Jag skulle nog bli lite ledsen över att tex min mamma skulle inleda ett nytt förhållande ifall min pappa låg för döden. Jag skulle nog anse att hon skulle vänta tills han var borta. För att jag skulle kanske tänka att han kanske skulle bli bra igen, och vad skulle hända då, vem skulle min mamma då  ha förhållande med?

Men på sätt och vis skulle jag ändå vara glad för hennes skull. Hon är ju ändå i samma behov av närhet som mig.

Förutsättningen i det här fallet är att det garanterat inte finns något som helst hopp för tillfrisknande.

Håll med om att det inte är ett självklart ställningstagande…

Jag skulle definitivt förstå den som vill inleda ett nytt förhållande. Bara för att man inleder ett nytt förhållande innebär inte det att man inte fortfarande uppskattar den andre och kanske är det just ett nytt förhållande man behöver för att orka med situationen som den är. Plåster på såren eller riktig hjärtevän spelar ingen roll. Man ska göra det bästa av en situation. Och skulle nu trots allt ändå den här människan "komma till liv" igen så får man ta smällen och aldrig låtsas om den "tillfälliga" relationen. Nu blev jag kluven inför det jag just sa. Hm. KAN man släppa den man har varit med och man fortfarande älskar maken/makan så ska man göra det, om det nu bara varit plåster på såren, då får man stå sitt kasst och ärligt berätta för den "tillfällige" att han/hon bara varit just plåster på såren men att man vill tillbaka till maken/makan.

Men om det å andra sidan har blivit äkta kärlek och man vill fortsätta leva tillsammans med den här nye partnern så måste man ju få göra det.

Hur som helst så ser jag det inte som otrohet det man gör isf

Oj vad barbarisk jag lät i det jag skrev nu. Men en människa kan inte förväntas sitta resten av sitt liv och vänta på en människa som till 99,9 % aldrig någonsin kommer att vakna upp. Om man VILL göra det så är det helt okej, men om man inte vill det så tror jag att partnern, i döden, vill det bästa för sin make/maka och om det nu är en ny partner så tror jag att det är just det som den döde önskat sin partner. Dom har nog hunnit ställa upp för varandra tillräckligt ändå under åren och man vill ju alltid att partnern ska vara lycklig.

I det vanliga livet, är otrohet aldrig okej, men i det vanliga livet har man en möjlighet att göra slut med sin nuvarande för den andre för att köra ett sjyst spel. Den valmöjligheten finns inte i det här läget.

Jag har svårt för att tänka mig att själv göra så men jag har inga negativa tankar om andra väljer detta.

Allting beror ju på den särskilda situationen.

Svårt, jag skulle nog bli äldigt ledsen till en början. Jag skulle vilja att föräldrarna pratade med varandra om det också. Kärlek tar inte bara slut.

Skulle nog vara lite rädd för/skeptisk inför att det kan handla om att fly från något jobbigt (känslorna av sorg över att den man älskade inte finns längre) om man snabbt hitter en annan, men om "grönsaksstadiet" pågår i åratal, så att man har "sörjt färdigt" på något sätt även om personen fysiskt inte är död…då tycker jag att det är positivt att träffa en annan, ett tecken på att man lever och går vidare.

På sätt och vis tycker jag ändå att man kan vänta tills den som är sjuk har gått vidare. Anser lite att det inger mest respekt för den döende.

#5 - i det aktuella fallet är den sjuka inte längre kommunicerbar, h*n förstår inte vad som berättas och kan inte heller svara.

#7 - Tycker du det finns någon tidsgräns? Ponera att det tar t.ex 5 år från idag tills den sjuka avlider och de inte under den här tiden kan kommunicera med varandra på något sätt.

#8 Hur kan man veta att den sjuka inte vet vad som berättas och vad som händer runt omkring h*n?

#9 - det beror kanske på vilken sjukdom det handlar om, vissa sjukdomar vet man ganska mycket om hur de fungerar, t.ex demens. Och det finns nog flera som kan vittna om hur man sett medvetandet försvinna även när det gäller andra sjukdomar. Min far som hade en hjärntumör (det är inte om honom frågan handlar, dock) kom ganska snart till det läget när det var "goddag yxskaft" att prata med honom, ganska likt en dement utan att det var demens.

#9 Jag vet hur demens fungerar, men ibland så får dom klara stunder.

#11 - det beror nog på hur långt gången demensen är…

#12 Jag har jobbat på ett äldreboende, där det fanns demens i olika stadier, och vissa hade ganska långt gången och dom hade små korta stunder då dom var rätt klara.

Om man nu har älskat / älskar varandra och har levt ett helt liv tillsammans så tror jag att den som är sjuk hellre hade sett den andre gå vidare och leva ett lyckligt liv, än sitter i sin ensamhet och väntar på att den som är sjuk ska dö. Och att man träffar någon annan behöver ju inte betyda att man slutar bry sig om den man har levt med. Om den nya partnern är vettig har denne full förståelse för att man hälsar på på sjukhuset / bryr sig om o.s.v.

Man lever bara en gång…

Jag tycker om man älskar sin partner så träffar man inte andra när den är sjuk. Tycker att det är lite respektlöst.

Tyvärr ser jag skillnad på om det hade gällt min mamma eller om det hade gällt min pappa. Går inte in på varför, men därför är jag kluven.

Det märks att alla har olika åsikter om vad som är rätt och fel gentemot den sjuka.

Rätt och fel är en tolkningsfråga, personligen anser jag att det är fel att hålla dessa "koma-grönsaker" vid liv tex.

Dessutom varför ska man gå runt och vara ensam och olycklig? när det kan finnas en tröstande förstånde famn någon annanstans som kan ge en närhet och värme som man behöver? Om jag skulle falla i koma så hoppas jag att min sambo hittar någon som kan trösta och ta hand om honom på bästa sätt. Det handlar inte om att kärleken tagit slut utan det handlar om att gå vidare och leva. alltför många går in i ett zombie-stadie och glömmer bort att leva när partnern går in i koma.

#18 Man kan ju vakna upp ur koman.
Hur skulle du reagera ifall du hamna i koma och din sambo hittade någon annan och fick starka känslor för den. Och sen när du vaknar upp igen så har din sambo startat ett helt nytt liv med den nya, och vill inte avbryta det.

Men nu var det ju inte koma, utan ett tillstånd som var obotligt.

Min mormor blev sådan. En av min pappas kusiner är sådan.

Tilläggas kan, även om det låter brutalt, att grönsaksstadiet inte varar särskilt länge. Om någon blivit så svårt dement att den inte är kontaktbar längre, brukar kroppens funktioner gradvis lägga av. Inom ett par år brukar personen dö, eftersom hjärnan "glömmer" att hålla igång andning och hjärtrytm.

Mina föräldrar är skilda sen himla många år så jag kan inte ens sätta mig in i situationen. Men tror inte jag skulle bli så där särskilt upprörd. Iaf inte om det inträffade nu, i mina vuxna år. Kanhända en yngre vuxen eller en tonåring, med mindre livserfarenhet, skulle ta mer illa vid sig. Det är ju tekniskt sett otrohet men eftersom partnern inte har förmåga längre att uppfatta omgivningen eller kanske ens känna igen sin make / maka, så kan ju h*n inte bli sårad av det heller. Är det trots allt inte den kvarvarande maken som är den som det är mest synd om då, som ju mist sin partner till sjukdomen?

#19 Frågan gällde den sortens koma som man inte vaknar upp ur.

Skulle jag nu i unga år skadas och falla i "grönsakskoma" hoppas jag att mina nära och kära drar ur pluggen och går vidare. det är inte hälsosamt att sörja och hänga fast vid något som är mer eller mindre dött.

Iskall; Men om vi tar en koma som man får av te.x ett slag i skallen.

Din partner har legat i koma i över ett år, ska man ändå inte gå vidare då, utan stanna kvar för att det KAN hända att partnern vaknar? Tänk om det tar 10 år eller mer? Skulle du vänta ändå?

Hera: Om min partner hamna i koma och läkaren sa att det fanns en chans att  han skulle vakna upp så skulle jag vänta på honom. Just för att jag älskar honom och för att jag visar respekt gentemot honom.

Ja om det fanns en chans att han vaknade upp och man älskade honom fortfarande så gör man ju det givetvis. Men även om man får beskedet att han troligtvis inte kommer att göra det så går man ju inte till en ny efter en vecka bara. En normal människa väntar ju ändå ett tag och hoppas.

När man formulerar sig så som pernillaa gör så låter det bättre. Så delvis håller jag med henne.

Jag tror ingen menade att man BUMS skulle kasta sig över någon ny!

Men att när man har fått ge upp allt hopp om bättring, man blir ju faktiskt änkling / änka i praktiken trots att personen inte är död, då måste man börja nyorientera sig i livet och se till sig själv.

Jo man får ju göra det, även om det kan vara jobbigt och man kans inte riktigt vill släppa taget om det.

Fast om man inte "vill" släppa taget om den sjuke så är ju inte risken så stor att man inleder ett nytt förhållande. Utan det är väl snarare så att det är den som redan har hunnit med en stor del av sitt sorgearbete som klarar av att gå vidare i livet även om den sjuka partnern fortfarande lever.

Det är inte säkert att det är den som inleder ett förhålande hunnit genom sorgearbetet, tror det är vanligt att fly från sorg genom att kasta sig in i nåt nytt…  Upplevde det på halvnära håll för några år sedan då en släkting miste sin fru (de hade 3 barn också) i cancer då frun bara var 40 år. Han blev ihop med sjuksköterskan som passade frun på slutet.. o han var definitivt inte färdig med sorgen!, han försökte fly från det jätteobbiga!

Jag skulle inte klandra någon av mina föräldrar om dom fann stöd utifrån när dom får ett sånt här hårt slag i magen. Man kan älska på många olika sätt.

Man kan ju faktiskt älska o respektera en annan människa (den sjuka som inte längre mentalt är den man förälskade sig i) men ändå vilja fortsätta att leva medans man har ett liv att leva.

Ooh, svårt, men man får nog respektera att den som är kvar kan behöva ett stöd. För det kan inte vara lätt för den personen. Alla hanterar vi sorg olika, för vissa känns det lättare om det finns ngn ny som håller om en då man mår dåligt. En ny glad känsla som tar bort den dåliga… man kan inte sätta en tidsgräns på stöd folk behöver. Vissa skaffar sig ett nytt förhållande direkt om ett tar slut och andra tar sig tid att sörja. Inget är fel.

Så här hände det med min mormor och lossasmorfar. Min mormor blev väldigt sjuk och låg ofta och länge på sjukhus, dock var hon inte dement.

Min morfar stannade hela tiden hos henne och hjälpte henne till hon dog i hemmet.

Efteråt fick vi reda på att han och min mormors vän hade börjat ett förhållande innan min mormor dog.

Jag är väldigt tudelad om det här. Å ena sidan känner jag fortfarande en oerhörd ilska mot honom (och henne, även om det har gått många år och jag tror båda är döda) men å andra sidan så var han hennes vårdare under en del år och utan honom hade hon haft det betydligt svårare.

Självklart så förtjänar han att ha kärlek, lust, stöd eller vad det nu var i sitt liv och i en situation som denna.. Ja då förstår jag att han sökte stöd hos någon.

Har bara skummat igenom lite men kan det inte vara så att alla människor fungerar olika, även om man älskar sin parter in i döden finns det inte en möjlighet att h*n är rädd att bli ensam och i ren räddsla tyr sig till någon för att få stöd och närhet?

Att bli lämnad ensam och utanför kan i vissa fall vara värre än för den personen som verkligen är sjuk.

Jag tror ocksa att om relationen ar fantastisk nar den ena parten blir sjuk sa vantar man langre. Sa snabbt andrar man inte pa stark karlek. Om man daremot har blivit bra kompisar med tiden sa kanske man ocksa mentalt separerar mellan vanskapen/partnerskapet med sin make och att vara kar/attraherad.

Vanskapen inkluderar lojalitet och stod for den sjuke och jag tror valdigt fa sviker den sjuke i det laget. Men om man mentalt har tagit steget redan innan sa innebar kanske inte den nya flirten en konflikt. Man behover ocksa mentalt stod for att ladda batterierna och orka kampa for den sjuke.

Som anhorig ar det inte helt latt att acceptera - det blir svart och vitt. Men om sanningen ska fram sa ver man val inte alltid hur ens foraldrar och slaktingar har det egentligen i sina relationer, aven om man tror det.

Framfor allt vet jag inte om jag ville veta det heller. De ar ju vuxna och har egna liv utanfor foraldraskapet. Jag vet heller inte om jag har med det att gora, liksom jag inte ville att mina foraldrar skulle blanda sig i mina pojkvanner nar det begav sig. Jag ville att de skulle alska mig som jag ar och stotta mig som dotter, men lata mig valja killar sjalv. Skall inte detsamma galla for dem? Ska vi inte lata dem fa ta ett steg bort fran foraldraskapet ibland bara for att vi blir upprorda over att allt inte foljer var ideala modell? De ar ju manniskor ocksa.

Min generation klagar ofta over att de vill kanna sig som nagot annat an "mamma" ibland…detsamma galler nog for vara foraldrars generation, aven om de har uppfostrats till att forneka det.

Tror inte att det det måste vara så att man väntar längre… för att man haft en bra relation o älskat varandra mycket.

Tror faktiskt att det har med annat att göra.

hur trygg man är i sin egen kärlek o i sin döda eller sjuka partners kärlek.

om man vet att den andre skulle ha önskat en att få leva vidare i kärlek o lycka även efter dennes död.

Omgivningens attityder om hur länge man måste sörja osv…trotts att vi alla vet att man sörjer i sitt hjärta

Det går ju alldrig att ersätta en älskad med en annan…Sorgen efter den man misst kommer alltid att finnas där om än den mattas av i styrka……men det går att finna nån annan att älska om man har tur…å det är en stor gåva att få uppleva

Jag skulle ha förståelse.
Är allt hopp ute för den sjuke, och man väntar dagar innan denne är borta så visst.
Även om det bara en är en tröt, så kanske det senare utvecklas till något.

Så nej, jag skulle inte ha några problem med det.

Mina föräldrar har varit gifta i 27 år nu. De träffades när mamma var 15 år och pappa 19 år. Mamma hade inte varit tillsammans med någon innan pappa. De har 4:a barn.

Angående frågan.. Jag hade nog haft väldigt svårt att inse att pappa/mamma hade gått vidare med någon annan. Det hade kännts som att h*n var otrogen. Men det är nog något jag skulle komma över. Utgår ju bara ifrån vad jag tror. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle tackla det. Antingen hade jag haft väldigt svårt för det, eller hade jag accepterat det helt. Hade nog varit enklare för min del om dom skiljdes och gick vidare på varsitt håll.
Men jag anser att bara för att den ena dör så bryts ju inte vigseln.
Men å andra sidan kan man ju kanske inte i alla fall leva själv för det. *hmm* Mycket velande tankar där. Har faktiskt aldrig funderat på detta..

#38

**SLennartsson skriver:
**"Men jag anser att bara för att den ena dör så bryts ju inte vigseln."

Du kanske menar att relationen inte bryts? För under vigseln så brukar ju löftena gälla "tills döden skiljer oss åt". Om den ene dör så är det ju just det som sker.

Men nu snöar jag kanske in på vår protestantiskt kristna kulturhistoria. Det finns ju andra religiösa föreställningar, som exempelvis att änkor skall sörja resten av livet och inte får gifta om sig.

mvh
Stevo

#39, Ja det är typ så jag menar.

Men som jag skriver har jag aldrig tänkt mig in i den situationen. Och det är ju lättare att sitta o spekulera om det än om det verkligen händer, hur man känner då kan man ju verkligen inte ta ställlning till just nu.

Det är e väldigt svår bit att fundera på…tror alldrig man kan veta hur man reagerar innan det händer.

Som barn är det inte lätt och speciellt inte om man är ett vuxet barn tror jag. Man tycker att mamma eller pappa ska bete sig på ett speciellt sätt…Men det är ju inte min livs partner som dött utan min mamma..tex.

det är ju inte mitt liv som totalt spolats bort även om det förändras för alltid… utan mina föräldrars..

Min mamma och pappa har varit ett varmt o kärleksfullt par i 45 år.

alltid stöttat varandra o visat varandra ömhet o respekt.

Har aldrig tvekat på att dom verkligen älskade varandra.

Dom var både bästa vänner och kärleks par.

Min mamma dog  hastigt och min pappa tog kontakt med en gammal ungdoms kärlek som även hon var änka.

Som första tanke så var det väll att det gick lite snabbt.

Det kändes konstigt o inte likt pappa.

Tog väll bara ca 6 månader, men vem är jag att döma.

Han kände sig fruktansvärt ensam utan mamma att prata med om smått och stort.

Det fick han av denna kvinna per telefon..dom träffades dock bara en gång på grund av avståndet mellan dem.

Ingen kunde ändå ersätta mamma så jag förstår att pappa sörjde ihjäl sig mer eller mindre.

Han avled för två år sedan till sommaren. Ca två år efter mamma.

Jag är i dag glad att jag inte la mina moraliska känslor o tyckande på min pappas lycka dom sista åren av hans liv..

det är inte så lätt men man får nog tänka på att unna varandra lycka…Livet är inte så långt……..

Jag kände en som låg i respirator i 15år frun skaffade ingen ny för att hans föräldrar ville inte stänga av respiratorn.