Sket i allt vad löner hette och valde efter hjärtat. Jag är inte kapabel at sitta halva livet på ett jobb där jag inte trivs helt och fullt.

Jag tycker din tråd passar bättre i studier.ifokus Å andra sidan är det dåligt med aktivitet där inne.

Kanske ta kontakt med en studievägledare? Eller bara göra som Paulina sa?

Jag med välde efter hjärtat. Och tror stenhårt på det.  Säger hjärtat att "jag vill tjäna minst 30 000/md" så leta i en lönetabell. Annars välj nåt du tror du tycker är intressant att hålla på med.  Det handlar om kanske 8 timmer om dan i 30 år..  blir en stor del av vardagen.  Kanske kan du jobba lite bredvid studierna + sommarjobb, leva snålt och låna lite mindre?

Man lever bara en gång så man ska ägna tiden åt nåt man gillar!

Om du har hjärtat inom en "låglönesektor" så är mitt tips att du satsar på det som hjärtat vill - MEN ser till att t ex bredda med ekonomi eller projektledning eller chefsutbildning eller en  specialistutbildning, så att du kan ta mer avancerade tjänster och därmed få upp lönen.

Så har jag gjort, inom mitt gebit. (Spedition och logistik).

Klart man ska välja något man brinner för men det funkar inte alltid. Jag bor i Sthlm och där är det varken billigt att bo och leva. Ska jag utbilda mig och det slutar med att efter skatt och studielån så har jag en lön på 12 000kr att leva på varje månad. Med den lönen får jag inte ens låna pengar av banken för en bostad runt en mille.

En mille är ingen peng i Sthlm om man inte vill bo i en förort och det är jag absolut INTE intresserad av. Min dröm är ett hus på landet och ett yttepyttehus med liten tomt går på flera miljoner. Då är det ofta renoveringsobjekt som behöver ännu mer pengar för att göras iordning.

Labbyrkerna intresserar mig men är knappast något jag brinner för och känner att jag inte kan leva utan.

#3 Jag kan inte jobba brevid studierna eftersom jag av hälsa och hård medicinering knappt orkar med skolan. Jag kämpar hårt dagligen och jag skulle inte komma någonvart alls om jag var tvungen att jobba. Jag har ett extra jobb och bara av att jobba extra 20 tim i månaden sliter enormt på mig, och den sömnen kroppen behöver efter det är mer än vad jag kan avara för att ha ett socialt liv.

Jag har levt på 11 000kr under en flerårs period och det funkade bra. Jag klarade mig och kunde unna mig saker utan att göra några större utsvävningar. När jag är 35 år gammal (10 år) så vill jag kunna göra dom dära extra sakerna såsom tex resa lite, ta långa semestrar och verkligen unna mig något utan att behöva hålla hårt i plånboken och räkna varje krona.

Bo på landet i Stockholms innerstad? Jag säger som jag har sagt till andra (irl), är det värt det? Är det värt att behöva jobba med något som man inte tycker är speciellt kul för att bara kunna bo? Och slita halvt ihjäl sig för att ha råd med något extra! Och har man väl skaffat sig det dyra drömboendet och blir sjuk eller blir av med jobbet… då faller korthuset med ett brak!

Om svaret är "ja, det är värt det" så ta kontakt med en studievägledare och fråga var du har störst chans att få ett jobb med bra lön.

När det gäller "vanliga" jobb med högskoleutbildning kan jag känna att i alla fall jag inte tycker att det var värt det. Jag är fritidspedagog (2,5 år då, för 18 år sedan, nu 3,5 år) och löneskillnaden till en barnskötare är löjligt liten och jobbet i praktiken detsamma. När jag jämförde med en barnskötare jag jobbade med för några år sedan var skillnaden efter skatt i stort sett exakt mitt studielån… Hade jag jobbat de där 2,5 åren och sparat pengar hade jag faktiskt gått plus på att inte plugga (under förutsättning att jag fått jobb, men det hade jag!).

Ett hus på landet inom pendelavstånd från Stockholm… utifrån én lön…  det är inte lätt!  Har kompisar med samma önske, de köpte ett gulligt rött hus utanför Knivsta för 2,8 miljon och det var (kända)vattenskador i badrum och dragigt köksgolv mm som skulle åtgärdas från början, dessutom dåligt isolerat, gammal panna, ful 70-tals tillbyggnad.  De har båda akademisk utbildning och fasta heltidsjobb (en biolog en civilekonom). Båda har studielån att betala och de har det bra, men har inte speciellt mycket över att "unna sig" för

Sååå.. om du ensam ska ha råd med detta och dessutom därutöver kunna "unna dig och ha långa semestrar", då förstår jag att det inte funkar med de yrken du funderat på.  Då räcker det ju inte med 30 .000 heller utan då är det i storlek 45-50 000/md du ska sikta på.  De yrken jag kan komma på med den inkomsten: Läkare, VD, extra vassa programmerare (konsulter)….  fråga studievägledaren. Det kanske finns nåt som du dessutom kan tycka är jätteintressant och trivas med!  Tandläkare med privat praksis kanske är det som ligger närmast ditt förste yrkes-önske.

#6 Jag har inte pratat om att bo i hus inom stockholms stad. Jag vill bo där jag är uppvuxen, är det för mkt begärt? Jag vill bo i sthlms skärgård bland underbara skogar och sjöar och hav. Jag begär inte en stor villa med hektarstor mark och egen sandstrand.

#7 Jag kan inte planera min framtid utifrån att jag alltid ska ha någon vid min sida. Jag älskar min sambo och hoppas att det är vi livet ut men man vet aldrig vad som händer och då kan jag inte räkna med att vi tillsammans kan låna en hel del pengar. För om jag blir ensammen så faller min dröm där också?

jag har inte pratat om att tjäna dom summorna varje månad som du tar upp. Jag har enbart tagit upp hur jag inte vill ha det. Att få in 17 tusen rent och uppåt är tillräckligt för att få en lite lyxigare vardag känner jag. Det kan inte vara för mkt begärt att man vill ha en möjlighet att välja ett yrke där man faktiskt har chans att öka i lön allt efter att erfarenheten stiger.

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att förstå att jag inte vill hamna i en yrkesgrupp där man förblir låginkomsttagare för resten av livet?

Och som jag skrev ovan, jag brinner inte direkt för något specifikt utan det har funnits ett måttligt intresse av dessa utbildningar. Jag gråter mig inte sömnlös över dessa, men jag vill ha ut något mer i livet än att välja en bransch som enbart ger mat på bordet.

Tycker inte det är svårt att förstå att du inte vill vara låginkomsttagare.  Det verkar som att du inte brinner för något speciellt längre utan att det är viktigare med lönen.  Då är det vel vettigt att prata med en studievägledare och se vilka yrken som finns med en lön du tycker är ok och som samtidigt är nåt du kan tänka dig hålla på med.

Att bo i Stockholms skärgård låter härligt.  Det är långt ifrån alla som har råd med det.  "är det för mycket begärt" frågar du?  jag tycker man ska önska sig och att det är mycket bra att veta vad man vill, då är det större chans att det blir så!  Fast det är ju inget man kan "begära" eller nån sorts rättighet att kunna bo i eget hus i Stockholms skärgård.  Men är det det något som är viktigt för dig, då lär du jobba på att hamna där och då ökar helt klart chansen att det kan bli så!  Go for it!

Jag tror också det är ett klokt steg att prata med en yrkesvägledare. Så du kan få någon hum om och litegrann ringa in yrken som kan passa dig.

Har inte svårt att förstå att du vill ha ett ombonat liv med lite lyxinslag ibland. Jag har själv växt upp fattigt, med en ensamstående mamma och tre syskon. Det har gett en kompensationshunger, som jag försökt täta genom att satsa på vackra och speciella saker i min inredning, att unna mig lite lyxiga semestrar, osv. Och det är viktigt för mig att tjäna bra.

Kanske kan man inte få ALLT: jag har t ex avstått från barn, men inte pga önskemål om materiell standard, utan pga helt andra saker som jag inte ska dra här. Men visst har det bidragit till att jag kunnat satsa på min egen bekvämlighet istället, det ska inte förnekas.

Jag tror du kommer att nå dina mål, om du ringar in dem och arbetar för dem. Du tycks veta precis vad du vill och då är halva målet faktiskt redan uppnått. Kör på!

#9 Jag menade givetvis inte "för mkt begärt" i den mån att tro att jag ska få ett hus i skärgården. Menade mer att det är mitt "hem" där eftersom jag är uppvuxen där och det kan väl inte vara för mkt begärt att man vill vara i sina hemtrakter.

Önskan om att bo där jag är uppvuxen gör att jag kan tänka mig att bo i lägenhet istället för hus. Jag kan kompromissa :) så menade jag!

#10 TACK!

Äsch 11000 är rena rikedomen=) Men jag förstår hur du känner. Efter ett par år där allt man gör och äter ska vägas och mätas med linjal för att få ekonomin att gå ihop blir man lätt så jäkla less på det. Men, ska du jobba heltid, är du för det första säker på att du klarar det? Med tanke på hur jobbigt du har det att orka med studier tänkte jag. I så fall är det minst åtta timmar om dagen fem timmar i veckan, kan du stå ut med att göra något du inte är intresserad av för att få en bra ekonomisk sits och kunna få det du vill ha runtomkring jobbet? I så fall är det väl som någon sa däruppe bara att spana in jobb där man generellt får hög lön och försöka utbilda dig åt det hållet. Är det inte värt det så ta något du tycker verkar spännande, utvecklande och roligt och nöj dig med att hamna lägre i inkomst. Det är väl ett sånt där val många tvingas göra i livet för dessvärre verkar sällan drömyrket vara det mest högavlönade.

Helt enkelt, vad är viktigast, att du vet att du trivs med yrket du valt eller att det runt om blir precis som du vill? Står du ut med något du inte är jätteförtjust i 40 timmar i veckan för den sakens skull så kör på det! Gör du inte det, ta hand om dig själv och välj något där du slipper riskera hata att gå till jobbet och där risken att krascha är större.

Sen går det ju alltid att gå en ny utbildning om tio år om du ändrar dig.

Min tanke är inte att jobba heltid och då krävs det också att man får in tillräckligt med pengar på den tiden man faktiskt jobbar.

Jag brinner ju inte för ngt speciellt alls egentligen. Men åt labbhållet hade varit lite spännande, men egentligen så är det inte ett djupt intresse jag har. Så jag känner inte just nu att jag sviker mina drömmar om jag skulle välja en annan bransch.

Även om jag hade ngt jag verkligen brann för och utbildade mig till det, och står sen färdig och det inte finns några jobb. Då är sitsen ännu värre eftersom jag dragit på min studielån och inte ens har ett jobb att gå till.

Att plugga till ett yrke som det inte finns några jobb är ju verkligen att kasta sten i glashus. Eller är jag den enda som tänker så?

det är akut brist på både biomedicinare (analytiker) och sjuksköterskor (med specialistutbildning). som sjuksköterska kan man ju välja att jobba med t.ex. narkos, och då slipper man ju en hel del patientkontakt samtidigt som man får jobba med konkret medicin. sedan får man ju vara realist. väldigt få jobb har en hejdundrande ingångslön, och varför skulle det vara det? man är trotts allt helt grön när man kommer ut. man kan en massa teori, men man kan mycket lite praktiskt. löneutvecklingen kommer när man börjar bli varm i kläderna och börjar hoppa runt på olika jobb och olika avdelningar. analytikerna går in på en ingångslön på mellan 18-20 000, lite beroende på vilket fackförbund man ansluter sig till har man olika möjligheter att avancera. som sjuksköterska på rätt plats och med specialistutbildning kommer man dock lätt upp i 25 000 ändå upp till över 30 000 i månaden, och det anser i alla fall inte jag som en skitlön. man kan inte stirra sig blind på ingångslönen. det är trotts allt en lön du går in på som helt och hållet ny. trubblet med både BMA-are och syrror är att de tenderar att bli kvar på samma arbetsplats i 20 år, och då har man bara de 2-5% i löneökning varje år som man normalt får. det är vid byte av jobb man får upp sin lön, och även om man ger tusan i kommunen och går ut i privatvården.

Tja mamma är biomedicinsk analytiker, det finns en hel del jobb för dom som inte är i labb också. Hon jobbar med utveckling på ett företag som tillverkar blodanalysinstrument. Det är aningen bättre betalt än landstinget=)

Men arbetsmarknaden är föränderlig. Bara för att det verkar skit nu kanske det är guld om sju år. Jag valde med hjärtat och har inte ångrat det trots alla skulder jag dragit på mig etc.