I fredags var jag ute med en väninna på en stor "fest" som brukar inträffa i staden där jag bor varje år. Hon var barnledig för en gångs skull, så vi gick runt och tittade på allt jippo. I alla fall,så gick vi bort till tivolit och där mötte vi hennes äldsta dotter som var med sin pappa och hans familj på tivolit. Tjejen som fyller 16 år i år har haft det besvärligt och strulat en hel del sen hon blev tonåring. Nu möttes jag av en lång, gänglig tjej som gav mig en varm kram och det gjorde mig glad. Hon såg verkligen lycklig ut.

I alla fall så ville tjejen att hon och mamma (min väninna) skulle åka en karusell. Men min väninna backade ur och sa att hon inte vågade. Tjejen försökte att övertala henne och när min väninna säger nej en gång till vänder tösen kappan och blir sur, tvär och irriterad på sin mamma. Jag tolkade det som att hon kände sig undanknuffad av sin mamma. Hon talade om för sin mamma att "pappa och jag åkte och det var inte farligt". Någonstans tyckte jag mig kunna höra en vädjan om att bli sedd.

Vad jag har förstått så har deras relation inte varit den bästa de sista åren heller pga att tjejen hamnade i dåligt sällskap och min väninna blev arg på henne. I alla fall så sa jag att jag tyckte att flickan blivit lugnare och att hon verkade trivas med sin pappa och hans familj till min väninna.

Så mötte jag min väninna igår när hon skulle ut och handla. Hon berättar för mig att "det är klart att flickan ska flytta till sin pappa nu" och i samma andetag sa hon att hon inte tyckte om det.

Jag kan förstå att hon kanske är rädd för att hon inte ser flickan så ofta efter att hon flyttar, men jag kan också förstå att flickan behöver den bekräftelse som hennes pappa ger henne.

Jag funderar på hur jag ska kunna säga till min väninna att jag tror det är bra för tjejen att hon får bo hos sin pappa och hans familj. Jag förstår ju att min väninna samtidigt inte vill känna sig misslyckad som mamma för att jag kommer med pekpinnar.

Har någon förslag på hur jag kan lägga fram det?