Hantera saknad?
Jag har alltid vart tjejen som inte trott på distansförhållanden, för att jag "behöver" mycket tid med den jag älskar. För mig ska min partner vara min allra bästa vän, som man delar vardag, glädje, irritation, skratt och tårar med.
Killen jag har trivs jag verkligen med. Det kanske låter konstigt, men jag kan verkligen känna att jag stormtrivs när jag myser i soffan till ett kasst tvprogram, eller pyslar med något tillsammans med honom.
Och här sitter jag. 50 mil hem till honom, med ett schema som gjort att jag vart hem två gånger sedan augusti. Dock har han vart ner fler gånger till mig, men det är verkligen jobbigt att veta att man snittar 2-3 veckor mellan gångerna man ses. Nu ser det dock ut som att det kommer dröja en månad innan nästa gång.
Jag tror absolut att det kommer funka för oss, vi kommer få det att funka helt enkelt. Det är en stor fördel att ha bott ihop i 3 år innan detta, så vi känner oss lita stabilare än vi gjorde i början, och att vi lärt oss prata på ett bra sätt.
Men, jag saknar honom så fruktansvärt att det verkligen värker i mellangärdet. När han åkt så klarar jag knappt av att göra något alls resten av den dagen, som när jag hade min depression fast ett lättare slag.
Efter ett tag så flyter allt på rätt bra. Jag har ju min skola, och han sitt jobb och man finner en vardag där saknaden går att stå ut med.
Jag har aldrig saknat efter någon så mycket, inte ljusår i närheten faktiskt.
Har ni några tips på hur jag kan hantera min saknad bättre, så den inte paralyserar mig helt? Jag vill ju inte vara helt utan saknaden såklart, men det är faktiskt obehagligt att sakna så mycket att man ligger i soffan en hel dag utan att kunna förmå sig att äta eller göra annat som man måste göra.
Sorry för långt inlägg, antar att jag behövde häva ur mig lite. Ingen vän verkar förstå. "Men ni ses ju ändå, det finns ju de som har det värre" eller "du inbillar dig bara och behöver skärpa till dig" Har de rätt kanske?
Paulina
Jag vet hur det kanns! I somras var jag och Ross ifran varandra i 2 manader, i olika lander..
Vad vi gjorde for att anda ha den dar "vardagskanslan" var att skapa varsin bilddagbok och sen ta bilder pa vad vi gjort under dagen och lagga upp. Da kunde vi "vara med" pa saker, och att se den man alskar, om an bara pa bild, ar sa skont ibland :)
Sen pratade vi aven pa msn, och ringde da och da (fastan det gick pa flera hundra kronor 
).
// Amanda
Som tur är så ringer vi ju gratis, så det blir ju ett-två samtal per dag och något sms, vilket gör mycket! Tror som du säger att vardagskänslan kan vara bra. Man berättar vad man gör och vad som hänt och vad man tänker på som vanligt. Jag bloggar ju, men inte han, men det var kanske en bra idé, även om vi mmsar bilder lite då och då på olika saker.
Det jobbiga är att han jobbar skift 01-13 en vecka, sedan 13-01 så det är inte alltid det fuinkar att prata eller så..
Paulina
Jag har inga tips att ge tyvärr.
Vet bara att jag inte hade klarat distans. Hade saknat alldeles för mycket! Så jag förstår att det måste vara jobbigt.
Tipset om bilder var ju bra 
KAn säga att jag inte heller hade klarat distans.. men här sitter jag nu med 85 mil emellan mig och kärleken och det funkar alldeles utmärkt. Vi snittar en träff på ca en vecka ungefär bvarannan månad!! Kommer att ha setts 3 gånger på 5 månader tills jag kommer hem en stund igen! Det är galet lite under galet lång tid. Hade jag vetat att vi skulle ses så lite innan jag flyttade vet jag inte om jag hade gjort det. Men det känns ändå som vi klarar det.
Jag längtar ju också så sjukt mycket emellanåt att man knappt vet hur man ska hantera det men man klarar det och man lever sitt liv.. Nu har vi inte setts på ca 5,5 vecka- vilket är lång tid.. och han kommer hit om knappt 2 veckor.. Vet inte vad du ska göra för att minska saknaden då jag inte själv vet vad jag ska göra.. Eller jo, det vet jag: Jag ska komma hem till jul och så ska vi UMGÅS som tusan!!!
Sajtvärd på Iller.ifokus
#3 Du ser ;) Jag vill inte ha det såhär, men det är två drömval i livet jag försöker uppfyla samtidigt, kilen och utbildningen. Utbildningen känns det som att nu är den rätta tiden av många anledningar, och jag vill ju inte lämna honpom för den, men jag vill inte heler försaka mitt liv för en kille och sitta hemma och vantrivas på ett jobb jag hatar för att jag inte kan få något annat jobb för att jag inte har en utbildning. Men vi har kommit överens om att ha ett "utvärdera-prat" till jul, så får vi se hur det blir. Är det för jobbigt att bo såhär får jag avbryta studierna ett tag helt enkelt. Då har jag ju iaf provat.
#4 Jo julen är en stor Räddning. Då kommer jag att vara hemma i 24 dagar, och jag ska inte släppa honom med blicken många sekunder vill jag lova ;) Vi träffas ju lite oftare, men det blir kanske två-tre nätter tillsammans, vilket är rätt lite, man hinner knapt med att hejja och laga mat förän han är borta igen..
Paulina
Omvandlar saknad till längtan, webcam och betapet, sms och telefon. Numera märker man inte av vståndet på samma sätt som för några år sedan.
Det är sätt att hantera saknaden. Det är inte alltid det går och ibland blir det för tungt. Men det lättar, med ett leende.
men snart är jag där igen :D
#6: Flera år, skriver du? Hur länge har ni haft ett distansförhållande? Varför fortfarande distans, efter flera år? :)
#6
Nej.. Man märkte det mer för flera år sedan med vanlig post, rikssamtal på telefonen för ett par tusen i månaden och en veckas framkallning plus postgång för att få fram foton till sin kära.
Det var vad jag sade ine att vi haft ett i flera år, detta är förhoppningsvis snabbt övergående.
:D
#8: Aha, då hajjar jag :) *ler*
Starta ny diskussion