Kom gärna in till oss på singelföräldrar

Här kanske du hittar nån som är plastmamma/bonusförälder.

Kram från Mia

Är bara särbo så det är inte nåt stort problem. Försöker att inte vara nån mammatyp utan en till vuxen. Men visst kan det vara jobbigt. Killarnas ( dom är 15 resp 11 år ) mamma skiter i dom periodvis, hon säger att hon inte orkar. Då blir det ju så att man får stötta både särbon å grabbarna. Kännt många gånger att jag kanske skulle prata med hans x. Oftast är killarna hos honom på helgen, mamman festar rätt mycket. Då blir det ju så att vi inte kan hitta på nåt bara vi två, han har ju alltid barnen. Nu har vi inte så stora krav på att göra massa saker, men ändå. Tycker inte att killarna utgör nåt stort problem, dom funkar bra med mej och mina barn. Srörsta problemet är hans X som inte orkar ta det ansvar hon skulle behöva.

jag är ingen plastmamma men har en.
det jag vet är att för det (ordet) första har aldrig det accepterats, jag har redan en mamma och behöver ingen mer. hon är enbart gift med min pappa.
enligt mig ger det henne inga rättigheter att bry sig om mig. okej hon får sätta upp regler i sitt eget hus. men när hon kommenterar hur min mamma och pappa ska uppfostra mig så har hon gått för långt, speciellt då hon säger det till mig. sen om hon kritiserar min mamma för mig har de gått för långt.

så var det när jag var yngre och bodde hemma.
nu ser jag henne max 1 gång i månaden, pratar inte i telefon med henne mer än nödvändigt.
sen är jag väll artig när jag ser henne. orkar inte bråka något mer.

min lillebror som fortfarande bor hemma vågar säga åt henne mer (visa saker han säger håller jag väll inte med om dock) och hon har lärt sig mer när hon gör ett överklamp (tror jag)

men tror att balansgången är svår.
har man en bra relation barn och vuxna emellan är de nog lättare.
varken jag och min bror vill ha med henne att göra, så då har nog relationen blivit där efter.

det här är nog inget svar du ville ha men kanske lite tips på hur man inte ska göra för att gå för långt…?

Jag var under några år tillsammans med en man med flera barn. Såg mig aldrig som en mamma för dem men fick väldigt starka moderskänslor för dom ändå. Att tro att man ska gå in och vara en ställföreträdande förälder tror jag inte på utan att mer vara ytterliggare en vuxen som bryr sig. Uppfostran och gränssättningar fick föräldrarna ta hand om och jag var mer ett bollplank att stöta och blöta livet emot. En varm famn att gråta i när livet inte riktigt blir som man tänkt sig.

Jag har fortfarande en nära kontakt med flickorna och vi stöter och blöter livet precis som förrut. Det ser jag som ett gott betyg på vår relation sedan tidigare.

Sen förstår jag att det blir mer komplicerat om man blir en del av familjen genom att man flyttar ihop med dom. Kanske har med sig egna barn dessutom.

Nej som plastmamma har man inga rättigheter eller skyldigheter alls när de gäller att uppfostra partnerns barn.

Självklart så när barnet är i ditt eget hem så är det dina regler som gäller.

Men sen så är det individuellt hur de nya familjen funkar ihop. Blir inte du accepterad av barnen så är det din partners uppgift att ena familjen inte din. Hade jag haft en "plastmorsa" som försökt bestämma över mig så hade jag bett henne att fara nånstans för hon är inte min morsa. Samma om de är en "plastfarsa".

bra sagt husmusen! håller med dig.. Men vad skönt och höra att du inte ser barnen som ett problem många gör ju det tyvärr och ser dom som en jobbig belastning.. allt beror ju på hur din relation är till sambon. Kankse ska du prata med honom hur du känner. de kankse funkar perfekt om du tar ett kliv framåt o ch tar mer ansvar, men du får oxå medela barnen att du aldrig kommer ta din mammas plats det kan nog vara skönt för dom o höra.. Ja allt beror ju på, svårt o veta du skerv ju inte så mycket om hur det är=)

men det ska nog bli bättre ser du!

Jag är inte uppväxt med plastföräldrar (fosterhem) men jag anser att det är viktigt att man hjälper till som plastis att barnen håller husets regler och om man har egna barn och bonusbarn så ska ALLA barnen ha exakt samma regler i det hushållet.

Det är ju väldigt invuduellt hur man har det som familj och man måste se till att det funkar för alla i familjen, förälder, plastis gemensamma barn, bonusbarn och allt.

man har ju också en del skyldigheter och rättigheter som barn och inte bara de vuxna. det gäller att hitta balansen.

jag anser att man ska funka som en riktig familj, även fast barnen har en mamma eller pappa på annat håll också.

Vad kul att få svar även från er som är eller varit barn i "plastmorsa/farsa-famlj *L*

Tycker ni att man som plastmamma inte heller har rätt då att tycka något om tider då barnen ska komma hem, tycka om det är ok att dricka alkohol osv? Påminna om läxor.osv.

Jag ser inte det som jag tagit över mammarollen…jag tycker väldigt mycket om mina "styvbarn" och är rädd om dem. Om jag då som vuxen tycker att jag har mera kunskap och vett om vad som är farligt eller inte…ska jag inte kunna ha åsikter om detta, eller vad tycker ni andra? Om inte tider och regler finns i vårt hem då funkar det kanske inte så bra.Och jag tror att säga till vad som jag tycker inte är OK är ett sätt att visa jag bryr mig om….eller?

Jättekul att få höra vad ni tycker! ;-)

Tack, "Mia-38" skulle jag säga också ;-)
Jag ska kolla in hos er!

Kram

#8 om jag ska tala från mina egna erfarenheter. så har aldrig hon lagt sig i tex mina alkoholvanor. visst hon kanske tyckt att min pappa varit extrem hård. men han har inte vikt en tum. den saken har enbart varit mellan honom och min mamma. tider har han också bestämt åt oss, kanske när vi blivit lite äldre lyssnat på henne. men i slutändan har han bestämt de, och inte hon. samma sak när hon la sig i pengasumman han ger/gav min mamma varje månad (finner inte ordet på det) det är också han som skött våra läxor och så.

hon har mer varit noga på när vi käftat mot pappa. då har hon alltid ställt sig på hans sida. och försökt få en att få dåligt samvete för man är så. det har varit de jobbigaste.
jag försöker sätta ord på hur det var. inte alltid så lätt. jag vet att hon varit på oss som en igel. men de är några år sen nu jag slutade bo där. jag försöker glömma så mkt osm möjligt även om vi aldrig kommer bli bundisar.
men hon har också haft "toretts", hon säger saker som inte alltid passar. haft åsikter som mer sårat än hjälpt. men hon är av den typen att man kan/ska alltid säga vad man tycker. även om de sårar jättemycket.

Jag är inte plastmamma men jag har en underbar! Fast jag har heller aldrig tänkt på henne som extramamma, utan bara som en naturlig del av min familj. Så för mig har det känts självklart att hos min pappa och henne så är det deras regler, inte bara pappas, som gäller.

Jag kommer jättebra överens med henne och tycker grymt mycket om henne. Hon har alltid visat att hon ställer upp och bryr sig, utan att för den delen försöka ta min mammas plats vilket jag är tacksam för.
Jag har fått råd av henne i svåra stunder och tycker det är jättebra att hon varit där och sagt vad hon tycker!

Min gamla styvfar däremot försökta ta pappas plats och snackade skit om pappa, vilket snabbt ledde till att jag avskydde styvfar.

Jag tror det är viktigt att man som plastförälder kan bestämma tillsammans med den riktiga föräldern.

Det fungerar ju inte om bara en kan göra det.

Jag levde aldrig tillsammans med pappan till mina bonus-barn eller kärleksbarn som jag föredrar att kalla dom så jag behövde aldrig ta ställning på samma sätt som om man lever som en familj.

Saknar dom gör jag i varje fall, massor!

Jag har "plastföräldrar" mammas gubbe hatade jag. Han besätmde att jag inte fick smaka alkohol, att jag skulle vara hemma på kvällarna vid 22 på sommaren för att han gick och la sig då. Det var mycket han skulle bestämma. Kan förstå att han kunde bestämma när man skulle vara inne om kvällarna eftersom det påverkade andrai familjen när man kom hem och kanske väsnades, men angående alkohol m.m. hade han inte ett skit att bestämma om!

Jag tycker att man som plastis självklart ska vara med och bestämma i sådant som har inverkan på dennes liv. Ex hemkomsttider, ta med vänner hem hur och när osv.

Saker man som plastis kanske inte har så mkt med att göra är om barnet ska göra saker utanför hemmet. Ex åka på semester, sova över hos vänner osv.

Antagligen gör plastisen rätt mkt för barnet typ städar, tvättar osv, samt om man har gemensam ekonomi så betalar man kanske mat osv.

Ömsesidig respekt borde vara A och O i alla familjer även om man inte gillar varandera. Nu är det ju barn och ungdomar vi talar om och de är ju inte alltid så lätta att handskas med.

Hur påverkar inte barnens alkohol intag andra än en själv är då min fråga?

Hade din mamma en annan syn än honom på alkohol?

Ibland kan det bli väldigt snett att vara " plastmamma " när barnets riktiga mamma inte orkar, har lust eller helt enkelt skiter i sitt barn!

Jag gör som med mina egna, biter ihop och ORKAR!!

Älskar ALLA " mina " barn och deras kompisar. Men utan min underbara särbo hade jag inte ens orkat med mej själv ibland.

#16 frågar du mig? har inte läst igenom dem andra svaren.
Men ja, mamma tyckte väl att jag kunde smaka alkohol runt 17 års ålder, men enligt honom så fick man inte det, och absolut inte om han fick se detta =/

#18 Ja det var dig jag frågade :)
Men ok, plastföräldrarna bör inte ha andra regler än de riktiga. Då blir det ju alldeles fel.

Håller med :) Och dessutom ska barnen behandlas lika när alla är med, samma regler för hans barn som för mig och mins syskon om man bor tillsammans. Som ex städade rum m.m. som påverkar "familjen" .
tycker inte man behöver ha samma regler med ekonimo, det bestämmer mamma och pappa.
Hans barn får bara studiebidraget.
Vi får studiebidraget, kläder vid behov och kanske bussremsa m.m. om vi kan vara ärliga, föräldrarna kan lita på en m.m.

nä alla barnen ska behandlas lika
i början var det inte så, hennes barn skulle ha sina rum närmast deras sovrum om de blev rädda. vi fick ha en trappa ner. att vi blev rädda frågades aldrig. dock så gick vi aldrig och la hos pappa. i början fann min lillebror ingen trygghet av pappa (när de skilt sig). och sov hos mig. med tiden blev det bättre.

tillbaka till att alla ska ha lika. tex när vi tappetserat om vi våra rum, fick en dotter en board för flera hundra kr/rulle och jag skulle hitta min så billigt som möjligt. tror den kostade runt ca 100kr/rulle
så har det varit med kläder också. vi har fått sällan och hennes massor och ofta. sen har de släktingar i usa och england. så då har det varit naturligt att de åkte dit, medan vi fick åka till våra som är typ i sthlms trakten. visst de slipper hotell avgiften men de skulle ha varit kul om vi också kunde åka utomlands.
sen på dessa resor hon tog med sina döttrar så tyckte hon att hon behövde binda mer med sina döttrar, så min andra lillebror som de fått tsm lämpades över på oss. men vi har då aldrig fått en resa där vi kunnat bonda med pappa. en liten bror som kräver alla uppmärksamhet gör det inte lättare.

varför vi fick de lite sämre i början handlade om att pappa tyckte att vår mamma skulle köpa allt. även de som skulle vara hos pappa. bara för att hon fick ett litet bidrag, (som han också försökte dra av på så mycket som möjligt)
men ju äldre vi blev så fick vi lite mer och det blev lite bättre. det blev mer rättvist.
men jag tycker inte man ska särbehandla barnen sådär, det är fel. även om jag vet att han aldrig skulle göra de (han har aldrig nämligen fel, suck)..

Jag och min sambo har två gamensamma + att sambon har ett barn från en tidigare relation som bor här på heltid. Vi är rätt olika i "uppfostring". För att överdriva lite är gubben för fri uppfostran medan jag är sträng. Även om vi kan komma överrens om gemensamma regler blir ju jag alltid den dumma som säger till, eftersom den andra vuxna inte bryr sig så mycket. Tycker det är svårt att säga till andras barn.

Det som blev smidigast var helt enkelt att välja sina strider. Tex är jag stenhård med att man plockar undan efter sig när man ätit, sköljer sin tallrik och så. Medan jag släppte andra grejer som jag tycker är sååå feeeel, men det får pappan ta hand om. Samtidigt borde ju alla regler gälla för alla barn men millimeterrättvisa går inte att uppnå, alla barn är ju olika också.

Tycker helt klart att man ska vara med och bestämma. Även om man inte är biologisk mamma är man ju en vuxen, och man bor tillsammans. Man FÅR ha åsikter, man FÅR säga ifrån.

#10# Det är ju bra att du haft en pappa som haft regler och kunna säga från…;-)

#11# Måste kännas jättebra att ni kommer bra överens  :-)

#14# Du har aldrig funderat på att han kanske var rädd om dig och därför inte ville du skulle dricka alkohol?

#15# Grattis till din "Plastis" Som har dig som "bonusbarn" :-) Du resonerar väldigt vettigt

#19# Lika regler är det jag försökt att eftersträva, men det är inte alls lätt. Och det hänger inte bara på min sambo naturligtvis..utan även från min sida. När man varit med ett tag (jag har vuxna barn själv + barnbarn) så får man åsikter som kan vara svårt att ändra på.

#20, 21# Jag tycker det är en självklarhet att alla barn ska behandlas lika i hemmet! INte alls bra om något barn känner sig mindre värd :-(

#22# Jag känner igen mig!! Kändes väldigt bra med de sista raderna du skrev ;-)) Tyvärr så har jag kanske inte varit lika sund som du …jag har haft svårt att låta bli säga vad jag tycker..om det mesta  *L*

Vad intressant det är att få många olika åsikter och synpunkter. Jag tar till mig och ger mig själv en funderare

Jag hade snarare problem med att min plastpappa inte sade något. Jag hade inga problem med att han skulle konkurera ut min pappa eller så, jag kunde enkelt skilja på deras roller, men han var rädd att vi skulle ta det så.

Jag ansåg (som barn, 8-17) att han skulle säga till, och ha regler eftersom han bodde med oss, men han vägrade i princip. Det som blev var ju att mamma kunde tillåta en sak, sedan pratade han med henne för sig själv och hon ändrade sitt beslut. Hon kunde ju inte diskutera om det, och han ville inte ta diskussionen då han hänvisade allt ansvar till mamma. Det blev fel, då han var med i beslutskedjan inofficiellt.

Kanske lite annorlunda att man som barn kräver raka rör, men så ville jag ha det. Han kände mig ju inte på samma sätt som mamma, och kunde inte därför bedöma på samma sätt som henne. Och diskutera på ett vettigt och vuxet sätt kunde jag, men det gick ju inte. Mamma visste inte varför hon ändrat sig och har aldrig kunnat ta en vettig diskussion ever, medan han hävdade att han inte hade med saken att göra. Vilket jag vet att han hade, för det sade ju mamma.

Har funderat mycket på detta på sista tiden. Både ur aspekten att jag skulle vara bonusförälder åt barn som rent biologiskt inte är mina, men oxå på hur jag skulle reagera på att en eventuell partner skulle "uppfostra" mina busungar. Svaret är inte alldeles självklart.

Men jag tror det finns en första förutsättning för att det överhuvud taget skulle kunna fungera. Det är att man har samma grundläggande syn på vilka regler som gäller. Skulle jag och en eventuell partner inte dela reglementet finns det ju ingen chans att resten skulle fungera heller. För har barn i samma familj, även om dom inte är biologiskt släkt, inte samma regler så lär det bli katastrof ganska snart. MEn detta tycker jag gäller även om det bara är den ena parten som har barn, för kan man inte synkronisera vad det är som gäller kommer barnen att förr eller senare utnytja detta vilket kommer slå in en kil i förhållandet.

Så med andra ord, innan man kommer på tanken att flytta ihop med någon som har barn, se till att ni är helt överens om vilka regler och gränser som gäller för barnen, annars kommer det bara att bli ett väldigt slitsamt förhållande tror jag.

Nu har jag iof ingen egen erfarenhet utan det är mest funderingar över ämnet ifall man en dag skulle hamna i en sådan situation….

oj oj, rädd om mig skulle jag inte säga. För mammas skull kanske, att mamma skulle bli rädd om något hände, men inte om själva mig. Då skulle han inte vara som en barnunge och bråka, sprida ryckten om min pappa. Skicka iväg mina vänner som kom på besök och sååå mycket mera!