Jadu, jag skulle nog bli lite sur om min kille vägrade flytta ihop med mig, de är ju nästa steg i att utveckla sitt förhållande många gånger. Jag skulle tro att han inte är seriös med mig då.

Blir det för mycket brytningar så kommer nu antagligen att gå skilda vägar. Men har du frågat henne varför hon vill flytta ihop med dig? Och har du funderat på varför du vill bo ensam?

Hur länge har ni varit tillsammans förresten?

#1 Det var väl inte mitt förhållande som var frågan :-P

Jag har varit i din flickväns situation. Jag ville flytta ihop med mitt ex och utveckla vårat förhållande. Jag fick ingen respons av honom, vilket resulterade i att jag blev ännu mer osäker på mig själv (har redan dålig självkänsla så det räcker). Till slut sa han iaf att han inte visste var vårat förhållande var på väg nånstans och då ville han ha paus, och sedan tog det slut.

Såhär behöver det ju inte bli för er, jag anser också som #1 att du ska fundera över varför du vill bo ensam och fråga henne varför hon vill flytta ihop. Och så är det nog väldigt viktigt att du visar att du inte älskar henne mindre bara för att du inte vill flytta ihop just nu :)

Min pojkvän ville flytta ihop rätt så omgående efter att vi blivit tillsammans.. Jag bodde hemma o hade aldrig varit sambo innan.. Jag kände mig inte redo då, men 8 månader senare gjorde jag.. o då köpte vi en gemensam lägenhet..

Det är ju ett stort steg att flytta ihop.. o i många fall kan det ju vara bättre att vara särbos.. man går inte varandra på nerverna osså vidare..

Ooo ja. Har erfarenhet av förhållanden där jag och partnern inte velat samma sak med relationen. Delar med mig av en sådan erfarenhet, lite snarlik det du befinner dig i just nu.

Var med en man som vill ha "allt" som han sa. Jag ville också ha allt. Bara det att detta "allt" betydde olika saker för oss. För mig är "allt" att man ger allt i nuet, där man befinner sig, man ger allt för att ge och ta emot kärlek och för att må bra och värna om sina egna och partnerns behov så långt det är möjligt. För honom var "allt" att man skulle bo ihop och drömma om en gemensam framtid och säga söta saker som "du och jag i evighet", någonting som jag inte kan säga då jag inte strävar efter just det.

Det blev så att jag kom att känna mig som en dålig flickvän för att jag inte fyller den tvåsamma svenssonnormen vad gäller det som andra kallar ett "seriöst förhållande" = bostadsrätt, fredagsmys och lördagsknull. Jag levde mitt liv, min vardag med mina barn. Och hade inget behov av att ha honom och hans barn i min vardag som var alldeles tillräckligt full redan. Min ovilja till att leva i ett "du och jag i evighet amen" sårade honom, han kände sig otillräcklig. Han trodde inte på att man kan älska "på riktigt" om man inte vill lova evig kärlek och bo i villa med staket mot omvärden med ringar på fingrarna.

Hur det gick sedan? Jag bröt.

Kan inte riktigt förstå likamedtecknet som sätts mellan att älska och bo ihop. Kan man inte älska varandra om man vill bo på varsitt håll? Måste man ha godtagbara speciella ursäkter för att inte vilja bo ihop? Vilka är i så fall de godtagbara speciella ursäkterna för att vilja bo ihop? Och då menar jag inte "för att man vill vara nära den man älskar 24 timmar om dygnet". Det är faktiskt inte ett behov som finns inbyggt i alla människor. Allas liv och behov ser olika ut.

#3 har en mkt viktig vinkel i det hela. Det verkar som om bo-ihop-andet fungerar som ett slags mätverktyg för hur älskad man är. Om partnern inte vill flytta ihop känner sig den andre inte älskad. VIKTIGT att visa kärleken på alla de sätt som man kan visa den på och försöka hoppa över de sätt man inte känner sig bekväm med, det är ju att begå våld på sig själv. Balansgång detta med kärlek. =)

Mitt bästa råd är:

Ta reda på om ni har samma framtidsmål innan ni flyttar ihop. Annars kommer det aldrig att funka.

Köp aldrig grejer tillsammans. Det blir ett rent helvete om ni flyttar isär.

Jag offra min kärlek till henne för hennes dröm. Och jag kan lova dej..mår inte bra.

Läs gärna inlägget "Lång Historia…."

Där ser du slutresultatet som kan bli om man flyttar ihop med olika framtidsmål.

Framtidsmål ändras med tiden oxå, de är sällan någon vill samma sak nu som för 10 år sedan eller liknande.

Och det kan mycket väl fungera, det beror bara på hur man väljer att bygga upp sitt liv och om man vill engagera sig i varandras liv.

Flytta ihop om man inte känner för det verkar väldigt dumt!  Att presse sin käreste till att flytta ihop mot sin vilja verkar ännu mer tokigt.

Jag var ihop med en tjej som ville flytta ihop, efter c:a 1 år. Efter två år hade vi fortfarande inte flyttat ihop och det var pga mig. Jag älskade henne men ville inte "utveckla" förhållandet till att flytta ihop eftersom hon hade så låg självkänsla vilket krävde väldigt mkt bekräftelse hela tiden. Kände att jag inte kunde vara så nära hela tiden förrän hon hade kommit längre med det där. Vi hade samma famtidsmål och drömmar om boende, men pga hennes egna problem gick det tyvärr inte iaf. Hon ville tro att jag inte ville gå vidare/utveckla relationen men i själva verket var det vad jag helst ville. Så var det för mig. Så att utveckla en relation handlar nog mer om att i första hand beskriva sina känslor för sig själv och sin partner - och inte (oskrivna) ritualer och handlingar såsom att flytta ihop, förlova, gifta sig osv. Tror det är viktigt att inte bara flyta på, utan sätta ord på varför man vill eller inte vill det och det - när det handlar om större livshändelser.

Tex:      varför vill inte du flytta ihop med din tjej? du behöver sätta ord på det (om du inte redan gjort det). Vill du tex nånsin flytta ihop?  osv…

#5 Det är på pricken min situation och så som jag ser på det! fick Wow-känsla när jag läste din text, finns fler som tänker som jag :-D Känns skönt att läsa om liknande erfarenheter.

Absolut, #3 har ett perspektiv som de flesta verkar ha. Att vill man inte flytta ihop bör man fundera över om relationen är rätt, för mig handlar det om att i en relation få mina behov tillfredsställda och att jag i min tur kan tillfredsställa min partners behov.

Kristoffer, kul att se dig igen. Kul att ni håller igång än (för det är väl thailandstjejen?).
Jag dejtade en kille i en stad 3,5 timmars buss bort. Jag tyckte åkandet varje helg var jobbigt och saknade honom på vardagarna. Detta ledde till att jag en dag sa (Efter 2 månader!) att om han inte flyttar till min stad snart så tror jag att jag inte orkar fortsätta. Han flyttade ganska direkt in till mig.
För mig är framtiden jättevitkig, jag vill veta att han vill samma sak som mig, jag vill ha vardagskärlek och kramar varje natt.
Jag tror att om han hade bott närmare, så vi kunde ses även någon vardag, så hade vi nog väntat lite med att flytta ihop, detta pga att jag faktiskt trivdes rätt bra som singel och framförallt är så upptagen i livet att jag inte hinner umgås mer än så ändå. Men om han inte hade velat flytta ihop efter ett tag så hade jag absolut gjort slut. Varför? jo, jag vill sträva mot mina mål och vill bo ihop nu, sedan köpa villa, volvo och vovve. Att bo isär anser jag nog tyder på att man är ihop "tills vidare, tills något bättre kommer" medan att om man bor ihop så tror man att det är "för evigt".
Har ni pratat om framtiden? Kanske har ni olika förhoppningar och drömmar?

#11 Hej Emma! Vad härligt välkommen jag känner mig :-) stämmer, "thai-tjejen" ;-)

absolut har pratat med henne fast jag var i denna tråd mest intresserad av att få andras perspektiv på sina egna erfarenheter och situationer :-)

#10 Trevligt kunna tillhandahålla lite "wow". Lycka till!

jag är har upplevt oxå en sådan konflikt med mitt X.

 det beror på att jag är en väldigt självständig person och mån om min personliga frihet. jag tycker inte om att leva tvilling liv med en partner och är mån om att båda ska behålla sina intressen, sina polare, ja, sitt liv helt enkelt. jag behöver även stunder för mig själv då jag tänker och reflekterar. det kan missuppfattas som avståndstagande av somliga…som mitt X. han ville till och med att vi skulle ha matchande morgonrockar- då blev jag rädd på riktigt.

att ha en relation betyder inte att man ska förinta sitt själv och gå upp i någon annan.

jag och mitt X bestämde oss för att vi inte ville hindra varandra från att finna lyckan i livet. vi ville inte slösa den andres tid genom att vela fram och tillbaka. han och jag hade olika behov och vi önskade varandra det bästa i livet, att vi skulle få våra behov tillgodosedda. därför släppte vi taget om varandra och blev goda vänner istället. det ångrar ingen av oss idag. han har hittat en ny tjej som han har det toppen med och jag är lyckligt singel. precis som jag önskar.

#7: Framtidsmålen kan, som du säger, mycket väl ändras efter hand. Har man samma mål, kanske man inte har det längre om några år. Men om man har olika mål, är det inte så sannolikt att man har samma mål om några år, även om målen ändras. De kan ju ändras åt så många olika håll, att det nog mest är en lyckoträff om de skulle råka riktas åt samma håll. Inget jag skulle chansa på i alla fall.

#0: Tycker det låter som om ett vänskapsförhållande skulle passa er bättre, men för det påståendet har jag bara den mycket knapphändiga information i #0 som grund.

Jag har varit gift och bott ihop 11 år, och innan dess hade jag aldrig bott ihop på allvar. Så det var en invänjningsperiod. Men jag kom att uppskatta mkt att alltid ha någon i närheten som man kunde prata med, även om vi faktiskt inte var i närheten alla gånger, utan han kanske satt i ett rum, jag i ett annat.

Efter skilsmässan har jag bott ensam, haft sällskap lite då och då av diverse pojkvänner som sovit över och så. Men det är först med min nuvarande kille som vi haft lite mer av samboliv, dvs. han kommer och är hos mig ett par dagar i stöten. Och då har jag märkt att jag gillar det, jag får lite vardagsliv med honom och det känns rogivande att ha någon i närheten hela tiden. Jag har kommit att omvärdera min inställning till att bo ihop. Jag kan nog tänka mig det igen… Däremot har jag inte bråttom.

Han och jag är bägge en bit över 40, ingen har barn och kommer inte att skaffa barn heller. Vi kan ägna oss helt åt varandra.

Han har dessutom inget sparkapital att köpa ngn lägenhet för, så ska vi någon gång i framtiden bo ihop, måste det bli jag som står för köpet. Och jag törs inte göra det förrän jag är bombsäker på att jag får behålla jobbet, ev. kan det bli uppsägningar på mitt företag.

Slutsats: Jag MÅSTE inte bo ihop. Men det skulle vara ganska trevligt :-). Jag skulle inte bli sur om han inte vill det, jo kanske lite besviken. Men jag skulle veta att han fortsätter komma och vara hos mig, periodvis. Det räcker ganska bra!

Att inte ha samma framtidsmål är något jag sliter lite med just nu. Jag vill inte tillbaka "hem" och jag kan inte säga att jag önskar mig en drös med barn och just detta är vad killen vill. Han vill ha hus, gärna nu medan jag känner att jag har så mycket kvar innan jag vill stadga mig helt. Jag vill ha en drös djur, flytta efter jobb och ta det som det kommer medan han hellre vill sätta sig ner, bilda familj och allt vad det innebär.

Eftersom det är två år innan jag ens går ut min utbildning så tar vi det som det kommer. Mycket kan ändras på den tiden faktsiskt. Det hela blir ju mer komplicerat av att vi verkligen älskar varandra och trivs ihop, men någonstans så tror jag att om kärleken består så kommer det att lösa sig med tiden. Däremot så kommer jag inte att tillåta för stora kompromisser från någons sida, man kan inte stympa sig själv för att passa i en viss relation. Trivs man inte så är ju hela grejen lite meningslös.

Hur går det nu Kristoffer?

Det rullar på fint, jag har mognat in i hela situationen och hon har gett mig tid. Nu känns det som att det är vårt val att flytta samman så vi tittar på lägenheter nu som kan vara intressanta. Ser verkligen fram mot det nu till skillnad mot tidigare då jag kände mig väldigt trängd och stressad.

Åh, vad härligt att det känns så bra nu! :) Fortsatt lycka till nu i lägenhetsletandet! :)

Kul att läsa :)