För mig så känns det bäst att bo ihop, iaf i nuvarande relation. Men jag är helt inne på ditt spår - att göra det som känns bäst för båda. Tycker ni att ni får ut mest av at vara "delbo" så varför inte? Mycket ligger väl i normen att vuxna par bor tillsammans.

Jag gillar inte att vara ensam, så sambo är bäst för mig.

Men man ska ju leva som man vill.

Det är väl jättebra att ni har hittat en variant som funkar för er!

Håller helt med dig om det med etiketterna!  Det är så ingrott på något sätt at "man" ska göra på nåt visst sätt om det ska vara "å riktigt".

Längtar själv jättemycket efter vardag nu efter nästan 3 veckors jullov där jag varit mycket mindre ensam en jag egentligen behöver för att må bra (och för att vara trevlig ).  Mitt ideal är som jag skrev i nån annan tråd att bo i var sin ända av ett långt hus o ha gemensamt sovrum i mitten…

Tja, att bo ihop är en såndär milstolpe i förhållanden. Ett steg i "rätt" riktning, där förlovning, giftermål och barn följer i någon ordning.

Få tänker utanför denna invanda norm dessutom, och får uppfattningen om att något måste vara fel om man inte följer den utmarkerade vägen.

Men, det viktiga är faktiskt att man trivs och tycker om varandra

Jag hade ju tänkt att vi som bägge är 45, snart 46 år, skulle slippa åtminstone barn .

Och när inga barn är inplanerade, upplever jag att man får större frihet att avvika från den utmarkerade vägen…

Det allra viktigaste för mig är vuxenrelationen och att leva tillsammans som ett etablerat par, dvs. det är kungjort och öppet, folk i ens omgivning vet om det, man går ut som par, agerar som par, man blir presenterad för den andres familj/vänner, osv.

Bo eller inte bo tillsammans, förlovning/giftermål, har inte känts så viktigt för mig… Mycket för att jag redan varit med om det en gång…

Jag är med dig. Har haft tre sambos och det fnkar inte, jag föredrar att bo själv och vill inte bo ihop innan barn igen.

Alltså inte bo ihop innan jag skaffar barn ;) nej särbolivet är fint.

Nä, man måste inte prompt bo ihop 

Om man får möjligheten gör man väl det som passar en bäst.

Min svärmor till exempel är inte sambo med sin pojkvän. Och jag har uppfattat det som att hon trivs alldeles ypperligt med sitt liv; där hon tillbringar början av veckan i sin lilla lya och slutet av veckan i gubbens hus. De kan träffas oftare om de vill i och med att de båda är pensionerade och bara bor två mil ifrån varandra.. fast det klart bara för att man är pensionerad betyder ju inte att man inte kan ha fullt upp med annat. Tror ingen tycker att det är fel eller konstigt, i alla fall inte vi.

#7 Sarah, ska du bo ihop när du skaffar barn då? Det låter så. Tror du att det fungerar bättre bara för att det finns barn med i bilden? Bara en fråga!

Då känns det som att man inte har ngt val om man är tillsammans, vill inte at barn ska behöva flyttas emellan och ha sig om det inte är nödvändigt. Då känns det som att man är tvungen att göra andra uppoffringar som jag inte vill nu. Men, ja jag vill ha hjälp med ett barn om jag inte måste vara själv.

Man borde även kunna tänka otraditionellt om man ska bo ihop för att man vill ha gemensamt barn. …är förstås inne på samma sak igen… att man inte måste inreda sitt hus som alla andra med gemensamt allting.  Det hela kanske har större chans att hålla i längden (för såna som behöver lite mer egen plats eller ensamhet) om man delar upp huset lite eller i alla fall har egna rum.

Om jag finge helt som jag ville… då bodde jag i minst en 4-rummare eller kanske en femma … Då hade vi varsitt sovrum (med dubbelsäng så man kan sova hos den andre OM MAN VILL), varsitt arbetsrum och ett gemensamt vardagsrum. Det skulle nog vara så långt paradiset jag kan komma …

Bäst att bo som man trivs och är man överens om att vara särbo är det väl inget fel med det :)
Själv klarar jag ungefär en - två dagar utan min blivande (när han ex är på jobbresa) sen börjar jag klättra på väggarna av längtan och ensamhet…

jag och min pojkvän bor inte ihop, men vi e hos varandra mkt, jag tror vi båda behöver vårat eget just nu iaf :) och de e skönt, att kunna åka hem eller skicka iväg den andre när man känner för lite ensamtid. :)
iofs tror ja min pojkvän försöker smyg flytta in här haha :D

Det viktigaste är att man trivs ihop och man behöver inte göra en massa "måste" bara för att normen säger så, nej lev som ni vill och känner och bryr er inte vad andra tycker.

Jag har läst någonstans att Sverige är det land i Europa som har mest ensamhushåll. Har ingen aning om det är positivt eller negativt men viktigast är ju att var och en gör som man vill och som passar en.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig att bo ensam. Jag har heller aldrig bott ensam någon gång.

Håller med och inte!
För mej är det himla viktigt att kunna ha egen tid. Stänga min dörr. Ha mina intressen och sköta mej själv.
Så har vi tyckt bägge två om vårt särbo förhållande.
Nu har vi börjat vackla…..
Träffas i princip varje dag. Ringer varje dag.
Min särbo är den ende som jag skulle kunna bo ihop med och samtidigt vara ensam, om nån fattar!?

#12 Har tänkt på det mer nu. Att vara särbos och ha barn, men bo nära känns som ett bättre och bättre allternativ ;)

Ska barnen flytta mellan då?

Som de vill. Jag vill inte bo ihop och många barn klarar det utmärkt att föräldrarna inte är tillsammans. Ser inget problem om föräldrarnadessutom är tillsammans

Så lät det inte i #11! Och hur ska du fråga din bebis var han eller hon vill bo?

Du får ursäkta men jag tycker inte att man ska lägga på ett barns axlar att behöva välja mellan sina föräldrar. Inte ens om det bara är för en natt i taget.

Visst, i den bästa av världar skulle det kunna fungera. Men jag tror att det är stooor risk för problem. Å andra sidan inser jag att det kanske är lika stor risk för problem om föräldrarna bor ihop utan att egentligen vilja det…

#22 Nej precis, men det här är något som varit uppe för diskussion etc bland mina vänner på sistonde och det har fått mig att tänka om. Som jag ser det är det ett större problem om föräldrarna är skilda och har en dålig relation än om man är tillsammans och spenderar mycket tid ihop men bara bor isär. Jag är inte intresserad av att bo med folk och det skulle tidigare leda till separation än att vara särbo.

Min äldste son flyttade hemifrån i somras.
Ganska snart köpte han en majssnok. Nåt han längtat efter att få göra.
Han är väll ORMBO nu då med sin Börje!

Jag och pojkvannen ska "flytta ihop" i sommar om allt gar vagen med hyresvarden. Dock sa losaer vi det pa sa satt att vi bor i kollektiv, och han har sitt rum och jag har mitt. Da bor vi tillsammans, men med varat eget space. Det kanns jattebra faktiskt da jag vill ha mitt rum dar jag kan vara ifred, och han har sitt rum. Dessutom ses vi dagligen da vi bor i samma hus, men utan att vi maste ses varenda timme dagligen och dela och gnata om saker som stadning osv. Det blir aven skont da jag kan "ga hem" nar jag vill istallet for att vara fast hos honom och bli grinig. En annan positiv sak ar att djuren kommer fa annu mer tid da de inte lamnas ensamma nar jag gar hemifran. Bor vi tillsammans sa spenderar aven pojkvannen mer tid med dem, sa de kommer bli ompysslade nastintill dygnet runt ;)

känns bäst att bo ihop, lär känna varandra bättre/snabbare och känns mer seriöst=)

Jag förstår hur du känner. Själv har jag det väldigt bra eftersom att vi är sambos, men han jobbar i Norrlans mån-tors, så då fårjag min egentid, sen på helgerna så är vi med varandra så mycket vi kan. Tror att det är bra att vara borta från varandra lite i förhållande, så man längtar efter varandra lixom :)