Hejsan!

Jag har ingen lösning på problemet. Jag har det lite likadant själv. Om jag inte vill chatta (varje dag, vi bor långt ifrån varandra) så blir det olustigt, och han kan säga lite spydiska saker. Och sånt resulterar i att jag alltid ger med mig. Jag är dålig på att säga nej. Han säger också såna saker som om han inte är "värd" mig, vilket är jobbigt att höra och tar bort gnistan från relationen. Jag blir till slut helt trött och tom av sådant onödigt "divlande". Ingen av oss mår ju bra av det. Känner igen de du skriver om stress och krav.

Ja, du kanske inte blev klokare av det, jag tycker det är svårt att veta hur man ska göra. Vill hon inte diskutera det så är det svårt. Hoppas det ordnar sig för er, när ni går till samtals terapeut. Det är nog bra att prata med nån helt utomstående, som kan vägleda samtalet, att man inte halkar in på att hacka på varandra.

Lycka till! Kram!!

Känner så väl igen det broder!…hade det likadant men jag drog mig ur det förhållandet eftersom det skapade mer problem än det gav glädje,  hela historien kändes tillslut destruktiv..

Man kan aldrig hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt och jag tror att din flickvän är inte riktigt där än att bli hjälpt, stå på dej för hon behöver dig mer än du behöver henne.

låter som en väldigt destruktiv historia det där.. jag hade dumpat för att det där är inte ett bra hälsosamt förhållande. visst kan man fastna i sin partners bra sidor, men om det dåliga tar över så finns det inte så mycket kvar..

har du försökt pratat med henne? hon ser det nog på ett helt annat sätt verkar det som. du får ta det lugnt och försöka prata ut, vägrar hon eller om samtalet inte leder nån vart så finns det kanske inte så mycket att göra..

tack för era reflektioner, det betyder mkt, trots att en del svar finns inom mig är reflektion så fint då jag har svårt att se objektivt på allt… när jag är mitt i allt

Ni går i samtalsterapi nu om jag förstod rätt? Bara det är väl ett seriöst tecken på att du vill få det att fungera. Hjälper inte samtalsterapin så tycker jag att du har all rätt att ta vara på din egna lycka och söka efter en annan kärlek…Man kan inte låta någon tära på en hur länge som helst om det inte blir någon förbättring. Alla har väl någon gång haft ett eller flera "skitförhållanden" och efteråt undrar man alltid varför man lät det fortgå så länge? du får kanske sätta upp en tidsgräns, har inte terapin gett förbättringar vid den eller den tidpunkten så är det dags att bryta och gå vidare, för du har sannerligen försökt…

#5 Jo det är svårt när man är mitt i det. Och som du skrev så ibland finns svaren som man får inom sig. Men det är när de dyker upp skriftligt som man kanske tar dem till sig, de blir mer verkliga än när de bara var ord. Ibland kan det vara svar som man inte tillåtit sig att tänka. Så det är bra att skriva och få lite reflektioner.  Skriv gärna och berätta hur det går för dig, om du vill!!

Ang. samtal så har vi inte börjat ännu, men jag vet inte om vi ens klarar av att vara ihop fram till första tiden hos terapeften, jag mår dåligt av hennes inre ilska, det bara bubblar och jag kan inte längre slappna av. Det spelar ingen roll vad som väcker det, det kommer 1-2ggr i veckan vad jag än gör. Om jag ger mer så går jag sönder, och hon går inte att fylla. Hon måste fylla sig själv först, för hon känns tom, helt tom på självkärlek……………………….. Ah jösses vad svårt detta är, det skär i mitt hjärta..  läget nu är att hon liksom "stängt av" alla känslor och vill inte höras, prata eller bli berörd, på grund av att jag inte hade tid att ses igår. Hon har hämtat de mesta av sina grejer och gett olika konstiga anledningar. Hon förbereder sig för att det ska ta slut och jag upplever att hon nästan försöker tvinga mig att göra slut. Det känns så sjukt. Hon säger att jag "aldrig" vill ses och tror mig inte då jag säger att jag vill ses, att jag längtar efter henne. Det blir ju totalt hopplöst. Ingenting är gott nog förutom när allt är på hennes villkor…… jag är lessen just nu

Det låter inte som om hon är mogen för ett förhållande, pga av hennes problem. Hon borde ta tid för sig själv och reda ut allt. Hon måste bygga upp sitt självförtroende, hon ska veta att hon behöver inte någon annan än sig själv, hon kan klara sig själv. Hon kanske borde skaffa en hobby, som tex en sport, något som gör att hon kan säga "nej" till folk när de vill träffas. Så länge du är med henne så kommer hon inte kunna mogna.

Jag är ledsen att behöva säga det, men jag tror inte det är bra för henne att ni är tillsammans. Jag hade en kompis som var exakt likadan och tillslut så var jag tvungen att bryta. Det skar i hjärtat på mig, för hon var ju min vän. Tyvärr har vi brutit upp helt, vi har inte pratat på 3-4 år. Men det var bäst för oss båda, för även jag har vuxit och mognat.

Tycker det låter lite skruvat allt det här. Att hon inte ser behovet av att vårda sig själv och sina egna intressen. Låter konstigt. Jag hade ladrig orkat vara med en människa som kräver så mycket. Min idé har alltid vara att ett förhållande ska ju vara en bra sak, en glädje och en önskan. Om det tar energi och vilja och mest känns jobbigt och tungt för en själv, då bör man nog se sig om efter andra lösningar…

Att hon mår dåligt psykiskt är det ingen tvekan om..tyvärr kan du nog inte hjälpa henne eftersom det verkar vara saker sm egentligen inte berör dig.En sak har jag lärt mig i tidigare förhållande…ge allt du har till 100%,gör allt för din partner alltid,MEN sluta så fort du själv mår dåligt av det.Jag citerar Sam i sex and the city "i love you,but i love me more".Jag hoppas att d ordnar sig för dig….önskar dig all lycka.

Hej! Jga mår lika dant som din tjej ibland och det har tagit mig hela mitt liv till nu 23 år att förstå att jag har PMS. Sök på google om det så förstår du kanske henne bättre. Promlemet är att jag sitter i samma situation, vi älskar varandra men varje gång jag får PMS blir jag "dum i huvudet" jag känner utanförskap blir orolig har ingen koll på vad jag säger. Kan tänka en sak men säga en annan. Det är helt sjukt hormonerna styr över en som demoner och det är ingen ursäkt för tro mig om jag kunde skulle jag inte gå o må så dåligt i två veckro varje månad. Endel tjejer har ju bara pms innan mens och jag har det både innan och under mensen.Min sambo är utomland och kommer hem i kväll. har haft pms när han var borta och jag har saknat honom fruktansvärt inte nog med det så har jag nog inet sagt många snälla ord til honom. Man blir som en jävla häxa…  PMa gärna om du vill veta mer och omd et stämemr o så.. jag känner just de där att hon kan vara hur glad som helt och sen må piss är ett sånt tecken så är det för mig jag är världens solstråle annars :D

#12 Jag tror inte det är PMS som utgör det hela, det är snarare skit dålig självkänsla som tär på förhållandet. Jag har varit själv likadan som TS flickvän.

Jo men det kan vara så för när jag har PMS då går hela världen under om han ska bort och annars nej då är jag bara glad, vists kan det vara tråkigt men ingen katastrof.

#nu tror jag dessutom inte att ngn här ska ge henne ngn "diagnos" på vad det är men jag hade pms jätte länge utan att veta och kan det var det så är det väl en lösning eller så kan det vara som du säger, huvudsaken om man älskar ngn är väl att man försöker ta reda på vad felet är som killen gör!