Ingen som kan säga nåt? Inga tankar? Inget?

Tycker att du gjorde helt rätt!
Att låta en älskad få frihet trots att man sårar sej själv så mycket, det är stort och modigt. Tror inte att ni har möjlighet att leva tillsammans i det här som pågår nu. Bra är om ni kan få tid i ensamhet.

Om jag var som du så skulle jag ha min kärlek och längtan till henne kvar. Försök att ta dej tid för att finna dej själv, läs mycket, var ute i naturen, sov ordentligt och ta hand om dej själv.
Just nu känns det svårt men tiden läker såren och ni kanske hittar tillbaka till varann efter en tid i frihet. Om inte annat så kan ni bli goda vänner.

Kärleken finns där ute för dej också. Det kanske inte var rätt tid just nu eller rätt person.

Lycka till!

Känner igen mig jättemycket i din historia. Från 18-23 var jag ihop med min första kille och det var ganksa likt det du beskriver, bara att jag var den resande tjejen dock. Han tyckte redan vi skulle flytta ihop när vi flyttade hemifrån föräldrrna, men det fanns inte på min världskarta…. i mitt liv så fanns ett okänd antal år framför mig med resor till alla världshörn och studentliv o festande. Jag reste i månader åt gången och han var hemma och lyssnade på sin skivsamling och skruvade ihop sina Billybokhyllor…. typ Frmtidsplanerna långt framme var fortfarande suddiga och de kanske inte var så olika, men just nu och närmaste åren… var svårt att se gemensamma… ändå hängde vi ihop i nästan 5 år och älskade varandra.  Men när man reser får man en massa perspektiv och erfarenheter, så det blev att vi var längre och längre ifrån varandra, eftersom det inte var gemensama erfarenheter.  en gång på slutet var det nära att vi reste tillsammans. Jag hade hittat jättebilliga flygbiljetter till Sri lanka, 2 månader, avresa en vecka senare… och han var väldigt nära att haka på…. men det stupade vid packningen…. jag tyckte att det var ju bara att kasta passet och tandborsten i ryggsäcken och dra.. han skulle göra långa packlistor, köpa en massa saker och jag skulle ingå i detta jättelika packsystem… sen var jag på fester och hade inte tid att ägna åt i mina ögon onödigt packande… då blev han sur över att jag inte ville vara hemma hos honom o packa utan festade..- och då surnade han och följde inte med.  Det tog slut och han ville inte ha nån som hälst kontakt med mig sedan, så vi blev inte vänner. Han hittade sig snart en söt tjej som tyckte om att vara hemma, baka kakor och massera hans fötter…. mycket mer harmoniskt (tror jag).

Dethär du skriver att du "offrar din kärlek" tycker jag blir lite martyraktigt.  Om du inte kan trivas och må bra några år med en bortrest festande tjej utan vill ha nån att bygga bo med då är det rätt beslut ni har tagit, både för dig och henne. Men är det nån som offrar mer än nån annan? Båda är ju i samma sits, att den andre vill nåt helt annat…  gilla läget eller avsluta.  Genom att avsluta ger ni varandra friheten.

Jag tycker att du spelar martyr lite för mycket. Visst de är aldrig roligt att avsluta en relation där man fortfarande är kär i sin partner, men det hade ju aldrig fungerat ändå om inte du och hon ville ändra era liv. Så det är ju rätt beslut i slutändan och de är "bara" att gå vidare. Och hon hade ju tydligen inte alls samma känslor för dig så hon hade nog gjort slut i slutändan ändå.

Tänk såhär," hade jag varit lyckligare om min tjej ändrat sin personlighet och stannat med mig och förnekat sina framtidsdrömmar?

Hur man går vidare är svårt ibland. men försök ta hand om dig sj och gör saker som du vill göra i sällskap med andra. de är så lätt att man blir sittandes hemma och uggla istället för att aktivera sig och träffa folk=)

Vad bra att jag får höra saker från en person som reser…

Vi har avslutat förhållandet. Det skedde igår faktiskt.

Hon prioriterar inte vårat förhållande utan sina resor sa hon. Men hon känner sig inte fri ändå så då tog jag beslutet. Vill inte stå i vägen för nåns drömmar.

Martyr…ja kanske det. Man kan se det så…Hon ville inte ha några tyglar…och jag vill inte bryta med henne. Men jag gjorde det ändå för hennes skull. Är det martyr aktigt? Tycker som mamzig skriver:

Att låta en älskad få frihet trots att man sårar sej själv så mycket, det är stort och modigt.

Men du som är tjej på resande fot…

Det enda som betyder nåt för mej just nu om det här är att vi båda kan fortsätta vara bra vänner. Det har hon sagt själv att hon vill.

Men hur ska jag gå till väga med denna vänskap utan att hon tolkar det som att jag försöker sätta på henne ett koppel igen?

När du träffar henne så behandla henne som vilken kompis som helst, skratta, skämta men håll avståndet helt enkelt. Och det kan vara bra att inte träffa henne på en gång så dina känslor hinner lugna ner sig.

Ring/smsa/maila inte för ofta, sånt tycker jag är jobbigt iaf. och när du skriver/pratar med henne så håll det neutralt, de är lätt att bli svartsjuk när man hör sitt ex ha roligt nån annanstans.

Är inte längre på resande fot! Mitt liv kretsade runt resande från jag var 18 till 25. Sen var jag ganska plötsligt väldigt mätt o nöjd på både resande och studenfestande och vid 26 hade jag både en liten gård, sambo och bäbis i magen….  renoverade hus och bakade bröd…så saker o ting kan förändras:-) 

Det var en stor sorg för mig att första kärleken inte ville vara vänner.  Jag tyckte det var jättejobbigt att han inte ville prata alls, det kändes för mig som att vi bättre hade kunnat lära oss av våran relation och upbrott om vi hade kunnat prata om det efteråt, men det var hans sätt att hantera brottet, att stänga av helt o hållet. Men han var ju min näraste vän alla dessa år också, och att göra slut med näraste vännen var svårare än att bli av med älskaren (samma person alltså)  Men om ni båda vill vara vänner, då kanske det funkar.  Men hur skulle det funka för dig att vara hennes vän och t.ex. höra om nya män hon träffat?  Det är nog viktigt för din skull att odla andra vänskaper i mycket högre grad än innan, så inte vänskapen med tjejen blir "störst och viktigast".  Lycka till!

Ja …visst skulle det vara jobbigt att höra om nya killar osv…Men det är oundvikligt. Tänker ju inte säga upp kontakten bara för att hon skaffat en ny kille. Vi har så mycket gemnsamt å så många minnen att vi får helt enkelt svälja att vi dejtar andra.

Men jag tror inte att det blir så lätt för henne att bara byta huxflux. Du förstår..hon är bara 23..och har bara haft 1 pojkvän…jag. i 5 års tid. Jag sitter ganska djupt rotad enligt henne men det kanske e bullshit.

Odla större vänskap? För tillfället så är hon min bästa vän… och innan hon åkte så tyckte hon detsamma. På tisdag så kommer hon hem för att börja packa grejer osv.. vi får väl se då hur pass stor vänskapen är då..

Måste bara hålla mej lugn å sansad…ta det kallt liksom.

Folk som varit länge i ett förhållande reagerar olika när de tar slut, vissa slänger sig på första bästa tillgängliga partner för att de känner sig ensamma och andra vill leva ensamma i lugn o ro ett tag och fundera. Klart första riktiga kärleken sitter djupt rotad i hjärtat, så hon har nog bra minnen av dig iaf=)

Men man vet ju aldrig, precis som #7 skriver så en dag vaknar hon upp och är less på att resa och vill slå sig till ro=) Hon är ju trots allt 23..

#8, nej det tror jag inte är bullshit!  Min 5-åriga kärlek från 18-23 ( den första) finns kvar både  i magen, hjärtat och minnet för alltid. Spår som inte suddas ut.  Kan också leka med tanken ibland hur det hade blivit om vi hade råkat vara i "bygga-bo" stadiet samtidig.. om jag hade kunnat spola fram några år i mitt liv tills jag hade rest klart, festat mig mätt.. så vi hade varit i fas… Då tror jag vi hade kunnat få ett mycket bra liv tillsammans.

Det hade inte gått att leva naket, ärligt och lyckligt i ett förhållande där den ena längtar ut och bort så det som nu hänt var tvunget att bli. Har själv varit i din partners sits och var alldeles för rädd för att såra, feg, en aning för kär fortfarande, ville ju inte göra slut, ville både ha kakan och äta den. Tyckte det var oändligt skönt när han gjorde slut istället. Tänker att din tjej kanske känner likadant och att det är det som ger dig vibbar av att hon skiter i vilket/utnyttjar dig/kör över då du inte kan vara "den hon bor hos mellan sina äventyr". Tror inte alls att det är så hon ser dig dock.

Har själv inga som helst problem med att glida mellan kärleksförhållande och vänskapsförhållande med mina partners och vänner. Men har många gånger märkt att de omkring mig har svårare. Ofta har de behövt en tids "vila", tid att landa och göra om relationen, starta om. Så var inte rädd för att låta er vänskap vila ett tag. Ta dig tid att ligga och bara titta i taket. Låt ångesten passera så att den inte lyser igenom under din yta. Hon vill inte se din ångest och din ledsenhet i er nya vänskapsrelation, tro mig, hon har förmodligen nog med sitt eget omställningsarbete, egen ledsenhet över det som inte blev. Döljer du istället ångesten och det som känns kommer hon att känna det, så det är ett lika kasst alternativ. Sedan, när det blåst över, kan det bli oerhört skönt att få hitta tillbaka och umgås och dela gamla minnen och erfarenheter från det man fortsatt med på egen hand.

Lycka till!

Jag tycker också att du gjorde helt rätt! Jag tror att ni både skulle må ännu sämre av att ha kvar förhållandet på dina villkor. Hon skulle må dåligt för hon lever inte det liv hon vill leva, och du skulle må dåligt av att se henne vara olycklig.
Det tar tid att läka sår, men såsmåningom kommer allt bli bättre. Jag säger som jag brukar göra: Ta tid med dig själv, gör sådant som du inte brukar göra, sysselsätt dig för att undvika tankarna på henne, umgås med andra vänner. Gör saker!

Sen så är det bara ni själv som kan känna efter om ni klarar av att vara vänner. Jag tror inte att det kommer funka på en gång, det tar nog också lite tid.