Själv har jag en hel del just nu. Och jag reagerar så att jag sitter ensam och gråter en skvätt. Men så brukar jag bli arg på mig själv och be mig om att sluta vara så larvig! Men ibland kan jag sitta och gråta mig själv trött.

Utåt sätt så visar jag en glad yta och håller allt inom mig. De är ingen som ser att jag mår dåligt. Förutom om någon verkligen skulle känna mig! De syns nog längst in i ögonen. Men jag ler och skrattar!

Om de kommer på tal har jag en tendens att skämta bort det. Antagligen för att jag inte vill känna sorgen! Hellre skratta bort de och tänka på något annat.

Blir ledsen att du är ledsen 

Själv har jag problem som jag hela tiden försöker skjuta framför mig, men ibland drabbar de mig fysiskt och måste gråta en skvätt.

Stänger in min sorg och plockar fram den i min ensamhet. F.n så har min sorg övergått i ilska. Jag är "arg" för att min man dog och lämnade mig ensam med våra 2 barn. (Med förnuftet vet jag att han dog p g a sjukdom… men ändå är jag "arg" för att jag får ta allt själv)

Vad jag känner igen mig i det du skriver Lisette. Jag visar inte min sorg, utan skämtar om det. Har en rätt rå humor i övrigt så den hjälper mig avskräcka folk/skämtar bort det så jag slipper känna av det. Isolerar mig hellst om det går.

Man ler och verkar glad men nåt längst där inne är fel.

att skratta bort allting gör jag med,
precis som jag gråter när jag är arg.
jag har fel reaktioner på fel känslor..

tror de e rätt vanligt.

de värsta är att de kommer slå tillbaka på en, jag har vart med om de, då min pappa dog. jag stängde in mina känslor över de i över ett år,
och sen gick de inte längre.
jag bröt ihop, slutade andas, panikångest, och hamnade på akuten.
hade jag inte haft mitt ex och en av mina bästa vänner där hade jag nog bara gett upp.

nu efteråt har ja blivit mkt bättre på att hantera känslor överlag.
och speciellt sorg, de e inget fel med att va ledsen och man har inget att skämmas för.
bättre att prata om de och gråta ut än att hålla de inom sig.

jadu.. jag låser in allt. jag bearbetar inte sorg, jag kan inte. vet inte hur man är, vill inte göra det heller.

har fortfarande inte bearbetat sorgen från när min mamma tog livet av sig för snart 2 år sedan. hennes man tog sitt liv 3 månader innan henne, så jag hade börjat bearbeta den sorgen, men när mamma tog livet av sig så låste jag in allt. jag orkade helt enkelt inte mer..

ser inte frammemot den dagen då allt kommer ut..

#2 Tack, men de behöver inte du ta på dig

#4 Jo precis, jag skämtar också rätt rått! Så människor slutar att fråga då ist.

Neeh usch! de är verkligen inte bra att hålla skiten inom sig! Men de är svårt att låta de komma ut också. Och jag vill helst inte kännas vid den helt enkelt. Så då får den vara där inne, gömd!

Tänk på att sorg.ifokus finns

Jag reagerar nog som Lisette gör också. Skrattar uttåt men gråter på insidan. Jag vill ju inte kännsa sorg, väen om jag gör det. Och jag vill helst inte prata om den heller, även om jag antagligen borde det, och det finns människor som tröstar.

Har tidigare stängt in och låtsas som om ingenting tills jag en dag kände att jag orkar inte mer…gick till terapeut (på dåvarande flickväns inrådan) vilket var det bästa jag någonsin gjort och började bejaka mina känslor.

Är jag ledsen idag så låter jag mig vara det, är jag glad så är jag glad…att känna är mänskligt…att vara "normal" är inte mänskligt…man är som man känner.

Idag tycker jag det är skönt att tillåta mig själv vara ledsen och bejaka det :-)

tidigare kunde jag ha en klump i halsen men det fanns en spärr…idag kan jag gråta tom på Bio och det känns fantastiskt.

Antingen ligger jag i sängen och bara gråter, eller så skriver jag av mig någonstanns på internet, lyssnar på hög musik, åker bil, aktiverar mig så jag slipper tänka på det tillfälligt eller något annat. Jag gör så mycket när jag är ledsen och olika saker beroende på vadför jag är ledsen.

När jag fick veta att jag kanske kommer att missa studenten så vart jag grymt ledsen, bara tanken på att jag kämpat mig igenom 3 år av slit och skoltrötthet för att inte få något för det fick mig att bryta ihop helt. Grät hos doktorn, grät de 23 milen hem i bilen, och fortsatte sedan i sängen i två dygn.

Det är nog samma när det gäller både sorg och ilska.. Jag stänger allt inom mig. Och låter det växa. Saker och ting som är jobbigt fastnar i mitt inre och gror.

Tillslut när det är alldeles för fult så spricker min känslobubbla. Då blir jag "deppig"/nere, vill bara gråta för minsta lilla, känner mig allmänt trasig.

Som tur är så händer det inte lika ofta längre, för nu är jag bättre på att ventilera mina känslor och så är det inte lika stormigt känslomässigt.