Jag har nog alltid varit lite svartsjuk..

Blev dock varre efter att det tog slut mellan ett av mina ex och mig. Det var ett avslut fullt av svordommar och starka kanslor, sa vi pratade inte pa sakert 3 manader. Under den tiden sa forsokte han "ta" mina vanner ifran mig dock, det var iaf sa jag uppfattade det, och jag vet inte varfor, men pa ngt satt sa har det triggat min svartsjuka, aven om den har forsvunnit gradvis iom att jag traffat folk som inte vill "ta" manniskor jag bryr mig om ifran mig.

I detta forhallandet sa triggas den om han ljuger, eller gor saker jag inte tycker ar ok. Jag ar medveten om att vi ar uppvuxna i olika lander och kulturer, och att hans familj ar mycket mer "losaktiga" an min (som ar valdigt pryd), men jag har anda svart att acceptera nar han gor saker jag har blivit uppfostrad till att inte tycka ar ok. Och nar jag blir sur for att han gor dessa saker, sa blir han sur pa mig for att jag inte accepterar det, och sa ljuger han om det nasta gang istallet for att vara arlig. Och ju mer logner och "opassande" saker han har for sig, desto mer svartsjuk blir jag, speciellt mot hans ex och andra tjejer jag vet att han uppskattar utseendet av.

Sa ja, vi lider av det. Men jag ser det inte som enbart mitt problem att losa. Sjalvklart ar det min uppgift att jobba pa svartsjukan som orsakats av forsta forhallandet, men den som ar nu ar badas jobb eftersom han egentligen jobbar MOT mig nu, och bara gor det hela varre, och jag kan inte jobba for tva motstroms.

Svartsjuk är jag, men har lärt mig att trycka ner den. Försöker att inte visa att jag är det.

Svartsjukan jag lever med kommer sig av ett ex som hade en annan vid sidan av och som ljög mig rätt upp i ansiktet när jag konfronterade honom med det. det tog mig ca 6 mån innan jag insåg att jag måste avsluta all kontakt med honom för att inte gå under.

 Min nuvarande blir lidande av det så tillvida att jag inte rktigt klarar av att han får sms vid fel tillfälle som mitt i natten eller om Kvinnor jag inte känner igen rösten på ringer hem och frågar efter honom utan att tala om varför. Men han vet om hur jag känner och är tack och lov så förstående att han talar om vem/vad det gällde. Å andra sidan ser jag till att han vet vem jag har kontakt med och varför.

3 utav 4 killar har varit otrogna mot mig. Så ja, jag har "lite" förtroende problem.

Är rätt svartsjuk nu, vilket beror på tidigare erfarenheter.

Jag är svartsjuk av mig, i början av ett förhållande. Var hemskt i början av detta, men som tur var stod killen ut med mig  Så nu är jag nog lite mer normal i mitt tänk.

Den sjukliga svartsjukan kommer sig nog av mitt ex som hade sex med två av mina då "bästa vänner"! Hemsk tid i mitt liv.

Minns inte hur min svartsjuka var förut. Men lite har jag nog alltid haft och det anser jag är normalt.

Jag var svartsjuk på grund av skadad självkänsla som barn och detta kom fram i en relation med en partner som var otrogen, efter det var jag svartsjuk i nästa förhållande också men gick i terapi och arbetade bort det till en hälsosam/normal nivå som inte blir jobbig för ngn. Har funderat på om allt berodde på den otrogne partnern eller min barndom, verkar som det var en mix. Jag jämförde mig ofta och i dessa jämförelser var alltid jag själv den mindre bra, snygg, smart, attratktiv osv… och efter den svåra relationen hade jag svårt att lita på ngn igen. Men innan den relationen hade jag knappt ngn svartsjuka.

Har aldrig haft en anledning att vara svartsjuk. Ingen kille har (vad jag vet) varit otrogen mot mig.

Japp, lite svartsjuk är jag av mig. Det beror på uppväxt och liknande, när jag verkligen fått något som är "mitt" så vaktar jag det med näbbar och klor. Svek har inte heller lättat trycket att bli mindre svartsjuk.

Nu anser jag att jag inte är särskillt svartsjuk. Lite smått då och då, men inget allvarligt, och jag brukar prata med killen om det istället nu, vilket för mig lättar mycket.

Tror dock jag blandar ihop svartsjuka med… jag vet inte vad jag ska kalla det, misstänksamhet eller liknande. Det är väl sveken från tidigare förhållanden och även detta som spökar.

Jag är inte det minsta svartsjuk, eftersom jag ändå inte kan styra över om han skulle bli kär i nån annan. alltså är det bara slöseri med energi att gå runt och vara nojjig. Händer det så händer det, och det är nget man kan göra nått åt. Man får helt enkelt vara världens bästa flickvän så de inte kan hitta nån bättre ;) Att vara svartsjuk och kontrollerande driver dem bara bort till slut. Eller så är man otrogen själv bara för att man är så övertygad över att han har gjort det redan, eller bara för att man känner sig så osäker att man  söker sig till nån annan.

Sen har det nog mycket med självförtroende att göra, jag anser att han inte kan hitta bättre än mig, och hittar han nån annan så är det hans förlust isf om han inte vet att uppskatta mig :P

Däremot är killen lite sotis, eftersom hans förra tjej var galet svartsjuk, frågade ut honom om allt, läste hans sms och mail. Han fick inte vara borta från henne alls. Hon var till och med svartsjuk på hans familj och kompisar. Till slut så var det hon som var otrogen. Bara för hon var så osäker. Sen försökte hon få honom tillbaka när han träffade mig, men se det gick inte. Men Martin förstår inte så här i efterhand att han stod ut med att hon var så svartsjuk. Man förlåter så himla mycket när man tycker om nån, och inser inte alltid att det finns någon bättre.

Nu är Martin så fast fortfarande med hur förra tjejen var, så man får sparka ut honom ur lägenheten för att han ska träffa kompisar, och säga åt honom att han får vara ute hur länge han vill, han behöver inte ringa och kolla om det är okej.

Svartsjuka kan förstöra mycket.

#10 På dig verkar svartsjuka vara något frivilligt.

Det är det inte. Visst är det slöseri på krafter, men hade man kunnat hade man tagit bort de där tankarna och känslorna.

Jag bara gav min förklaring till varför jag inte är svartsjuk och aldrig varit det, tror inte heller att alla kan släppa det. då skulle ju inte folk vara svartsjuka. Menade bara att egentligen så är det ju aldrig någon mening med att vara svartsjuk, men visst är folk det ändå :)

Men som svartsjuk så kan ju iaf låta bli att visa det öppet på ett dåligt sätt som många jag känner gör. Och istället förklara för sin kille att man är sotis, alternativt om inte är fruktansvärt svartsjuk helt enkelt låta bli att visa det. Men det bästa är ju alltid att prata om saker.

#12 Där håller jag med. att vara öppen är AO.

Jag har tidigare sagt att det är något man väljer, att vara svartsjuk. Har man problem med det så kan man få hjälp. Söker man inte den hjälpen så väljer man att ha känslorna kvar.

Jag har aldrig tänkt på det som något jag "valt", skulle definitivt välja bort det om det bara var att välja. Numer så (tror det kommit med bättre självförtroende) så kan jag hantera det på ett mycket bättre sätt, och det är sällan jag känner svartsjukan krypa på en.

En undran jag har är dock hur man skulle kunna få den hjälpen? Hur skulle den se ut? Tycker inte jag behöver den, ärligt skulle jag inte vilja leva utan ett enda uns av svartsjuka. Menar, jag VILL att min karl ska morra lite dovt om någon stöter på mig, jag VILL känna "ånej, han ger du f*n i" om en tjej klänger på min kille. ATt jag känner så innebär inte att jag inte litar på att det är hos mig han somnar på kvällen, men att vara helt stum inför det vet jag inte om jag vill vara.

#14 Och jag håller inte med. Man väljer inte det.
Däremot kan man välja att göra något åt det.

Det är en stor skillnad.

Jag kan bli lite svartsjuk ibland. Hade ett jobbigt tillfälle i somras men det tror jag mestadels berodde på att det var så sjukt mycket runt omkring. Jag hade precis sagt upp mig på jobbet, planerat inför Norgeflytt, skulle en vecka till Roskilde och allt var upp och ned helt enkelt och inga raka besked..
Och samtidigt var hans Ex hemma som han umgicks med en del och det blev lite för mycket.
Men nu har han tom varit en vecka och hälsat på henne och ett par kusiner i London och det har än så länge inte känts jobbigt.
Jag väljer att inte gå och grunna och tillåter mig inte att känna mig svartsjuk när jag inte har några motiv till att vara det… och sålänge jag är mitt balanserade jag så funkar det riktigt bra!

Jag tycker att det finns en skillnad i att vara svartsjuk och vara sjukligt så och kontrollerande.

Jag kan vara svartsjuk ibland. Min fästman är så underbar och det bästa förhållandet jag nånsin haft så ibland kan jag vara rädd för bara tanken att nåt skulle förstöra det. Sen så har min sambo många kvinnliga vänner och han får prata med dom som han vill. Han döljer ingenting för mig, jag får gärna läsa hans msn om jag vill när jag sitter brevid.

Samma med min sambo. Han kan känna sig lite svartsjuk ibland för att jag har kontakt med mitt ex men aldrig så att det känns som det förstör. Så länge man inte låter känslan ta över så tror jag inte att det behöver vara nåt dåligt.

Man väljer att fortsätta vara det. Är det en känsla som dyker upp så väljer man att låta den vara kvar. Ett medvetet val.

#15 En vän till mig gick till en kurator och fick jättebra hjälp.

Jag är inte så svartsjuk utav mej, det händer väll ibland men för det mesta brukar jag vara mindre av den varan:) Jag litar på min pojkvän. Men lite svartsjuka är ju bra att ha ibland, det bevisar ju bara att man är kär och inte vill förlora den man tycker om:)

Tex så hade min kille en arbetskolega på sitt förra jobb som stötte på honom och bad om hans nummer, först ville han inte ge det men gav med sej, ångrade han sen för hon SMSade väldigt ofta. jag träffade på henne vid ett tillfälle och när hon insåg att jag faktiskt var värklig slutade hon SMSa min kille. Jag blev lite svartsjuk och arg när tjejen dock hade skickat ett SMS där det stod att hon tyckte att dem kunde hitta på något någon dag, men då blev jag det på henne, inte han, han var inte det minsta intresserad att ens umgås med henne som vän ens för hon var tydligen lite fjortis och jobbig..

Har en son som är otroligt svartsjuk. När hans sambo åker och handlar, så ringer han flera gånger och sänder sms. Det gör aldrig hon när han är borta.

Jag har försökt att prata med honom och få honom att få hjälp, men han vill inte lyssna. Däremot ska jag lyssna på honom.

#17 Jag håller med dig, är det lite för mycket runt ikring så har man inte alls samma möjlighet att hantera känslor, vilka som hellst.

#19 Aha, det var så du menade =) Tänkte inte längre än vad näsan räckte inser jag nu.

Jag tror absolut att man ska söka hjälp om svartsjukan tär, tar upp tid eller förstör för en själv och/eller ens förhållande.

Jag tror att svartsjuka många gånger bottnar i kasst självförtroende. Jag är iaf ett exempel på det. Förr så såg jag mig aldrig som "bra nog" och betraktade alla med dubbla kromosomer som fiender som ville ta killen, lite överdrivet men ni förstår poängen.

Nu är jag inte alls likadan. Visst kan det hugga till i bröstet i vissa situationer, men det är väldigt sällan. Och skulle han nu lämna mig för en annan tjej. Då får det vara så. Hans förlust för vad ska jag förlora på att mista någon som inte uppskattar mig? Jag har ett eget liv jag kan fortstta med, oavsett om han sitter bredvid eller hoppar av.

Min svartsjuka beror på det som har hänt i mitt nuvarande förhållande

Jag är svartsjuk med vissa människor. Och de bror på tidigare erfarenheter med otrogen kille och annat riktigt hemskt.

Vet inte hur jag reagerar med andra riktigt faktist. Har aldrig gått så långt som att bli ett ordentligt seriöst förhållande efter det. Men har inte vart ett dug svartsjuk bortsett från den jag var tillsammans med som var otrogen.

jag var svartsjuk med mitt ex (då var det mellan 16-18 så lite omogen var man haha) det berodde mest på att han sov över hos andra tjejer, gömde saker, vill eitne prata med dem när jag var i närheten, och såna saker. sen hade jag anorexi under hela tiden, så min hjärna funkade väl inte riktigt hehe

min nuvarande är den mest raka och ärliga person jag känner, så nu har jag inte varit svartsjuk en enda gång, jätteskönt.. han döljer inget och jag litar på att han inte gör något med någon annan.. har hittat den rätta för mig iaf =)

har varit det, d va pga ett ex  , men  nu mår ja mkt  bättre  och känner  ej av d lika mycket nu

Jag har alltid vart fundersam kring svartsjuka. Det är något jag inte förstått mig på, förrän jag träffade min nuvarande sambo. Eller inte ens då kände jag någon direkt svartsjuka. Jag hade aldrig haft en pojkvän innan och visste nog inte om vilken konkurrens det fanns.

Tre månader efter att vi träffades tog det slut mellan oss. Jag gjorde slut. Han bodde i norra Sverige, jag i södra. Vi hade 80 mil ifrån varandra. Han kämpade och kämpade för att få tillbaka mig, men jag sa nej hela tiden eftersom det var så mycket som talade emot att vi skulle bli tillsammans igen, bland annat avståndet.
När han då började dejta en tjej från samma stad insåg jag att jag höll på att förlora honom. Jag åkte till honom i hopp om att få tillbaka känslor och det fick jag på en gång. Bums! Vi blev tillsammans igen. Men när vi blev tillsammans kom jag att tänka på denna tjej han dejtade och började fundera på om han fick några känslor för henne.. och insåg att jag inte har någon kontroll hemifrån alls på vad han gör eller inte. Jag vet inte vad denna tjejen vill. Så utvecklade jag min svartsjuka. Jag hade ingen kontroll alls. Sen räckte det med att han sa att någon på en bild var snygg eller om något av hans ex kom på tal.

Min sambo har inga direkta tjejkompisar. Förutom en. En tjej som han hade på G några månader innan vi träffades. När dom pratar med varandra på msn ser han så fånig ut och flinar så fjantigt. Det känns jättejobbigt eftersom jag inte får se vad dom skriver. (Det pratar han bort när jag tar upp det och kontrar med att jag är så hemskt svartsjuk). Denna tjejen pratar han sällan men, men när dom väl pratar är det sånt hysch hysch.. Han ringde henne igår när han var ute med killarna och skulle aldrig kunna göra det hemifrån när jag är med. Detta är åter igen ett problem för mig. Då kryper svartsjukan fram.

jag var väldigt svartsjuk förut men inte längre. de berodde nog på att jag var väldigt osäker på mig själv.

#28 det du skriver om din sambo ja tycker inte det låter bra alls! att han går bakom ryggen på dej sådär, inte vill berätta vad de skriver och ringer när hn är ute med kompisar inte konstigt att du inte kan lita på honom när han håller på sådär?

jag har alltid varit svartsjuk mest på att jag litar inte på tjejer. Dom flesta tjejerna jag har mött har inga gränser emot killar som har tjejer…. Plus att jag är alltid rädd för att bli lämnad ensam så klarar jag inte av om en kille säger att han ska själv iväg och vara med en tjejkompis.

#28 Tycker inte heller att det later bra! Min pojkvan har bara tva nara vanner, och bada ar tjejer.. Svartsjukan holl pa att riva isar mig, men nar jag forklarade for honom hur jag sag pa det hela sa pratade vi ut om det. Jag forklarade att han bara gjorde min svartsjuka varre nar han inte involverade mig i deras konversationer, jag ar ju oppen med mina killkompisar och vad vi gor och sager. Forst blev han sur och tyckte att jag snokade. Da borjade jag pa eget initiativ prata med tjejerna och visa att jag inte ar dar for att forstora deras vanskap. Nar pojkvannen da insag att jag inte ville "kontrollera" honom, utan bara ville vara delaktig sa var det som att vanda pa en handske! Nu berattar han allt, han ringer och svarar i telefon nar jag ar med, han fragar om jag vill med om han ska aka och halsa pa dem osv.

Jag tror det ar viktigt att visa att man inte vill kontrollera, utan bara vara delaktig i hans liv.

# 32

Du ska veta hur skönt det är att prata om det här med andra. Och speciellt när man ser att det finns dom som löst problemen, som du =)

Vi hade en livlig diskussion tidigare och som jag sa, han kontrade med att jag var så svartsjuk. Men nu sa jag som det var. Jag vill gärna träffa denna tjejen som han pratat så gott om tidigare. Jag vill inte att han ska träffa henne i smyg, vilket han sa att han skulle göra nu när han vet hur jag reagerar. Det känns inte alls bra.
Visst, det känns förjävla jobbigt att dom haft något på G. Dom har inte haft sex.. men nära på enligt honom.

Det känns tungt att dom vart så nära varandra, men jag ska tycka upp mig och stå på mig. Jag ska inte visa svartsjukan och kryper den fram ska jag försöka stå emot. Det måste ju gå. Andra kan ju..

Det är inte lätt, men det ska gå.

(Anledningen till att jag har känt såhär är för att jag vet att han snackat sex med sin förra tjej på msn, och även med min kompis. Intima saker. Det tycker jag kändes så fel och därför har jag blivit kontrollerande och svartis. Jag själv hade aldrig gjort så med hans kompis, eller med ett ex. Aldrig, i respekt till honom.)

# 33 Det tycker jag later bra! :) Sjalvklart ska han inte traffa henne i smyg! Klart att du blir annu mer svartsjuk nar han gor sa! Det kravs inte en doktorsexamen for att rakna ut det. Vill han att du ska sluta vara svartsjuk sa maste ju han faktiskt jobba med dig - inte mot dig!

Jag har varit rätt svartsjuk i detta förhållande, men det hände en hel del i början av vårat förhållande som gjorde att jag ej visste vart jag hade honom, han hade bara några veckor tidigare gjort slut med sitt ex, och hon terroriserade honom men han sa aldrig ifrån.
Sen är jag uppvuxen med folk som är otrogna mot var och varannan person så har svårt att lita på folk. Men det har blivit bättre med tiden och jag tror det kommer bli bättre och bättre!

Jag skulle nog säga att de flesta som är svartsjuka av sig har någon slags anledning. Och jag tycker inte att någon anledning är sämre än någon annan. Att det hänt något som gör att man tror man kan förlora den man älskar. Ett tidigare förhållande med otrohet. någon som inte vart helt och fullt ärlig osv.

Så är det för mig och så verkar det vara för många.

japp. oftast är det ju för att det är vi som blivit "skadade". och det är vi som måste jobba på det. Hur svårt det än är. Att våga släppa taget och bara lita är väldigt svårt tycker jag!

Sofieen# Det låter fortfarande väldigt illa måste ja säga:

#Men nu sa jag som det var. Jag vill gärna träffa denna tjejen som han pratat så gott om tidigare. Jag vill inte att han ska träffa henne i smyg, vilket han sa att han skulle göra nu när han vet hur jag reagerar. Det känns inte alls bra.#

Klart det inte känns bra om han säger så. Låter ju fortfarande som om han döljer hur, när han umgås med henne.

#Anledningen till att jag har känt såhär är för att jag vet att han snackat sex med sin förra tjej på msn, och även med min kompis. Intima saker.#

- och detta då? Jag tror inte i detta fallet att problemet är att du är svartsjuk! Jag tycker snarare att det låter som att han är en stor skit som inte går att lita på. Anledningen som du beskriver är ju fel, han har ju gjort fel mot dej. går bakom din rygg. Säger att bara för att du reagerar ska han absolut träffa henne i smyg. Det är väl inte konstigt att du inte kan lita på honom då!!!!

Eller har ja misstolkat?!

#33 På något vis måste du nog försöka förklara för din kille att om han inte vill att du ska bli svatsjuk så måste han hjälpa dig att inte blir det. Och hur gör man det då? Jo, för det första måste han börja köra med öppna kort. Känns som att de flesta skulle bli svartsjuka om det diskuterades i smyg över msn eller om det gällde träffar i smyg. Han måste låta dig vara med på ett hörn och kunna prata om sina vänskapsrelationer med dig.
Han måste även visa lite förståelse istället för taggarna utåt. Att ens säga att han måste träffa dessa tjejer i smyg bevisar ju bara hur oförstående och ignorerande han är emot dig.
Som han beter sig nu är totalt respektlöst!

#38 Amen!

Åh vad skönt det är att se att jag inte är den enda svartsjuka i detta land. Att det faktiskt finns fler som jag, och att jag inte är ensam.

Jag är det som kallas för sjukligt svartsjuk, jag kontrollerar allt min kille gör, måste veta vilka han chattar med, smsar med. Han får inte titta på andra tjejer, inte titta på porr, ingenting, eftersom jag anser att har man hittat sin livs kärlek som man älskar mer än annat ska man väl inte behöva få ut sina behov på någon annan än sin stora kärlek.

Jag vet hur hemsk jag är, hur jag stryper honom och stänger honom inne. Jag är till och med paranoid när han är med sina kompisar, eftersom jag tror att tjejer ska vara där osv ..

Jag har ADHD, kontrollbehov och sjukt dåligt självkänsla. Har haft en stressig barndom med otrygghet. Och jag tror att detta är boven i det hela. Det här har verkligen fått ner mig i skiten, och jag känner snart att jag inte orkar mer. Jag vill inte vara den som stryper min pojkvän och kontrollerar honom 24/7 .. Han är så underbar och förtjänar att få lite frihet i sitt liv. Jag är så hemskt mot honom, och ändå så accepterar han mina problem och stöttar mig i vått & torrt ..

Egentligen borde jag ju gå till en pyskolog, kurator eller någonting med mina problem, men jag har så oerhört svårt att släppa in andra i mitt liv. Att öppna mig för dom, och veta att de kommer få se mig gråta.

dancehall; eftersom du sj vet att du stryper din kille, så borde du i alla fall ge det ett försök med en psykolog.

Jag vet att det är svårt, men det är värt det.

jag är ganska svartsjuk av mig. Han har inga direkta tjejer som vänner så det är skönt för mig, men skulle han vilja ha det skulle jag väl få bita ihop :) Har inga problem när han är med mina tjejkompisar, för då vet jag ju hur dem är också och känner mig då trygg :)

Svartsjukan tror jag bottnar i dåligt självförtroende, tror liksom att han kommer lämna mig om en tjej som ser bättre ut än mig kommer och vill ha honom. Sen blev det inte bättre när jag kom på honom med att ha köpt hem porrtidningar och haft bilder på datorn, kom över det men är mycket mer vaksam nu än innan. Jag klarar liksom inte psykiskt av det, får prestationsångest m.m.  Så ja, efter det är jag lite mer vaksam när han är med någon tjej men hindrar honom aldrig. Han kan ju inte rå för att jag inte är nöjd med mig utan det är ju min sak att ta hand om :)

Nej kan inte påstå att jag är svartsjuk av mig. Iofs har jag aldrig behövt oroa mig för att någon ska sno min karl heller. Det har bara aldrig varit så.

Men det innebär INTE att jag inte skulle reagera med kraft om min karl började flirta med någon annan, sexchatta eller sådant där. För det skulle jag!

flera fall av otrohet (med oliak partners), psykisk misshandel, fysisk misshandel, mobbing och kass självkänsla (som ju knyter an i de tidigare nämnda).

Jag har blivit bättre, men har en LÅNG väg kvar…

Ja, jag är svartsjuk, men det är för att ett ex till mig träffade en annan tjej över nätet. Min nuvarande sambo var otrogen mot mig i början och det har satt sina spår det med. Sedan har han skrivit väldigt mycket med tjejer på nätet och skickat dikter till dom, som i många fall varit liknande dikter som han skrivit till mig, väldigt kärleksfulla. Och skrivit mycket om sex med andra. Och jag tycker inte att man gör så när man är tillsammans med någon. Har jag fel? Är det bara jag som är för nojig?

Nu skriver han inte dikter längre, och pratar inte med gamla tjejkompisar (som är tjejer som velat ha honom i säng och flirtar med honom trots att dom vet att han har flickvän), och det är ju jätte bra att han inte gör det längre, eller? Men ändå får jag skuldkänslor över att han har slutat skriva och att han sagt upp kontakten med kompisar. För han fick ut allt genom sitt skrivande istället för att ta mediciner för att må bra och slippa gå till psykolog och prata. Ska jag verkligen känna så här? Jobbigt att gå och känna sig värdelös för att man inte klarar av att ens sambo pratar med andra över nätet.

Någon som har något förslag på vad man ska göra för att släppa skuldkänslan?

Almatari.

Du ska inte känna skuldkänslor. Har man en partner så är man den trogen, om man inte kommit överens om ett öppet förhållande.

Och jag förstår inte riktigt vad du menar med att han fick ut allt genom sitt skrivande? Behöver han skriva om sex med andra tjejer för att slippa äta medicin? I sånna fall bör han verkligen gå på samtal hos en psykolog.

Jag är inte svartsjuk, jag vill veta vilka tjejer han pratar med, sen är det lugnt :P Typ vilka tjejerna är i hans mobil och på msn och så, men jag är inte hysterisk ^^

Nej, det värsta jag vet är svartsjuka, pallar inte med kontrollbehov, man kan inte ens gå till ica för det blir ett jäkla liv. Jag anser att man bör söka hjälp om man är svartsjuk, förstår man inte det själv får man pränta in det. Iofs är detta kanske sjuklig svartsjuka.

Jag är inte svartsjuk. Jag litar på att min sambo är med mig för att han vill det och vill han ha någon annan så lämnar han mig. Jag skulle bli ledsen men känslor är inget man kan styra över och då får jag bara önska honom lycka till. Jag vill ju inte vara med någon som inte vill vara med mig.

Skulle han vara otrogen så är det något jag får ta itu med om det händer, jag tänker inte oroa mig för det i förväg.

Jag tror att svartsjuka förstör allt. Dels  mår man otroligt dåligt av det själv, dels blir den andre otroligt trött på att bli misstrodd hela tiden. Tror att det i extrema fall t o m kan orsaka otrohet där det inte skulle funnits någon från början. Självuppfyllande profetia typ.