Det första du behöver göra, är att styra undan dina tankar från din oro och rädsla. Det gör du bäst genom att fokusera på dig själv och dina intressen, istället för vad han har för sig.

När han är borta, sitt inte och gråt utan syssla med sådant som DU tycker är kul. T ex boka filmkväll med någon väninna, gå på bio, gå ut och käka, hälsa på någon i din familj, etc etc. Men sitt inte hemma o sörj, det är inte bra för dig och inte för ditt självförtroende. På det sättet har du OCKSÅ saker att berätta när ni ses igen, och ni blir mer jämlika.

Det är ingen katastrof att man i ett par har ganska mycket ensamtid.

Bor ni ihop? Om ja, då råder ju vissa regler. Då hör det till att man faktiskt inte sover över hos tjejkompisar. Det skulle jag inte tolerera om jag bodde ihop med någon. Är man särbo, ja då finns inte samma regler riktigt. Då får du lov att visa honom förtroende. Bästa sättet att få din kille att vara öppen och visa tillit och berätta saker för dig, är just att inte kräva att han gör det, då kommer han att gärna visa dig den tilliten av fri vilja.

Du skriver att du har svårt att släppa taget. Det betyder att du inser att du har det problemet. Det är bra - då kan du jobba på det! För du förstår nog att det inte funkar att knipa hårt i någon, då försöker den streta för att ta sig loss.

Anar att just ditt självförtroende är lite skört… försök hitta saker som boostar självförtroendet, som INTE är knutna till din kille!

Jag har också haft tendens att noja mig på samma sätt som du, fast jag är så gammal som 45 år. Men det är ingen idé, har jag kommit fram till. Antingen vill killen ha en, och då kontaktar han en, söker ens sällskap och hör av sig, eller så vill han inte ha en - då märks det tydligt det också.

Ta nu och dra några djupa andetag hör du och sätt igång med något som du tycker är roligt!

Kram

Puman

Prata med honom och berätta att du verkligen vill ge honom ensamtid, men att han måste respektera att du inte klarar av att han sover hos sina tjejkompisar. Säg rätt ut att detta i längden kommer göra att du inte vill ge honom ensamtid, vilket blir en ond cirkel.

Ja, men saken är att det alltid kommer så plötsligt känns det som. Exempelvis om vi har planerat något så blir det aldrig som jag har tänkt mig och jag har väldigt lätt för att skaffa mig förväntningar..

Jag har inte så många vänner kvar i den här staden pga att jag har flyttat för typ tre år sedan men har mina föräldrar kvar så det finns inte många att umgås med. Film fungerar som verklighetsflykt för stunden tills att jag börjar tappa fokusen. 

Jag älskar att spendera tid på stan och försöka hålla kontakt med de få vänner jag har och finner verkligen ny energi varje gång, blir gladare osv men det är ju inte lätt.. Behöver kanske rota fram både gamla och nya vänner.

Nej, vi bor inte ihop men har planerat att kunna göra det om allt fortsätter så bra som det gjort (innan mina ångestattacker) inom två år då han gått klart lumpen och vi har fått lite ordning på våra liv.

Mitt självförtroende har alltid varit skört pga händelser som gjort att jag mist mitt förtroende för folk, det handlar inte enbart om killar utan folk i allmänhet. Därför kan jag känna mig lite krävande när jag ständigt har ett behov av att söka skydd hos de få personer som jag verkligen känner att jag litar på. Det enda som jag är självgående med är hästarna, och i och med att jag nu är hos mina föräldrar och det inte finns några hästar till hands hela tiden mot när jag studerar så ger det mig en liten obalans..

Jag ska lägga det på minnet som du skriver, det lättar verkligen på hjärtat att läsa att jag inte är udda, att det faktiskt finns folk som har eller har haft liknande känslor.

#1 Du är en vis kvinna puman

#3 Nej, du är inte udda!!Däremot kanske du behöver jobba lite med just din självkänsla?

Jag hade inte gillat om min karl slaggade hos en tjejkompis! Det ska vara speciella skäl till det isf, tycker gott att man kan gå hem oavsett om man bor tillsammans eller inte. Men det är min inställning. Har du pratat med honom om dina känslor?

#3 Ja, jag är väldigt medveten om att jag behöver jobba på självkänslan, men jag vet inte riktigt hur bara..

Nej, han hade varit på midsommarfirande hos henne och det blev helt enkelt så att han inte hade någon sovplats, varpå han stannade kvar över natten.

Jag har inte kunnat prata ut ordentligt, då jag har väldigt svårt att öppna mig för folk. Men med honom är jag bättre än någon annan och han känner av direkt när jag börjar bli ängslig och jag har även blivit bättre på att visa när någonting inte står riktigt rätt till, även om jag inte pratar om det. Det är radikal skillnad på mig nu och för bara ett år sedan så det går ju framåt iallafall och jag hoppas att jag en dag inte ska behöva vara orolig över att prata..

#4 Tackar!!! Snällt sagt av dig!

Vornanen, det märks att du har stor självinsikt, du har ju utan vidare själv beskrivit de problem du upplever klart och tydligt, och dessutom vad du behöver göra för att rätta till dem. Att ha problem med tilliten är jobbigt eftersom man kan bli väldigt utlämnad till ett fåtal personer, som man knyter sin trygghet till.

Att som #4 säger börja jobba på självkänslan är en god idé. Och att ruska liv i både nya och gamla vänner är en ytterligare bra idé. Vänner ger bekräftelse och trygghet på ett sätt som är icke-krävande oftast.

Den obalans du upplever kan ju ha mkt att göra med att du har lite bristande socialt nätverk, därmed kan din kille bli extra viktig och stå för en stor del av det sociala. Och därmed blir du sårbar när han då vill ha mer ensamtid.

För att du inte ska vara så sårbar, behöver du bredda ditt eget liv. Gör du det, tror jag din kille söker sig mer till dig och vill ha mer plats i ditt liv!

Lita på de lösningar du själv har tänkt ut och din inre röst som visat sig vara vettig och klarsynt!

Kramen

Puman

Jag håller helt med bergspuman! Mycket kloka ord från den kvinnan! ;)