När jag var liten växte jag upp på halvtid hos min pappa som var och fortfarande är alkolist. Uppväxten hos pappa var tuff, han hade vad man brukar kalla "kort stubin" och exploderade när han inte hade druckit. När han fick dricka blev han oftast glad, snäll och rolig. Min pappa blev sambo med en kvinna ganska så omgående efter det att mamma och pappa skilt sig, det kan inte ha tagit många månader. Hon i sin tur blev förskräcklig när hon drack, blev väldigt verbal (när hon annars var väldigt blyg) och därmed otrevlig samt kom med hot mot mig som hon tyckte fruktansvärt illa om. Pappas nya sambo hade en son som växte upp tillsammans med dem och som ständigt fick passa mig och utsättas för pappas och sin mammas förtryck, kränkningar och dåliga beteende.

Jag har alltid sett min "bror" som en bra människa, och som en person som haft det mycket svårt men endå lyckats reda sig och välja sitt liv. När jag så var sexton år gammal lämnade jag pappa för sista gången för att åka hem till mamma igen. Jag minns att vi sa att vi skulle ses veckan där på , men jag rev sönder busskortet och kom aldrig tillbaka igen. Där och då tappade jag även kontakten med min bror.

För ett tag sedan skickade jag ett sms till min bror efter flera års tystnad, jag ville inte överrumpla med att ringa och skrev också det i smset. Han svarade med att han blev glad och föreslog att ringa i helgen. Han ringde aldrig upp. Jag lät det vara och tänkte att han kanske behövde tid att tänka över vilken kontakt han vill ha till mig och skickade i stället en liten hälsning runt midsommar utan några som helst krav på gensvar. Nu till jul fick jag en hälsning av honom och hans familj vilket jag besvarad med att jag hoppades att vi skulle kunna komma att höras med det nya året.

Nu vet jag inte hur jag ska göra, min bror har inte besvarat det jag skrev och jag skulle gärna vilja träffa honom för att reda ut det som nu ligger över oss och som behöver ett avslut eller en ny början. Vad skulle ni ha gjort ?