Det låter som att hon behöver professionell hjälp.

#1 Vad för professionell hjälp? Psyket? Läkare? Medicin?
Hur kan hon få professionell hjälp utan att själv inse sitt problem? Och när hon inte vill prata om sitt liv, och knappast med utomstående…

du säger inte pga depression, men att bara hålla sig för sig själv och knappt lämna bostaden i hennes ålder tyder väl på depression. Ring psykiatriska öppenvårdsmottagningen på eran ort och beskriv det du sa ovan. De får säga hur ni går vidare. Ja hon behöver absolut hjälp. Samtalskontakt + ev medicin

Det är jättesvårt att förklara exakt, men jag tror faktiskt inte att hon är deprimerad. Hon är sådan bara, en ensamvarg… egen… och det har blivit stort problem för henne iom att hon faktiskt inte känner några utifrån, hon lever i sin egen lilla värld, gör det hon vill göra. Tror hon har hamnat in en ond cirkel som är svår att bryta, och det är bara utomstående som ser detta. Jag har varit där själv, men fick hjälp från vänner som såg till att jag kom ut och gjorde saker samt fick prata av mig osv.

Skulle vi nämna psykolog till henne skulle hon ta illa upp eller skratta… "Jag? Psykolog? Jag är inte ens sjuk" typ…  antar att det inte finns så mycket att göra om hon till och med vägrar ta emot professionell hjälp? :/

Mina föräldrar har försökt uppmuntra henne att gå till arbetsförmedlingen, och hon gick faktiskt dit en gång förut, men hörde aldrig av sig till dom igen sen, så de skickade brev om att hon inte är med som jobbsökande där längre.

Hon har ju drömmar och mål, hon vill ha flera barn, gifta sig, flytta/resa till Usa under en längre tid. T.ex. Men nu står hon stilla helt o hållet… och när hon till och med avskärmar sig från släkt och knappt kommer ut känns det inte bra :/

Vad jag menade var att ni, du el din mamma tex kan ta kontakt med en psykolog utan att berätta för din syster. Berättar ni så backar hon självklart. Då kan ni få råd och tips i telefon om vad ni bör göra. En bekant till mig har en tonårsdotter som var riktoigt illa ute. Hon vägrade såklart att söka hjälp men föräldrarna kontaktade psyket och ordnade med ett hembesök. Nu säger jag inte att det krävs i erat fall, men det är ett alternativ om inget annat hjälper eller om det blir värre

#6 Jasså, okej. Bra förslag! Tack :)
Så kanske vi kan göra. Men hon är ju trots allt 20 och vuxen.. De kommer inte be henne ringa själv då?

Tre vuxna barn som bor hemma utan att plugga eller arbeta eller ens söka jobb är inte sunt.

Egentligen är era föräldrar inte snälla utan snarare dumma som inte ställer krav på en ändring. Ska ni bo och leva så resten av livet?

Här verkar det som om hela familjen behöver hjälp utifrån för att bryta detta mönster.

Familjeterapi kanske vore något?

Jo det är sant. Jag tänkte inte på det. Hon jag känner var bara 14 och kunde tvångsomhändertas eftersom hon inte var myndig. Men ni kan ju alltid ringa och prata med nån iallafall om hur ni kan göra för att hjälpa henne

Jag tycker också det låter konstigt. Om hon är så avskärmande mot alla, pratar hon ändå om sina drömmar om att resa till usa, gifta sig, barn osv? Om hon känner förtroende för dig kanske du kan prata med henne. Men inte prata som om det vore ett problem, då kan hon ju mera få taggarna utåt, utan prata och spinn vidare på hennes drömmar, tex fråga när hon vill resa till usa osv? Om hon har nån kille på g? Det kan hon ju knappast ha om hon bara sitter på sitt rum? Eller sitter hon och chattar? Har hon dator

#8 Nej, jag vet
Jag har varit hemma i typ 3-4 år utan att plugga eller jobba. Visst har jag hundvaktsjobb varje vardag, och jag tjänar lite pengar (ca 3000:-/månad), men det är ingen långsiktig lösning heller.

Familjterapi, jo, det skullg nog vara bra faktiskt. Frågan är hur man får med alla på det? Jag är ju öppen för ideér, eftersom att jag vill ha förändring, men hur får man med resten på det? Hur ska jag lägga fram förslaget?

Jag bryr mig väldigt mycket om mina nära, och mår otroligt dåligt över att ha det såhär. Vill förstås ändra min situation också. För jag vill bli självständig, inte bo hemma resten av livet och få allt serverat på silverfat.

#9 Ja, vi får väl göra det. Ska prata med mina föräldrar om det :)

Nej, det har kommit på tal förut. Vi har pratat mycket med varandra för några år sen kanske, så jag vet ungefär vad hon ville då iaf. Usa har hon velat åka till så länge jag kan minnas. Vet att hon så gärna ville åka på språkresa när hon pluggade, men fick inte pga för dyrt. Hon gick 2 eller 3 år på gymnasium (hon började gå om sista året, men gick aldrig ut..), barn o fritid och praktiserade på dagis, samt fick någon gång även passa någons barn en kväll. Barn har hon alltid gillat och hon har sedan yngre ålder nämt att hon ska ha flera stycken.

Ja, hon har en dator, men ej internet på sitt rum. Hon laddar ner kändisklipp från familjens dator, för över på sin och kollar på. Hon gör inget annat på datorn, det är ingen hennes grej att chatta eller på något sätt vara social utåt.

Kanske du skulle be systern att följa dig till kurator eller psykolog? Så att ni båda kan få hjälp att ta er ur situationen.

#12 Jag har redan varit hos psykolog osv osv, det hjälper inte mig.
Jag påverkas mer av familj och vänner samt att jag måste vara motiverad själv.

Min syster kommer inte att vilja gå och prata med någon.
Man måste nog träffa/prata med henne själv för att förstå varför.

Om hon har ångest för att gå ut och prata med andra människor måste någon ta tag i det.

Du behöver nog flytta ut själv för att bryta mönstret och ta tag i din egen situation också.

#14 Hon har inte ångest.. hon vill inte helt enkelt. Hon gör som hon vill, typ. Hon är lite som en tonåring kanske.

Jo, jag vet :/ men först måste jag börja jobba antar jag. Och sen spara pengar. Så det lär ju ta ett bra tag innan jag kan flytta…

Eller studera.

fast att en 18-åring bor hemma är ändå inte konstigt  i dagens samhälle. Hur många 18-åringar har ekonomi att betala hyra osv. Då är det betydligt konstigare att 22-åriga sonen bor hemma och att hans flickvän dessutom flyttat in.

Själv hade jag precis fyllt 22 och fått fast jobb då jag flyttade hemifrån

#17 Nä, kanske inte :) och jag tänker ju se till att göra en förändring nu och inte vänta i flera år till.

Angående att bo hemma, så länge man faktiskt försöker få ett jobb och komma iväg så är det väl en sak, skiter man i allting för att det är bekvämt så är det en annan. Det är lite halvtufft nu att få jobb och synnerligen  som ung beroende på vart man bor nånstans.

Angående din syster, antingen behöver hon en spark där bak så hon kliver utanför dörren eller så har hon verkligen krupit in i sig själv och behöver hjälp att komma ut igen. Hur som helst så är det inte ett "normalt" beteende i mina ögon, något borde ha hänt eftersom hon var lite utåt förut iaf. Håller med de flesta andra här, ring och prata med någon ni kanske kan få ideer. Och sen framför allt, konfrontera henne, säger hon att allt är ok så kan hon ju börja plugga igen eller söka jobb. Är hon inte ok så måste hon lära sig att bearbeta och försöka ta sig vidare.

#3 Jag känner att jag vill inflika en sak här. Ett sådant beteende som TS beskriver behöver inte nödvändigtvis vara ett tecken på depression eller lathet från systerns sida, utan det kan även vara någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder som ligger till grund för det (Aspergers syndrom, t ex).

Har din syster alltid varit asocial? Och hurudan är hon i övrigt, som person? Har hon några specifika intressen? Hur fungerar hennes dagliga rutiner? Har hennes beteende förändrats från förr, eller är det bara så att det anses mer udda av er i omgivningen eftersom hon nu blivit äldre och därför förväntas göra mer och klara sig bättre?

#21 Nej, hon har varit social och så tidigare. Jag märkte iaf inget förrän vi båda började skolka från skolan och var hemma. Då blev vi båda ganska lika, vi träffade inga, höll oss mest vid "vårt" och fick raseriutbrott i perioder. Jag kom ur mitt skal efter en tid hemma pga av mina fina vänner och djuren. Hon fall djupare ner i gropen och det blev nästa grej efter den andra hon slutade med. Så det var nog efter grundskolan hon blev såhär. Jag och hon brukade göra lite saker förut, prata, spela kort osv.

Hennes intressen är barn, djur gillar hon också, och hon har ett eget marsvin som hon tar hand om, och förut vet jag iaf att hon älskade att rita/måla. Nu vet jag inte om hon gör det längre. Annars gillar hon inte så mycket. Hon kollar aldrig på tv eller film. Läser inte.

Dagliga rutiner, sova på större delen av dagen, hon kommer upp 1-3 ggr för att hämta mat eller sitta vid familjens dator.
Sitta vid datorn på natten och kolla kändisklipp, info osv.
Annars vet jag inte. Jag ser inte vad hon gör på sitt rum, för där får ingen komma in, hon har låst så man måste knacka om man vill något så kommer hon ut.

Ja för mig låter det inte normalt iaf. Hon borde väl ha någon kompis eller någon som frågar efter henne någon gång. Hon måste ju utvecklat någon psykisk sjukdom/störning eller något sådant som blivit mer markant när hon blivit äldre. Speciellt om hon tidigare varit mer utåtrinktad/social men nu drastiskt förändrats.

Jag menar inte att man måste ha en massa vänner och vara väldigt social, det finns ju de som trivs bra att inte vara bland en massa folk och hellre umgås i en liten grupp. Men jag tycker ändå inte det låter normalt att sova eller vistas på sitt rum större delen av dagen och komma upp 1-3 ggr för att hämta mat eller se kändisklipp på datorn.

Och att hon gick till arbetsförmedlingen en gång. Det ger ju inget. Det verkar ju som att hon vill hålla sig undan och slippa jobba. Helt otroligt att era föräldrar inte ställer högre krav på henne. Att ska hon bo hemma så ska hon söka jobb aktivt (dvs inte genom att gå till arbetsförmedlingen en gång och sen skita i det)

Antingen är hon psykiskt sjuk och behöver hjälp eller så är hon lat och behöver tvingas till arbetsförmedlingen

Vad svarar hon om era föräldrar el du frågar varför hon inte söker jobb längre? Hon kan ju inte svara att det inte finns några jobb. För sitter hon bara på sitt rum utan internet kan hon inte ha en aning om vilka jobb som finns

#23 Jag tycker det också. Men nej, hon har ingen kompis som frågar efter henne. Aldrig. Hon hade en chans när en grupp gamla klasskamrater hälsade på efter grundskolan, hon var ju glad för det men sen var det inget mer av den saken, hon hörde aldrig av sig eller brydde sig om dom. De var klasskamrater och umgicks i skolan, that's it… typ.

Ne, precis. Jag tror att det är som du säger, hon vill hålla sig undan och slippa söka jobb/jobba. Visst tror jag att hon innerst inne faktiskt vill skaffa jobb, göra något, men det är något som stoppar, hon kanske har blivit för trygg här hemma och mina föräldrar gör henne en björntjänst som är på TOK för "snälla.  Mina föräldrar vill ju att hon ska söka jobb, de vill att alla ska börja jobba, men de vill inte tjata på min syster för hon blir sur då eller springer ner på rummet. Ju mer man tar upp det desto längre ifrån henne kommer man. Vet en period pappa var ganska på henne, då var hon ALDRIG uppe när pappa var hemma… så det är ju svårt :/ tiden bara går o går och ingenting händer.

Jag vet inte vad hon skulle svara om vi frågade varför hon inte söker jobb. Ska testa nästa gång hon kommer upp.

#24 Ja gör det, fråga om jobb. Och fråga också hur hon har tänkt sig framtiden. Varifrån har hon tänkt få in pengar när inte föräldrarna längre kan försörja henne Fråga om hon vill bo på sitt flickrum även som 25- eller 30 åring. Fråga hur hon har tänkt uppfylla sin dröm om att få barn när hon inte pratar med någon utanför familjen.

Och sist men inte minst tycker jag du ska fråga dina föräldrar varför dom inte tar tag i saken. För i slutändan är det nog dom som måste göra det hur sur syrran än blir. Det går inte att tassa runt på tå och försöka undvika att göra henne sur och att hon ska låsa in sig. Hon har ju lärt sig det att bara hon låser in sig så slipper hon att föräldrarna tjatar. Dom ska inte tjata utan kräva en förändring. Att tex senast nästa måndag ska hon aktivt börja söka jobb. Och då ska hon inte slippa undan för att hon låser in sig i några dagar. Att vänta på en förändring ifrån hennes sida är inte lönt. Det är bekvämast för henne att bara ligga hemma och lata sig och få gratismat och husrum

Det är omöjligt att säga bara genom en beskrivning… men jag skulle tippa på antingen depression eller ren lathet.

Om det är depression det handlar om:
Det är inte kul att känna att man inte orkar någonting, knappt orkar leva. Då vill man inte höra att man måste "rycka upp sig" utan man måste få tid att komma ur sånt.

Men: Hon måste vara ärlig mot sig själv och mot sin familj! Om hon är deprimerad så är det såklart helt okej, det kan vem som helst bli. Men hon måste försöka göra små skillnader i sitt liv på den nivå som hon klarar. Man kan börja smått med att hon måste göra någonting, typ måste gå en promenad runt kvarteret varje dag kl.3. Gärna gå och prata med någon också. Ibland kanske man inte vet exakt vad det är som ligger och trycker ens en gång!

…men om det är ren lathet:
Så är det inte första gången jag hör talas om det heller. Om man inte gör något om dagarna så blir det snart svårt att göra någonting alls. Är man inte van att varken jobba eller plugga så känns det som ett helt enormt steg att ta! Från ingenting till ett måste större delen av dagen 5 dagar i veckan! Klart det blir svinjobbigt i början.

Alla kanske inte kan få jobb i dagens läge, men det finns alltid något att göra för att tjäna en extra slant! Hon kan gå in på grannar.se och kolla om det finns några tjänster som hon kan erbjuda. Annars brukar det oftast finnas möjligheten att dela ut reklam eller lokaltidningen. Skitjobb med dåligt betalt, men det är iaf något att göra!

Jag tror att människor behöver vanor och stabilitet av något slag. Vi behöver en vardag och en uppgift helt enkelt.

Tack för svar och bra tips!!
Idag pratade jag med mamma om min syster. Hon höll med om allt jag sa och erkände att de varit för "snälla" men att det egentligen är elakt.
Hon sa också att hon tror att det inte har varit så bra att mamma och pappa aldrig sammarbetat eller gjort något åt detta tillsammans. De har ingen bra kommunikation. Utan vissa dagar (sällan) så är det pappa som går på lite och frågar varför hon inte söker jobb, då håller hon sig undan för att han är "elak" som tjatar om jobb. Sen kanske mamma nämner det o då blir hon grinig mot henne tills hon slutat ta upp det. Mamma vill inte att hon ska "försvinna" på sitt rum jämt. Men hon lovade att hon och pappa ska ta tag i det här snarast, dvs prata om det tillsammans först för att sen konfrontera henne, oavsett om hon springer ner eller inte. Gav också förslaget att ringa och rådfråga en läkare och försöka få syster att prata med någon…

===

Just det. Mamma sa att hon nog kommer sticka hemifrån om de är för hårda eller om båda säger till henne fast hon inte vill. Tänk om hon gör det? Är det verkligen bra om det går så långt? Tänkte att det ju kan hända saker ute.. hon har ingenstans att ta vägen..

#27 Det var bra gjort av dig. Prata är en bra början så ska du se att det kommer att bli någon förändring.

Kanske inte så snabbt men allt får ju ta sin tid.