Tala om för henne att du finns där, och vad du än gör så gäller det att inte döma utan att bara lyssna. Om du är en bra lyssnare som inriktar dig på att stötta och komma med konstruktiva förslag, så kommer hon förhoppningsvis få förtroende för dig. Det är också viktigt att inte tycka synd om, i alla fall tycker jag att tycka-synd-om är nåt av det värsta som finns när jag berättar om något som jag bär på, utan ta saker för vad de är och var konstruktiv. Det är i alla fall så jag skulle vilja att mina vänner agerade.

Har hon inte förtroende så är det nog tyvärr svårt att hjälpa henne, vill hon inte bli hjälpt så går det inte. Då får du koncentrera dig på att vara en bra vän i övrigt.

Jag tror hon pratar när hon känner att hon är mogen för det, iaf så mycket hon klarar av i stunden. Du får helt enkelt visa att du finns där för henne, men träng dig inte på henne - det skulle sluta med att hon kände sig pressad och sluter sig allt mer.

Även jag tror på att bara finnas utan att pressa. Skulle jag bli pressad att tala om saker jag inte var redo för skulle jag skapa ett avstånd, även om jag inte ville förlora vännen. Självbevarelsebedrift helt enkelt. Är det så tugnt att din vän inte ens själv reder i det så lär det inte vara enklare att anförtro det åt någon annan. Men att ditt stöd finns om det behövs är mycket värdefullt!

Jag håller med på att tala om för henne och visa att du alltid finns där oavsett vad som händer. Skulle ni råka komma in på det och hon blir obekväm kan du alltid säga nåt i stil med att "i behöver inte ta det nu, men jag finns här om du vill prata om det".
Bara din närvara är ju ett teken på att du bryr dig :)