Min mamma är missbrukare. Jag bor inte med henne och har så lite kontakt som möjligt med henne. Går och pratar om det med en väldigt klok och bra människa som har hjälpt mig jättemycket. :)

Mina föräldrar var narkotikamissbrukare. Min pappa tog en medveten överdos och dog och min mamma slutade, men tydligen så har hon hållt på lite till och från i alla år.
Min fosterbror håller på lite till och från med narkotika också vad jag vet.

Nej. Kanske pappa då som är lite halvalkis, men han sköter det snyggt och dricker bara när han är ledig och att ta tag i det orkar jag inte. Han har egen självinsikt om det och så länge det är på den nivå det är, dvs bara kvällar på helger, och inte på veckor om det inte är något alldeles extra så får det vara.

min syster är tung missbrukare o har missbrukat det mesta sen hon va 14år (nu 32år), hon har bla en son som bott hos min mor från att han va 2år (nu 12år)… o även sonens pappa är lr var tung missbrukare (dog av en överdos förra helgen)

Hur jag hanterar det? tja… nu är jag ju vuxen o bor många mil från min familj, orkar faktikst inte riktigt bry mej om jag ska vara ärlig.. visst hon är min syster o jag älskar henne, hon är min allra bästa vän dom perioder hon är ren… men nu har vi alla blivit lurade så länge o hon har fått ALL hjälp o stöd hon kunnat önska utav ALLT o ALLA, men ändå försöker hon inte ens känns det som så som sagt.. nu orkar jag inte riktigt mer..o hoppas väl bara på ett mirakel som kan rädda min syster.
det va lite annat när jag va yngre…

jovisst min farbror.. men jag förnekar att jag är släkt med  honom!

Min bror är missbrukare..han har strulat sen han va 7 år är idag 59 år.

Vi har ingen kontakt alls!!

Min mamma, bror, båda morbröderna och morfar. Eller, ja morfar är död nu, men han var.

Jag känner en hel del, har umgåtts med missbrukare i många hedrans år.

Har många många vänner som är missbrukare av droger av alla de slag. Vi glider dock ifrån varandra mer och mer, nu när man själv anser sig vara för gammal för sånt, samt att man inte längre tycker att det är häftigt och coolt som man tyckte en gång i tiden.

Min ena farbror är alkoholist och jag tror även den andra är det oxå men han sköter det snyggt och visar inget.

Sen är min pappa treomissbrukare.

Jag har nästan inga vänner kvar idag eftersom jag sagt upp kontakten med alla som missbrukar, jag gav alla valet "vänskapen eller drogerna", tyvärr valde många drogerna. detta ultimatum fick alla i tidigt stadium så jag ansåg att dem inte var beroende på det sättet.

så antingen är jag en dålig vän eller så var drogerna mycket häfftigare.

så jag är den som tar avstånd till dem som missbrukar. Därimot umgås jag med sådana som HAR missbrukat men som inte gör det nu och förhoppningsvis aldrig kommer gör igen. för då vet dem vad som gäller.

Min pappa är alkoholist, nu är han nästan nykter alkoholist han får bara nått återfall per år. Min lillebror är ganska rädd att han ska dricka när inte mamma är hemma, inte för att han bli våldsam, men de är aldrig kul att se sina föräldrar påverkade.

Det är de enda jag mår dåligt över när pappa dricker, att min lillebror tar skada av det.

Min mamma är alkoholist och hon har varit det sen jag var ca 6 år. Min pappa har varit drogmissbrukare i många år men är nu ren sedan ca 10 år. Min lillebror följde i min pappas fotspår och har varit missbrukare han med. Nu har han varit ren i två år och jag är väldigt stolt över honom. Min äldre halvbror har tagit droger av o till. Detta har natuligtvis format mig och jag mår idag väldigt dåligt över min uppväxt och mina föräldrars o syskon missbruk.

Själv har jag aldrig testat droger, mer än dem läkarna gett mig då. Fick en kronisk tarminflammation när jag var 14 och blev väldigt sjuk och låg på sjukhus länge o har efter det fått spendera mycket tid där. Antagligen har nog min sjukdom räddat mig från att bli missbrukare. Men det har verkligen satt sina spår, både att få en sådan kronisk och smärtsam sjukdom och att jag varit nere sedan jag varit 11. Fick ingen hjälp av samhället heller utan glömdes bort kan man säga. Nu när jag är 30 försöker jag att bli frisk från min nedstämdhet och min ångest. Men det är en lång väg att vandra och jag skall snart ut till min älskade ö och försöka ladda mina batterier.

Min Morbus Kron (tarminflammationen) kan jag aldrig bli frisk från men jag hoppas bli frisk i sinnet.

Så summan av det hela, jag är en snäll trevlig människa men som har lätt att bli sårad och har svårt att lita på andra människor.

*kram* Madeleine

Jag har idag, vad jag vet, inga tunga missbrukare i min närhet, men har en, enligt mig, väldigt humatiskt syn.

Det är från början ofta helt vanliga människor som det gått snett för. Som hamnat utanför det sociala skyddsnätet. Och således inte människor jag ser ner på alls.

Har arbetat inom serviceyrken tidigare, och träffade på många missbrukare där, och faktiskt, visar man dem samma respekt som andra, så får man inga problem.

Sen förstår jag absolut att det är jobbigt att ständigt leva nära inpå en anhörig som missbrukar, men mina erfarenheter baseras endast på tillfälliga kontakter.

mamma är alkoholmissbrukare och jag har ingen kontakt med henne längre. vill inte ha det heller. tycker det är meningslöst och dessutom gillar jag inte sättet hon behandlar min pappa

Far som drack ihjäl sig, mor som är alkoholist, fast det erkänner hon inte.

Nej det har jag inte. Det värsta människor i min närhet är beroende av är cigaretter och kaffe….