Jag tycker det mest later som att du inte vill slappa nagot som har blivit din vardag. Oavsatt sa tar det ganska sa mycket att bryta ett forhallande - man har ju sa mycket tillsammans! Men ett forhallande borde inte baseras pa att du kanner att du inte klarar dig utan honom rent praktiskt.

Jag skulle fraga mig sjalv foljande fragor:

• Har du en framtid med honom?
• Ar det vart att satsa stenhart pa?
• Om det har ar svart, kommer ni fortfarande att kunna ga igenom ANNU svarare tider tillsammans? Kriser kommer alltid garanterat.
• (om du vill ha barn:) kan du se honom som pappa till dina barn?
• Alskar du honom eller drommer du om battre?
• Ar han den typen av kille som du brukade dromma om och onska dig?
• Vad skulle han svara pa dessa fragor om det gallde dig?

Inget forhallande ar enkelt. Den lattaste losningen ar alltid att gora slut, for da gor man sig av med problemet direkt.

Ar det nagot att kampa for? Det kan bara du svara pa. Jag tycket det kanns som du vill nagot mer och varfor ska du da kasta bort tid pa en kille som inte varit dig trogen och som du inte alskar over allt annat?

Min kille och jag har sjalvfallet ocksa problem, som alla par har, men vi pratar dagligen om hur vi ska fa bukt med det. Bada ar lika insatta pa att jobba stenhart till 110% for att fa det att funka livet ut. Det ar ingen latt uppgift och man maste borja ta tag i problemen innan de vaxer sig stora! Ar du och din pojkvan villiga att gora den sedan tillsammans?

#1 Många av dom frågorna lutar åt att jag borde stanna kvar och ja, han ser nog allt detta med mig. En framtid, barn, att jag är det han drömmer om. Han är killen jag drömmer om i personligheten. Kanske är problemet att han är ett år äldre än mig (jag 22, han 23) och det känns ibland som att vi inte är på samma nivå, att han är lite för omogen ibland och för det jag vill. Jag vill inte skaffa barn när jag är 30 först medans han är mer inne på att skaffa barn runt 30, då ju mäni  allmänhet oftast mognar lite senare än tjejer..

Men samtidigt känner jag att det är så värt att satsa på! Känslorna som fanns kan inte bara öfrsvinna sådär, har jag en gång älskat honom över allt annat måste det ju finnas där men frågan är vd som har förändrats och hur man kommer tillbaka till det. Jag vill ju kämpa för det, vi har kämpat oss igenom en hel del kriser redan under 2.5 år och blivit starkare, på ett sätt. Problemet är kanske att han inte är som jag vill ibland, att han inte bryr sig om romantik, han ser framtiden låååångt fram medans jag vill att vissa saker händer snabbare osv. V i har lite olika syn eller mognadsnivå… Men det är så svårt att veta!

Blir också orolig att jag bara är ute efter den nykära känslan, fjärilarna i magen som man får när man träffar någon ny, som jag nu känner när jag träffat den andra killen (vi har j absolut inte gjort något eller så men..) att jag bara är ute efter kicken, jag har alltid ett behov av den här kicken! Och det kommer ju bli likadant vem det än är, dom där fjärilarna i magen finns inte kvar i 50 år liksom. Då har man väl tur i så fall men det utvecklas ju till något annat.. Och att jag är så pass ung, va 19 när jag träffade min kille och att jag kanske har behovet av att bara få träffa någon annan, blir rädd för att vara fast med samma person resten av livet och därför känner såhär, samtidigt som jag vet att vi skulle få en jättebra framtid ihop! Så frågan är om det är värt att förstöra för den lilla kicken ett tag och sen längta tillbaka till ett fast, bra förhållande. För det är ju bra förutom att jag känner såhär… Han gör ju ALLT för mig och det gör så jävla ont om jag skulle behöva lämna honom och såra honom. Och det är inte bara praktiskt, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom över huvud taget…

Jag kan inte leva med honom, jag kan inte leva utan honom…

Jag vet att jag ju måste fundera själv, ville mest bara skriva av mig! Har en sån jävla klump i magen och den växte rejält igår när jag fick dom här fjärilarna i magen när jag träffade den andra killen… Jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan visserligen säga att vi ska ta en paus så jag kan känna efter vad det är jag verkligen vill och kommer ur det här praktiska och då känner att jag saknar honom trots att jag börjat leva mitt eget liv rent praktiskt. Men det är en stor risk med att be om en paus också… Om jag nu kommer fram till att det är honom jag vill vara med, då är det försent om jag bett om en paus, då lämnar han kanske mig i stället!

Men jag får väl fortsätta fundera….

Om du maste fundera sa mycket sa kanns det lite som ett varningstecken dock… och du skriver hela tiden "jag kan inte leva utan honom" och "hur ska jag klara mig utan honom?" Om du hade sagt "jag VILL inte leva utan honom" sa hade jag stallt mig annorlunda till situationen.

#3 Jag kanske inte är så bra å att skriva eller tänker på orden riktigt så… Va ganska trött igår när jag skrev också! Men det är klart, lite är det det praktiska också, hur jag ska kunna leva utan honom och våran hundvalp. Men sen finns det ju så mycket annat, det finns ju känslor o sånt inom mig som gör att jag inte vet om jag vill riskera att göra slut för att få spänningen med nån ny i några månader/nåt år och sen vara på samma ställe igen…

Men kanske hittar jag någon det håller i sig med! Hur som helst pratade vi i natt men jag vet inte om jag blev så mycket klokare… Han skämtade bort lite och förstod nog inte allvaret! Men ska ta ett till snack idag och se om det finns lösningar på hur det ska bli roligare igen och inte bara vardagligt, ta varandra för givet och tråkigt rent ut sagt! Efter vi träffats och han slutat träna, han gör INGENTING romantiskt eller överraskar mig nån gång och ska han göra det får jag nästan BE om det och när han väl gör det så är det verkligen nåt jag inte ALLS vill göra… Alltså, då är överraskningen en promenad, typ. Förstår du? Det är klart jag vill gå ut o gå så men det gör vi ju ändå, vih ar ju hunden…

Han har bara lagt av sig sen vi blev tillsammans och allt lugnade ner sig. Och tar för givet att jag är här varenda dag. Att han kan komma hem o äta middag. Jag överraskar honom men har gett upp det nu när jag inte får något tillbaka… Behöver något utöver vardagen! Han jobbar också natt så oftast om han jobbar långvecka (5 dagar ena veckan 2 dagar andra veckan) t ex så jobbar han 18-06 mån, tis, fre, lör, sön sen sover han dessutom till 14-16 dagen efter så det blir att hel vecka som bara går bort för han ska även sova på dagen innan han ska jobba första dagen och den lediga dagen efter sista arbetsnatten.. Och kanske är det bra att va ifrån varann o längta men det förstör också förhållandet en hel del!

Men jag får fundera riktigt noga innan jag gör nåt drastiskt för det känns som att det är inget man bara kastar iväg…

Jag forstar verkligen det dar med romantiken i vardagen! De flesta tjejer jag kanner (inklusive mig) har haft eller har det problemet.

Jag tyckte det var hemskt oromantiskt att saga "jag skulle gilla om du gjorde det har eller det har", men det blev losningen i slutandan. Beratta vad som ar romantik for dig och vad du skulle uppskatta.

Och tar han dig for givet och inte forstar nar du sager till honom… sluta laga mat, sluta med allt som han tar forgivet.

#5 Ja, det är ju just det, han vet vad jag gillar men ändå kan han inte förmå sig att göra det. T ex i julklapp om jag sagt i 2 månader att det här önskar jag mig vrkligen, åh vad jag skulle vilja ha den här. Om en enda sak. Sen kommer han "jag visste inte vad jag skulle köpa…" och har köpt nåt jag VERKLIGEN inte har nån användning för. Man ska väl inte klaga det är gulligt att han gör det men det känns ändå lite trist att han inte lägger manken till och lyssnar på mig… Han har lagat mat EN enda gång sen vi träffades för 2.5 år sen. Då hade jag tjatat mig till en middag… Känns ju sådär!

Jag funderar på att sluta med allt sånt och säga att han får laga mat den o den dagen men då slutar det med att han köper hem mat i stället.. Så får jag ändå stå där och laga mat!

De låter nästan som om ni aldrig haft det riktigt bra, jag menar första året smusslade han och var otrogen, efter det så blev dina känslor annorlunda. DU skriver att du älskar honom men då mer som vän? Du säger att du är säker på att ni skulle få jättebra framtid ihop men ändå är du rädd att du skall "slösa" bort flera år av ditt liv..

Tänkte som EmmaJo att det var ett varningstecken att du funderade sådär, men å andra sidan så vet jag inte… Hur har det gått?

#7 Ja, alltså, han va inte otrogen förens efter 1 år o 4 månader, en gång. Men han var flörtig av sig helt enkelt… Men jag älskade honom ju och gör fortfarande men det blir mer och mer "tråkigt" och jag känner bara längtan efter att få vara fri och den där nykära känslan och kanske träffa någon det sitter i med.

Samtidigt som jag ju älskar honom och vi har det jättebra ihop nu rent allmänt i förhållandet och jag är rädd att det bara är en längtan efter det här som gör att jag känner så och sen efter 1 månad eller 2 är jag trött på singellivet ändå, för jag är ingen singelmänniska. Och kanske sumpar jag det bästa jag nånsin kunde få, jag är så jäkla rädd att jag gör ett misstag! =/

Men ar du med honom for att du "inte ar en singelmanniska" eller for att du verkligen, verkligen vill ha honom? Att noja sig med mindre an man vill ha ar inte bra.

Nykar ar man val inte forevigt, men gar det inte over i nagot minst lika bra sa ar det dags att ga vidare.

#9 Jo, jag vet. Men jag menar mer att han är en sååå bra pojkvän (efter han skärpte sig där i alla fall) och han får mig ju att må bra också. Och vi har så mycket bra ihop och det gör så ont att mina känslor inte följer det…

Men jag har bestämt mig för att ge det ett par månader och prata mer med honom om att det måste bli någon förändring annars funkar det inte. Och är det inte bättre om ett par månader, då är det över. Har satt det som ett löfte till mig själv!

Vill inte göra något förhastat heller, har vi nu lagt 2.5 år tillsammans kan jag ge det 2 månader till och se…

Du skriver!: Hur fan ska jag klara mig utan min sambo?!

Har du en pojkvän för att du inte klarar dig själv?

PÅ mig låter det som om han inte är en så vidare värst bra pojkvän och du letar fel hela tiden! Självklart är inga förhållanden guld och gröna skogar men varningsklockorna ringer när jag läser det du skriver!

Ni är så unga..så jag förstår inte varför man ska ta första bästa! Prova på lite killar lev livet innan ni sitter där med en hög ungar och massa huslån och annat!

Känner du att du inte har det sociala nätet där du bor..flytta hem igen!

Älskar man varandra så har man oxå sex! Inte som kaniner som när man är nykär men ganska regelbundet!

lycka till

#11 Nej, det va inte så jag menade! Utan hur jag ska klara mig utan honom, som person…

Grejen är att han är en bra pojkvän, han har skärpt sig extremt mycket senaste året och offrat mycket för mig. Men, han har fortfarande brister som gör att det blir så vardagligt och tråkigt som gör att det går utför…

Det handlar inte om jag är ung eller gammal, jag har haft pojkvänner innan och jag hadeb estämt mig för att vara singel där när jag träffade honom, men vi klickade och allt va väldigt bra där och jag ville va medh onom och jag har varit jättekär i honom tills nyligen, det har inte varit att jag tagit första bästa, eftersom jag egentligen inte ens skulle ha en pojkvän då men jag kunde inte slänga bort honom när jag tyckte så mycket om honom när vi umgåtts där ett tag. Vi har inte heller eller har planer på ungar eller hus, så det är inte det det handlar om egentligen.. Men jag förstår vad du menar!

Sjläva sexdelen handlar dock inte bara om förhållandet och det vet jag, han vill ju och så men jag kan inte längre (men är inte heller sugen på att göra det med någon annan om det skulle vara så) eftersom jag gått upp 15 kg i vikt sen jag träffade honom (och va redan 15 kg överviktig ungefär när vi träffades), därför klarar jag inte av den intima kontakten längre för jag blir ledsen varenda gång för jag får sån ångest över mig själv. Det har även en del att göra med förhållandet men just det problemet har en annan grund också..

tack!