Jag har ingen aning om vad det kan bero på, men ni kanske kunde prata ut ordentligt eller söka någon hjälp till att prata ut? för något är det ju helt klart liksom.

Sen så finns det alltid självtillfredsställelse, när det blir för mycket tjafs så kan de vara ett sätt att "lätta på trycket", inget går bra när man är frustrerad.

Hej. Har du försökt mysa till det? Med god mat, levande ljus och lite vin.

Det kan göra susen! Det framgår inte om ni har barn som bor hos er, men om ni har det se till att de sover borta. Slappna av och krama lite på honom.

Försök att överraska lite så det inte blir på samma gamla vanliga sätt!

Om han ändå inte "vill" så känner jag spontant att han har något problem. Kanske problem med att få stånd? Han säger att han inte har någon sexlust alls! Men du har märkt att han fått stånd när ni "busar" så det borde inte vara det.  Kanske har han något speciellt som han tänder på men inte vågar ta upp det med dig eller så har det psykiskt "låst sig".

En annan sak som man tänker på är ju: Hur säker är du på att han inte varit otrogen och fått någon sjukdom. Hemskt av mig att ta upp, men nödvändigt.

Tala om för honom att du verkligen längtar efter honom.Lycka till.

Kram från mig.

Han kanske har svårt att få hårt stånd? Det kan resultera i att han stänger in sig och inte vill parat om det.

Det hela blir ju mycket svårare om han vägrar prata och ni bråkar istället. Hjälp behövs, det är tydligt, frågan är bara hur du ska få honom att inse detta utan att du får honomn att känna sig dum.

Betrakta det som ett gemensamt problem, inte placera problemet hos honom. Säg at du inte kan tänkta dig leva resten av livet utan fungerande sexliv, at du är medveten om att det alltid finns två parter i en relation och att nåt blivit fel mellan er och du ser inte vad din roll i det hela är. Fråga om han är nöjd som det är nu eller egentligen skulle vilja att det vore anorlunda?  Om båda vill att det ska funka så sök gemensamt till en sexolog.

#1 Jag har försökt prata om det hela tiden till och från, men diskutionen slutar alltid likadant. Att han blir oerhört sårad och ledsen och har inga svar att ge mig annat än att han mår dåligt.

jag har föreslagit att vi söker hjälp men han vill inte alls, han förstår inte hur ngn annan skulle kunna hjälpa oss. Han fixar det här själv säger han, och det sa han även för 1 ½ år sedan.

Man kan tillfredställa sig själv men det är inte samma sak, jag älskar ju honom så otroligt mkt.

#2 Vi har inga barn och jag har försökt med allt tycker jag :( det har aldrig varit några problem för hnm att få stånd. Vi var som kaniner.

Jag har svårt att tro att han skulle vara otrogen, men man vet ju aldrig. Jag känner att jag litar på honom. Vi har varit tillsammans i 3 år och det är senaste 1 ½ åren som har varit såhär. I övrigt är allt annat bra!

#3 Inga problem att få stånd om det inte har skett över en natt för 1 ½ år sedan.  :( Jag har försökt att förklara att vi bör söka hjälp för det här för att vi klarar det inte själva. Men han tycker inte att han eller vi har ngt där att göra. Men han inser att vi har problem pga hans lust. Sen var det beror på är en annan sak.

#4 När vi pratar lägger jag alltid fram det som att det är vårt gemensamma problem eftersom vi är ett par. Jag har även sagt att jag älskar honom otroligt mkt och vill ge honom tid. Jag har förklarat att jag finns här och att jag är villig att söka hjälp åt oss. Jag får lixom dra ur precis allt ur honom och det slutar bara i tårar.

Jag vet inte alls vad jag ska göra. Allt annat är bra hos oss. Jag har bett om fler kramar och pussar och jag ber om beröring. Jag säger ofta att jag älskar honom och jag visar uppskattning.

Om vi mot all förmodan skulle ha sex så skulle jag nog gråta floder av lycka.

:(

Har han det stressigt pa jobbet? Har ni det jobbigt ekonomiskt? Har han drabbats av sorg eller nagon kanslomassig small pa sistone? Allt detta kan bidra till att sexlusten forsvinner. Manga mediciner gor ocksa att lusten forsvinner eller att erektionen inte haller. Vagar man fraga hur gammal han ar?

#6 Han är 25 år gammal. Ibörjan av vårat förhållande så hade han det kämpigt på jobbet eftersom det var ganska röriga relationer mellan arbetskollegorna. Men det var inget problem hemma hos oss eftersom vi tröstade varandra. Under den tiden fanns det jätte mkt beröring.

Vi båda tjänar bra och har inga direkt ekonomiska problem.

Finns ingen vad jag vet som han sörjer. Han är sams med sina polare och har en bra relation till sin familj. Han äter heller inga mediciner.

En faktor som jag tror spelar in är hans dåliga självförtroende och träningsnojja som han ibland har. Men vi båda skämtar om våra kroppar ibland och bjuder på oss själva men aldrig så att andra hör,och han har aldrig skämts inför mig över sin kropp. Han är välvårdad och ser fräsch ut.

Jag har inga vänner som jag vill dela mitt problem med eftersom jag vet att han skulle tycka att det var otroligt pinsamt om det kom ut.

Jag har i över ett år nu bett om beröring och till och med sagt att jag kan avstå från sex bara han rör vid mig, klappar på mig, kelar mig osv. Bara att han ger mig närhet. Men inte ens det har funkat. Jag tror verkligen att han är min livskamrat men jag skäms över att säga att jag behöver sex i ett förhållande för att själv må bra och få bekräftelse. Jag har i perioder mått otroligt dåligt pga det här med mycket ångest, tårar och förtvivlan. Det känns som att jag tar mest stryk av "hans" problem. Finns nätter jag inte kan sova utan ligger och grubblar.

Har börjat tänka dumma saker som att vara otrogen men jag vill inte såra honom så det är inget alternativ.  Ibland får jag för mig att det är mig det är fel på.

Jag har märkt att jag lätt blir svartsjuk nuförtiden men jag lägger band på mig själv. Det är jag som blir syndabocken för att jag är så svältfödd.

Jag vet inte alls vad jag ska göra..

Hej igen. Du säger att han tränar. Det är inte så att han tar några preparat och därför inte "kan". Det ska ju vara vanligt.

Men mest låter det som om han kanske egentligen "bara" vill vara vänner.  Bor ni ihop?

Han kanske verkligen inte vill mista dig som vän och nu vet han inte hur han ska göra för att inte såra dig. Tror att han inte får vara din vän om ni inte har ett förhållande. Du säger också att han är din bästa vän (och det är ju jättebra)  men det  sätter naturligtvis också press på honom om han skulle känna att han sviker dig. Han kan också tänka på hur era respektive familjer ska reagera.

Det är lätt att ett förhållande går från förälskelse till en annan slags kärlek. Kärlek till människan. Jag tror verkligen att han älskar dig men kanske inte på det sättet som du vill.

Det är verkligen inget att skämmas över att du vill ha beröring,sex och bekräftelse i ditt förhållande. Det är självklara saker om man är ett par.

Du kan inte fortsätta att grubbla utan måste komma till en lösning.

Du kan inte visa honom denna tråden? Det är ju helt anonyma som försöker råda dig/er eller skulle han "gå i taket"?

Hoppas det ska lösa sig för er. Många kramar.

#8 Jag har svårt att tro att han skulle ta något preparat. Men uppenbarligen har jag svårt att tro ngt "negativt" om vår relationer överhuvudtaget så jag vet faktiskt inte. Allt kring oss låter så bra förutom det här med sexet.

Men jag är medveten om att ngt är fel, men jag vet inte vad.

Vi bor tillsammans och har gjort det i några år nu. Jag förstår biten i att man delar på sig för att man har blivit mer vänner än älskande men jag har även svårt att tro att han inte skulle säga något.

Jag har väldigt svårt att fatta ngt överhuvudtaget.

Ni ar ju ganska unga sa det ar vanligt numera att man utvecklas olika och vaxer ifran varandra efter nagra ar. Det ar smartsamt for man har ju stara kanslor for varandra, bara inte foralskelsen kvar. Detta betyder ju mycket for dig och du verkar ha forsokt det mesta. Du har ocksa ratt att vara lycklig. Det forstar han ocksa. Han maste forsta att detta ar ett sjalvklart och langsiktigt behov du har i en karleksrelation som inte kommer att forsvinna. Som din partner forstar han sakert det.

Jag tycker att det ar fair att du satter en tidsgrans for att han ska fixa detta sjalv som han sager. T ex att du litar pa att han kommer tillbaka till dar ni var forut inom sag en manad, annars vill du att ni pratar gemensamt med en kurator eller motsvarande ocksa "for din skull". Namn inte sexet!! Bara narhet/omhet och fysisk kontakt. Och inte att traffa nagon sexterapeut utan en psykolog eller kurator som specialiserar sig pa par-relationer. For sexet ar ju bara en konsekvens av nagot annat underliggande i alla fall, tror jag.

Kanske är det så att han har prestationsångest, han är rädd för att inte vara tillräckligt bra för dig och därför klarar han inte av att göra någonting? Jag är ingen expert på området, det kan jag lungt erkänna. Men om han får stånd när ni busar, så busa oftare. Lägg ingen press på honom utan låt det bli som det blir. Har han morgonstånd? Isåfall kanske du kan smeka eller kela lite med  honom då, men utan förutsättningen att det ska leda till sex. Jag känner att det hade varit lättare att ge tips om det var du som hade problem med ståndet. Men man kan ju få närhet på andra sätt än att ha sex också, kryp upp intill honom när ni tittar på tv, ge honom en kram eller smek när du går förbi, en hejdå puss när någon av er går hemifrån etc så får du närhet och han kanske blir mer avslappnad när det uppenbart inte är tänkt att leda till sex och tillslut blir det mer naturligt för er att röra vid varandra igen.

Om du inte kan få honom med dig till någon expert, så tjata inte. Kanske kan du gå dit utan honom? Även om han inte är med så kan du få tips och stöd.

Om du frågade honom: skulle du vilja att vi hade det som förr -då det fungerae bra med sexet eller vill du hälst bara vara vänner?

#10 För ungefär 8 månader sedan så satte jag en tidsgräns mer eller mindre. Eller, jag förklarade för honom att jag inte tänkte stressa honom förutsatt att han var helt ärlig med mig och själv ville se en ljusning på problemet. Han lovade att han skulle ta tag i det och försöka själv.

Sen så har jag kännt mig förskräckligt elak varje gång jag har försökt prata om det här och det har slutat i tårar och att vi sårar varandra, utan att vi egentligen pratat om problemet.

Jag är helt ärlig med honom och säger att det gäller "närheten" och att jag känner att han inte låter mig älska honom fullt ut. Vi pussas alltid hejdå och håller om varandra när vi skiljs åt och när vi träffas igen. Vi ser även till att hinna ge varandra en godnatt puss innan vi somnar varje kväll. Ofta så håller han om mig bakifrån MEN det är dubbla lager duntäcken emellan, kalsonger, aldrig hud mot hud. När han håller om mig när vi ska sova så upplever jag det inte som sensuellt eftersom han omfamnar mig med armen kring axelnivån.

suck, jag kanske låter patetisk…

Jag försöker alltid klappa, hålla om, ligga nära, pussa i nacken, frågar om jag får massera honom.

#11 Jag vill faktiskt inte busa oftare, för det känns så otroligt jobbigt i hjärtat när jag märker att det är på gång och att han sedan flyr. Det kanske är mitt fel alltihop som låter honom fly?

Morgonstånd vet jag inte ens vad det är längre och har inte sett skymten av sedan ett år tillbaka, minst. Vi går upp olika tider och när vi väl har lagt oss och har somnat så knölar vi ifrån oss varandra för att det är varmt. Vi tar oss inte tid för mys på morgonen eftersom vi har mkt varförsig att göra och vi har så olika tider.  På helgerna är han oftast uppe före mig och vill inte sova bort hela dagen.

Jag ska ta ditt råd och jag tänker inte tjata på honom. Jag försöker att vara väldigt vuxen i det här utan att trycka ner, klaga eller tjata på eftersom jag förstår att han mår dåligt. Om han inte vill gå och söka hjälp, så vill jag göra det själv.

#12 Han säger att han vill att det ska vara som förr och att han älskar mig…

Ju längre tiden går desto svårare är det att få rätsida på problemet..om det nu är ett problem.Han kanske inte attraheras längre av dig.Det är lätt att säga att man älskar någon !

Har själv den erfarenheten .Har levt i 2 långa förhållanden  där dom sista 5 åren i båda  var helt sexbefriade pga att jag orkade inte ens att ställa upp!

Tycker  ni ska ta kontakt med en rådgivning och säg att du kräver detta.Han kan inte få bestämma för detta handlar även om dig och hur du mår.

Ja, du!
Vad vet jag…
Kan bara ta som exempel : min man och jag hade ett himla bra liv tillsammans. Gifta i 25 år, bra sex, you name it!
Innan han stack, två dar efter vår 25 åriga bröllopsdag så kom det fram att han hade en lägenhet som han hyrt 1/2 år innan han stack och sen att han varken velat haft fru eller barn. Vi har 4 gemensamma. Sen var det här tydligen nåt han tänkt på i 10-15 år. Sen har han under årens lopp slagit sina barn.

Jag har ingen aning om hur sånt här kan hända…..

Min erfarenhet är tyvärr att när sexet dör ut, är det ett tecken på att känslorna och kittet i förållandet också är på väg att dö ut. Mitt äktenskap var de 5-6 sista åren vi levde ihop, mer eller mindre vitt. Till slut stod jag inte ut längre, revolterade genom att träffa en yngre man i hemlighet som blev min älskare. Energin och bekräftelsen jag fick genom våra möten, gjorde att jag gjorde ett sista försök att väcka liv i sexlivet. Men det blev väldigt halvhjärtat… jag märkte att mannen gjorde mig till viljes men inte så mkt mer… Och dubbellivet och lögnerna, även om det bara varade runt 3 månader, slet på mig, det fick mig att känna mig usel. Så det fick bli skilsmässa…

Är sexlivet i avtynande ska man därför se upp och ta det som en allvarlig signal om att förhållandet är i stor fara. Och agera.

Du vinner inget på att låta bli säga att du behöver närhet och sex -  för det är ju det som är sanningen -som är det enda som håller i längden. Det är naturligt för att behöva fysisk närhet, sexuell tilfredsställelse och bekräftelse.

Ska man "reservera" sin sexualitet till nån som inte vill ha den?  Trogen kan man vara, men inte leva i celibat för någon annan person om man mår så som du beskriver, att du längtar så mycket att du skulle gråta floder av lycka om ni fick till det…

Jag har också varit med om nåt liknande. Längtade så jag höll på att gå sönder, grät en del nätter istället för att sova, stod ut i flera år eftersom vi hade små barn och mycket annat runt ikring var så bra.. och jag ville inte att barnen skulle få en "trasig familj".  Vi pratade, men ju fler gångar vi pratat och han sett att jag ändå var kvar… desto mindre allvarligt tog han det på nåt sätt att jag ibland grät o grät o pratade…  Vi var även hos familjerådgivningen en hel vinter och läste alla biblioteket böcker om relationer :-) men det hjäpte inte på problemet… och efter nästan 5 år började jag träffa en annan som blev min älskare i ett helt år innan jag flyttade ifrån barnens pappa.

Jag slår inte på mig själv över det med älskaren, även om det av många fördöms så hårt att vara otrogen, och "skulden" för den sabbade relationen hamnade ju plötsligt på mig. Jag vet att jag gjorde så bra jag kunde just då men kan tycka det hade varit bättre om jag klarat avsluta relationen helt innan jag var med nån annan.

Jag skulle säga såhär: din kille har inget att förlora på att hänga med till en terapeut som kan hjälpa er att lista ut vad problemet är. däremot om det inte händer nåt ganska snart, då kommer du dels att må dåligt och för eller senare hittar du en älskare….  Struntar han i om du mår dåligt?

#14 Ju längre tid som går, ju svårare blir det att lösa det. Helt rätt, där håller jag med!

#14 +15+16 Tack för att ni berättar om era erfarenheter. Jag tänker inte hamna i en sits som slutar i att jag går bakom ryggen på honom för att han (vi) inte tar tag i problemet. Han må inte vara tillräckligt med karl för att vilja ta tag i problemet med hjälp av mig. Men jag är tillräckligt mkt kvinna för att kunna säga nej tack och gå vidare.

#17 Tack för allt du skrev. Mkt av det du skriver är så oerhört vettigt. Jag ska se det som att jag inte behöver reservera min sexualitet till ngn som inte vill ha den. Eller indirekt inte vill ha den eftersom han inte vill söka hjälp.

Jag känner att jag måste sätta hårt mot hårt. Jag är inte elak bara för att jag vill ta tag i ett problem som kan göra oss lyckliga. För jag tror inte att han är så nöjd med situationen heller. Sen vad som än kommer fram så gör det ingenting. För jag kan inte gå omkring och må dåligt vart enda jävliga dag över det här. Jag har varit vaken tillräckligt många nätter.

Tusen tack! :)

Tycker du fått bra råd och tips i tråden, men jag ville bara inflika att jag står bakom dig, känner man att något är fel så måste man göra något åt det. Hur mycket kärlek kommer annars finnas kvar efter för lång tid av olycklighet?

Jag skulle bli smått galen utan närhet, bekräftelse och fysisk kontakt! Och jag gissar att din kille inte heller mår bra över situationen, så jag hade tagit honom i örsnibben och släpat iväg till en relations/familjeterapeut. Kanske kommer det fram viktiga saker som ni kan jobba med? Kanske har han själv saker att jobba med? Isf så är det ju ett bra steg i rätt riktning. Det kan ju knappast bli värre. Och jo, du har vart vaken för många nätter vid det här laget.

*Kram*

#13 Brukar du göra en affär av att han drar sig undan när ni har busat och han fått stånd?

Nat84: Du behöver inte svara på mitt förra inlägg. Jag vet ändå så lite av orsaken till att det har blivit såhär för er att jag antagligen inte kommer att kunna ge dig något bra tips som gör att det löser sig, risken finns att jag istället ger dig dåligt samvete över något som kanske ändå inte spelar någon roll. Kontakta istället en expert för de har betydligt mer erfarenhet av liknande sitationer än vad jag har.

#20 Nej, aldrig :(

Jag pratade med honom igår och vi har bestämt oss för att ta en vecka ledigt ifrån jobbet och åka utomlands och ro om varandra och försöka prata om det här.

#22 Det låter bra:-) Jag håller tummarna för er!

Men oj… nu är jag ju nyfiken… vad hände efter veckan ni hade tillsammans? Håller tummarna för att det gick bra.