Jag vet inte om det stämmer, men jag tänker så här:

Jag tror att din pojkväns mamma är lite rädd för att "förlora" sin son på ett sätt. Han verkar vara hemifrån ganska mycket, och hon kanske helt enkelt saknar honom och vill ha honom hemma mer?

Men han verkar inte vilja vara hemma (inte så mycket som mamman vill), och det kanske sårar henne. Och då skyller hon på dig eftersom det (enligt henne) är du som  "lockar" bort honom från hemmet så mycket.

Det bästa ni kan göra är att sätta er ner och prata om det här, och det är inte en bra idé att bete sig grinigt mot hans föräldrar. Dels är det väldigt barnsligt och dels gör det saken värre. Det blir istället som ett krig, där du och pojkvännen står mot föräldrarna.

Istället borde din pojkvän fråga sina föräldrar hur ofta de vill att han ska vara hemma. Hur många dagar, vilka dagar?

Ni behöver inte direkt bestämma ett schema, men prata om det. Om hans föräldrar får berätta vad de vill på ett lugnt sätt så kanske de känner att de får "vara med" mer i hans liv. Och då lugnar de ner sig tror jag.

Men ju mer ni försöker trycka bort föräldrarna, desto mer kommer de att försöka tvinga sig på honom.

#1 Hon är mycket över beskyddande också, kanske inte skrev det.
Jag har pratat om detta tillsammans med henne, killen och min pappa, men det gjorde ingenting bättre.

Han vill vara hemma och är det också, men både han och jag har pratat med henne att jag inte bestämmer någonting och att han kommer helt på eget intiativ, jag ber honom ingenting, knappt nämner ordet komma, utan han kommer av sig själv.
Det jag ser som problem här är detta:
Han är 17 och börjar i gymnasiet i höst, han flyttar alltså inprincip ut nästan. Och det är knappt ett år innan han faktiskt flyttar ut. Och då kan dem inte ställa krav på att han ska komma hem eller höra av sig då han är över 18 då. Och då vill hon ha honom hemma så mycket som möjligt den "sista tiden".
Och på detta problem ser jag ett annat problem:
Hon kommer inte att vänja sig att han är borta och det kommer bli en chock om han helt plötsligt flyttar iväg och därmed blir ledsen över det.
Dessutom när han är hemma så gör dom ingenting med honom, knappt så dom pratar med han, han sitter bara framför TV:n. Detta kan självklart vara nog mycket för dem, men dem kanske borde prata lite med honom också om dem nu vill att han ska vara hemma så mycket.
Han har dessutom ingen bra kontakt med sin pappa då hans pappa ofta aldrig låter honom säga ifrån eller säga vad han själv tycker. Hans pappa blir då arg och näst intill skriker, han höjer rösten väldigt mycket. Killen har med egna ord sagt att han ärligt är rädd för sin pappa då han aldrig nästan låter killen få säga sitt.
Detta kan göra mig till ett, flykt ställe också. Finns mycket som spelar in.

Att bete sig grinigt var en ren impuls sak som kom upp, men som slocknade ganska snart, så den "idén" är borta. markerade detta just för att inte fler ska påpeka detta då den tanken är borta.

Problemet där är att vi försökt, men föräldrarna ställer sig ganska snart i försvars ställning och tar inte in någonting =/

Vi försöker få bättre kontakt med hans föräldrar, problemet är att dem intar försvars ställning så fort man försöker prata med dem =(

Jag flyttade hemifrån mot min mors vilja när jag var 17. Jag förklarade helt enkelt att antingen släpper du mig nu o vi behåller vår fina relation, eller så packar jag i drar för gott dagen jag blir myndig… Nu mer än tio år senare tycker vi båda att jag gjorde rätt eftersom jag var redo. Föräldrar ska givetvis skydda sina barn, men inte stå i vägen!

#3 Jag håller med. Ska man som förälder behålla en bra relation med sina barn så ska man stötta och hjälpa och absolut inte bromsa…

#3 Killen är ungefär detsamma. Han klarar sig själv mycket och vet vad som gäller. Jag tror hans mamma inte helt enkelt inser att han kan klara sig själv.
Killen och hans pappa har som sagt dålig relation då pappan inte tillåter honom att säga emot, oftast. Och, som sagt, killen är rädd för sin pappas reaktioner när dem pratar, han kan inte prata någonting med sin pappa utan att det hela slutar med att pappan låter arg och höjer sin röst.

#4 Vad tycker du då om detta, "om ni fortsätter så här så får ni inte träffas" ?

Om det är svårt att förklara och prata med din svärmor för att hon sätter sig i försvarsposition så skriv ett brev till henne och hur du känner. Lämna det gärna personligt och säg något vänligt när du lämnar över det så hon förstår att det är med goda avsikter.

Jag tycker det är otroligt dumt att försöka hindra ett så gammalt "barn" att träffa sin flickvän. När jag var 17, 18 år hängde jag hemma hos min äldre pojkvän hela tiden. Jag sov hemma en eller ibland 2 nätter i veckan. Mina föräldrar tyckte det var lite synd att dom inte såg så mycket av mig men dom försökte aldrig hindra mig till något. om det skulle visa sig att ert förhållande inte skulle hålla så borde det vara pga era egna misstag eller känslor, inte pga hans föräldrar. Man lär sig genom sina misstag och föräldrar måste låta sina barn göra dom själv. Man kan ge råd och hjälp, men inte tvinga någon.
När jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder började jag träffa mina föräldrar mer och vi har en mycket god relation till varandra.

Jag tänker att föräldrar ibland kan ha svårt att släppa taget om barnen och låta dem leva sina egna liv. Jag har inte barn själv, men jag kan delvis förstå om föräldrar känner oro över att något ska hända deras barn och delvis tänker jag att de inte förstår att de i all välmening att de kanske gör livet svårare för sitt barn.

Jag har en kompis vars dotter är 17 år och nu har hon sökt in på ett hästgymnasium på en ort som ligger några mil från hemmet. Hon och pojkvännen ska bo i egen lägenhet, men mamman tror inte att hon kommer att klara det.

Jag har lyssnat på hennes oro, men även sagt att tjejen behöver lära sig att stå på egna ben och att det är bra för en individs självbild och självkänsla att få ta ansvar. Hon var inte själv så mycket yngre när hon flyttade hemifrån och fick barn.

Jag är inne på #6 förslag om att du kan skriva ett brev till din svärmor. Utgå från dig själv och vad det som händer väcker för känslor hos dig när du skriver det.

Hoppas att det går bra!

#6 Tack för tipset!
Jag har även tänkt på att komma ner till dem i helgen redan och sätta alla fyra ner (jag, killen och båda föräldrarna) och prata om detta. Försöka få det så lugnt som möjligt. Pappan har en tendens att brusa upp sig och mamman, som sagt, ställer sig i försvars ställning.

#7 Ja, man måste lära sig stå själv. Man kan inte hela tiden ha någon som håller i en och sen helt plötlisgt släpper när man är myndig.
För mamman är detta första barnet så kan ha förståelse för henne att det är svårt. Men hon kan inte hindra oss i vårt förhållande ändå.