Fan också! Jag drabbades av världens ångestattack nyss. Jag har vart på skitbra humör, trodde jag ? Jag FÖRSÖKER vara på bra humör, är nog rätta svaret. Känner mig positiv och glad. Iaf på det ytliga planet.. Men inne i mig nånstans finns nått. Fick just en jäkla förvarning om vad jag stängt in.

Jag råkade klicka mig in i en bildmapp med gamla bilder, och där låg en väldans hög med bilder på mig och min expojkvän. Först blev jag glad och mindes med glädje. Men eftersom jag fortfarande saknar och älskar honom enormt så drabbades jag plötsligt av världens ångest.

Jag kunde knappt andas. Började hyperventilera och lyckades nätt och jämnt stappla in till min syster i rummet bredvid. Tårarna fullkomligt sprutade ut och hon höll om mig tills jag äntligen lyckades med en flämtning istället för att hyperventilera. Och fan vad jag grät.

Dock inte i många sekunder, eftersom jag var rädd att mamma skulle höra.. Orkar inte ha henne här nu. Det blir alltid sånt liv på henne. Men detta betyder att jag ÄN en gång stängde in det där monstret :/

Jag fick bara sån panik när det hände.. Vi har ju så många fina minnen och det var till störst del mitt fel att det inte funkade efter våra två år. Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Vet att jag har en tråd här nånstans… "bejhöver prata av mig" tror jag den heter.. Men jag var inte i skick att söka nu, för jag skakar fortfarande av gråt.. Men ja. Jag behövde bara skriva av mig..

Förlåt om det här blev långt nu..