åsiktsskillnader, så ska inte det behöva betyda att man ska separera. Barn beter sig på det sättet. Vuxna människor bör kunna se på saker lite mer realistiskt än att tro att alla problem löser sig genom att man blir singel. Inte heller tror jag att bristen på känslor så ofta är fallet som det låter. Det berör kanske inte fallet i denna tråden, eller något annat som har nämnts här, men hur ofta verkar inte folk förväxla kärlek med förälskelse? Alla gillar att vara nyförälskade. Så bara är det. Men att tro att man någonsin ska hitta en person som man kan ha den typen av känslor för under resten av livet är ganska naivt. Som du säger, folk förändrar sig. Och då kanske över bara något eller några år. Jag kan t.ex. säga att samliga av mina förhållanden har efter ett tag visat att personen jag blev förälskad i inte är samma person som jag lärde känna senare. Oftast betydde det inte att jag tyckte mindre om personen, utan kanske snarare på ett annat sätt. Djupare, men mindre intensivt. 

#14 Du kanske inte har en mängd pojkvänner efter dig, men du har precis berättat att du har haft åtminstone 5 förhållanden tills nu. Jag är "bara" 15 år äldre än dig, och loggar nog in på ungefär samma antal. Då räknar jag inte in tillfälliga historier, som tog slut innan de började, men det är väl heller inte det som det pratas om i den här tråden.

Ibland tror jag man stannar i förhållande som är "slut" för att det är bekvämt även om man inte tänker i just bekvämt-termen.

Det krävs ganska mkt för att flytta isär, speciellt om det är barn med i bilden.

Denstore, om man inte har något gemensamt med partnen, man bara bor ihop, har aldrig sex, inga gemansamma intressen. Hur länge ska man då bita ihop? 10 år? 20? Är det verkligen värt att stanna bara för att man inte blir misshandlad eller nått?

Jag vägrar att tro att man ska leva ett liv utan kärlek. Alla dessa filmer och böcker? De måste ju finnas nån gnutta sanning i det hela?

denstore pratar om att man ska älska sin partner trots alla dess brister och skavanker. För mig är det att hitta den "rätte". Tråkigt att du inte anser att din fru kan vara den "rätta" i ditt liv. Tråkigt att du bara tror den "rätte/rätta" är ett påhitt från bok- och filmbransch. Lyckliga jag har däremot hittat den rätte i verkligheten. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag dumpat ett antal förhållanden som inte varit de rätta. Gifter mig med den rätte i september och sen ska vi förhoppningsvis få leva våra liv tillsammans länge. Jag har inte tvekat en sekund om att jag hittat rätt livspartner.

#18 var skrev #17 att det gällde honom?

Man kan åter bli nykär i en partner som man varit tillsammans med lääänge.

Jag tyckte bara att denstore var lite cynisk, Jag är för övrigt inte gift (och har heller aldrig varit). Tankarna om att det måste finnas utöver fiktiones värld kom från D's uttalande i #10:

"Min poäng är nog att ni aldrig kommer att träffa den "rätta". De existerar bara i filmer och romaner"

Det käns bra att veta att det finns dom som har hittat rätt i alla fall

Eller var det inte mig du kommenterade, isåfall ber jag om ursäkt

För att förklara lite vad jag menar, så får jag väl berätta att jag anser mig mycket lyckligt gift. Min fru är underbar, vacker och jag älskar henne mer än något. Men, precis som alla andra människor, så har hon sidor som inte alltid är underbara. Hade jag (eller hon) då varje gång vi inte kom överens, bråkade eller surade på varandra, gått i funderingar om vi skulle bryta upp, så hade det inte blivit något långvarigt äktenskap. Två personer med hyffsat temperamentsfullt humör kommer inte att kunna klara sig tillsammans om man inte är beredd att ha lite överseende med den andras egenheter.

Med den "rätta" menar jag den felfria personen, som alltid tänker och vill som du själv, där inga konflikter någonsin uppstår. Därav situationstecknen runt ordet. Det jag reagerar på i många diskussioner är hur ofta folk verkar ifrågasätta sina förhållanden beroende på att partnern kanske har en avikande åsikt om något, eller att förhållandet medför problem för ens karriär. För mig känns det som att det handlar ganska lite om äkta kärlek om man ifrågasätter sitt förhållande beroende på att partnern behöver flytta till ett nytt jobb, partnern samlar på udda saker, eller att man vill eller inte vill ha fler husdjur. Att spela datorspel hela dagen kan väl tyckas ganska tråkigt, men av någon märklig anledning accepterar massvis med människor att man spelar golf hela sin fritid. Handlar det om status, eller kanske t.o.m. att visa ofta själv har en åsikt om vad som är "nyttigt" eller inte?

Jag har heller inte sagt att man ska uthärda ett förhållande under någon längre tid. Det jag säger är att jag tror att många idag har allt för lätt att ta livsavgörande beslut över en natt, och sen sitter med en känsla av att det blir besvärligt att backa på sitt kanske lite förhastade beslut. Jag har ofta hört folk som leker rådgivare i äktenskapsfrågor, när de pratar med en upprörd vän eller väninna, och på ren rutin häver ur sig, "det är ju bara att flytta ifrån skitstöveln/subban". Sånt kan kanske kännas rätt att säga när man sitter och får höra ena sidans åsikter om vad som har hänt, men oftast är det förbaskat dumt råd att ge.

#20 Hur skulle jag kunnat kommentera dig? Du hade ju inte skrivit något innan mitt förra inlägg?

#21 Oj nu blev det rörigt, mitt inlägg #20 var en kommentar till inlägg #18 (kanske skulle ha skrivit det). Jag hade inga förväntningar på att du (#21 alltså) skulle kommentera nått jag inte sagt?

#21 Vi har verkligen olika erfarenheter.

Jag känner faktiskt ingen som gjort slut för ett litet bråk, nytt jobb eller för att partnern har lite udda egenskaper.

#23 Jag känner faktiskt ganska många. Kanske inte som har gjort slut efter ett enstaka bråk, men flera där petitesser har varit starten till slutet. Även ett antal där den ena inte har varit villig att anpassa sig till den andras jobbsituation o.s.v. Dock så ska jag väl tillägga att jag började se sånt mest när jag, och därmed också umgängeskretsen, började närma sig 30. Nu när man närmar sig 40 känns det som att varje gång man träffar någon gammal kursare eller korridorare, så får man höra om någon ny skilsmässa eller separation….

Jag gör slut när jag tittar på min partner utan att känna glädje (under enlängre tid). Är det dessutom lite sex och mycket bråk finns det inget att orda över. Hade det så med min nuvarande efter vi flyttad ihop och det inte fungerade så bra. Men, ändå tittade jag på honom då han sov och älskade honom. Då blev jag kvar trots allt annat.

När man tänker något i stil med "är han rätt?", "vill jag leva med honom?" tänk då också "men kan jag tänka mig ett liv utan honom?"

För mig skulle det nog vara den dagen då jag inte längre saknar honom när han inte är med mig.

denstore - är du kanske min man som smyger här på iFokus??

Jag håller med dig om det mesta du skriver.

Och tyvärr - allt eftersom åren går - så många vänner som flyttat isär och som vi sedan tappat kontakten med!

Men den inställningen du - och jag - har fungerar antagligen bara om ens partner delar den, annars blir antagligen förhållandet ohållbart i längden.

När man en dag inser att man inte älskar sin partner, då är det i mitt tycke varken snällt mot partnern eller sig själv att stanna kvar.

Sedan att man gör slut p.g.a till synes petitesser - dessa smågräl och bekymmer är enligt min erfarenhet ett tecken på att det finns problem i förhållandet, kanske är det ibland så djupa problem att man inte kan lösa dem. Och om man inte fungerar ihop som par, kanske man kan iallafall kan leva isär, men som vänner.

Jag har iallafall hittat den som är rätt för mig! :D

Det svåra är när båda älskar men man har olika kartor. När relationen blir omöjlig. När man ser så olika på en viss sak i relationen så det blir stört omöjligt. När 90% är underbart och 10 % så svårt att man verkligen inte kan leva tillsammans. Så har jag haft det ett bra tag och jag hoppas vår tid isär får våra sår att läka och att vi en dag hittar tillbaka. Att våra kartor leder till samma mål. Det får tiden utvisa helt enkelt. Jag har släppt honom för att jag älskar honom!