Ledsen och besviken. Helt utanför. Svärf.
Har i flera år känt mig så himla utanför som 5e hjulet på min mans sida.
Han har en bror vars fru är väldigt populär bland hela släkten. Dem gör mkt roligt tillsammans. Ihop har dem 2 barn. 3 och 9 år.
Båda jobbar och står i om dagarna och ungarna är ofta hos dem iom barnvakt efter dagis och skola.
Jag är hemma och söker jobb. Blir utringd vid behov av Manpower.
Min man jobbar heltid.
Vi bor utanför stan och har 4,8 mil till hans föräldrar.
Inte ofta vi är där sen vi flyttade, men dem åker heller aldrig till oss. Har bott här sen feb men dem har ej kommit hit och kollat ens.
När min mans brors fru gör saker så får hon berömm av svärf men när jag gör saker är det ingen som berömmer mig.
Var nyligen och klippte mig och våran dotter var hos svärf då under tiden. När jag kom tillbaka hade jag kortare hår och ny frissa men ingen sa något.
Men skulle dottern eller min man klippa sig så får dem minsann höra vad fint det blev.
Jag har aldrig fått höra något ifrån dem att jag ex är en bra mamma till dottern. Jag får höra det av alla andra att jag är en jättebra mor och så. Men inte ifrån svärf.
Jag fick inte ens höra något pos när vi gifte oss bara min man.
Är så trött och less. Allt kretsar kring alla andra men inget om mig. De varken ringer mig eller hälsar på hos oss. ( tål inte pälsdjur någon av svärf eller hans bror eller familj. ) Men dem kan heller ej ta en tablett för en kort stund.
Har jag rätt att känna så här? Ledsen och arg.
Jag finns här jag med. Jag lever här och nu. Se mig hör mig.
Men inte då.
Vad ska man göra?
Min man vet hur jag känner men vill inte dra upp detta då jag inte vill tjaffsa eller såra honom över att jag inte känner att hans föräldrar bryr sig om mig lika mkt som hans brors fru.
Mer misslyckad känner man ju sig när vi har svårt att få barn. Flera missfall före dottern och efter.
Så nu vet vi inte alls när vi kan få nästa gång.
Mitt hjärta gråter och känner mig så utanför.
Ingen bryr sig om mig på hans sida. Ingen hör av sig ens.
Allt jag får höra är att min man är duktig på att jobba och dottern är jättesöt och duktig.
Men deras svärdotter är så gullig och duktig på allt, hon fixar fest med mera.
Men jag varken dricker eller röker, inte ens provrökt men druckit ytterst lite förr, tycker ej om alkohol.
Men känner även att pga jag ej jobbar och min man jobbar och alla andra är dem mer värd i svärf ögon.
Min man ( självklart, vi har det så ) står för det mesta och jag skjuter till vad jag kan.
Men vad jag än gör, hur jag än gör. Är det aldrig någon som säger. Vad duktigt du är, eller annat pos.
Vad gör man?
Ska man gilla läget?
Annars tycker jag om dem, men dem visar inte mig något tillbaka.
Känt dem 11 år.
Later som om dina svarforaldrar ar lite orattvisa faktiskt. Sedan tror jag ocksa att du kanske ar lite nere just nu och tar det hela mer personligt an du borde. De borde bete sig lite battre. Vad du kan gora for dig sjalv ar att forsoka att inte bry dig sa mycket (aven om det ar svart). Man kan inte vinna alla pa sin sida.
Kanske ar det sa att de kanner dina tvivel och ser pa dig att du tycker att de ar otrevliga ibland eller att du kanske utan att veta det ser lite sur ut eller ar tyst nar de berommer den andra svardottern?
De kanske sager jattefina saker om dig nar du inte ar med? De kanske undrar varfor du ser lite sur och tyst ut och tror att du inte trivs i deras sallskap och sa blir det en ond cirkel?
Steg ett är nog att försöka sluta bry dig även om det är svårt.
Betyder det verkligen så mycket att bli sedd av dina svärföräldrar?
Det verkar ju som om du har ett bra äktenskap och en bra man och en fin dotter. Räcker det inte med deras kärlek och era eventuella gemensamma vänners?
Det här med svärföräldrar är ju inte alltid helt okomplicerat.
/Maria
Vet hur sånt känns. Det är så orättvist.
Och visst har du rätt att känna som du gör. Men tyvärr finns det inte mycket man kan göra åt saken, om du inte väljer att ta upp det med dom, och förklarar hur du känner.
håller med, om du vill att något ska hända så måste du prata om det. kanske inte gå via din sambo?
det är synd att det är så så här, men som de andra säger. varför ska det vara så viktigt? bry dig om din familj och din släkt.
jag kommer bra överrens med svärföräldrarna men kanske inte har en kanon relation med svägerskan. men det gör mig inget. vi är olika och så är det med det. kan vara så där artigt trevlig mot varandra för att vi "måste" men mer är det inte.
som sagt mig gör det inget. man måste kunna fokusera på annat. lägga energin på människor som man gillar och kommer överrens med.
Tack för alla svar. Känns bättre idag. Va lite ner i går.
Men nu så. Nya krafter och så idag.
Tack.
Vi avslutar nu denna tråd.
#o Tänkte på en sak .
Det framgår inte om svärföräldrarna berömmer dig när du inte är med till andra som till din svägerska !Det är inte alltid man får berömmet sagt direkt till sig .Det kanske inte din svägerska heller får utan det är till dig berömmet om henne går!
annars tycker jag du ska sträcka på dig för vad andra tycker om dig är inte så viktigt huvudsaken är att dom som står dig allra närmast älskar dig..
kram
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Starta ny diskussion