jag känner igen mig. har alltid haft svårt att lita på andra men lever lite efter uttrycket "carpe diem" alltså fånga dagen. att ta vara på den tiden man har och sluta oroa sig för man kan ändå inte ha full koll på allt. =)

ja jag känner lite så med. man måste ju våga chansa, annars missa man ju en massa. jag vill inte går runt och vara rädd för att bli sviken och sårad…men så är det just nu och jag hoppas att jag hittar ett sätt att hantera detta. skulle vara trist att bli gammal och inse att man undvikit att göra saker och människor för att man är rädd för att bli sviken och övergiven.

#2 chansa säger jag bara! man kommer alltid bli sviken på ett eller annat sätt även om man undviker det.

Ja du har rätt….tack för dina svar

#4 ingen fara ^^

Du är alltså gravid nu eller? I så fall, kände du såhär även innan eller kan det vara en graviditetsdepression? Diskuterade just en sådan med en väninna idag, vars bekant blir väldigt depressiv ju längre in i graviditeten hon kommer.

Känner så oxå o har gjort de i princip hela mitt liv, det som fyller upp mitt liv är ett speciellt husdjur (iller) , har jag inte detta känner jag inget värde alls, lita på människor har jag gjort vad jag ska, tänker inte ta fler risker även om de innebär att jag förlorar på de, heller de än tvärtom o jag har inte upplevt att man "missat" mycket pågrund av mit val.

#6Cindy

har nog varit eller blivit så här redan innan men kanske mer påtagligt nu när jag är gravid(ska ha barn om 2 veckor)och är mer sårbar och ensam, har med  tid att fundera. Jag inser att det ligger hos mig att ändra på den negativa inställningen. och jag vill inte att min rädsla för att det ska hända bebisen något ska få mig att inte känna glädje inför att bli mamma eller att ha positiva bilder av hur det kommer att bli.

Vad det gäller bristen på tillit är det mest att människor beter sig så illa mot vararndra tex på arbetsplatser, det snackas skit och människor drar ner varandra istället för att lyfta upp. Jag jobbar inom vården och flera arbetsplatser har varit så här och jag är bara helt less på att det ska behöva vara så…har tidigare försökt tänka positivt och dra mitt positiva strå till stacken men det verkar inte tjäna något till.

känns som det finns så mycket negativt i livet att det är svårt att se det positiva. Jag är ändå besluten om att man kan ändra sig och sin inställning till vad som händer och sker i livet, har bara svårt att hitta ett sätt att få till det.

Oj detta blev ett långt inlägg, behövde visst skriva av mig…

Jag tror att det kan vara bra att prata med någon. En kurator, psykolog, sköterska - ja lite vad som. En depression är ingen kul sak att ha på halsen, och även om lättare svackor mycket väl kan plana ut av sig självt så kan det även gå åt det andra hållet och bli sämre.

Jag ser det som en investering i sig själv, små problem är lättare att ta tag i än stora. Du borde få uppleva lyckan över ditt barn och allt som kommer därtill.

Jag håller med, klart du ska ha stöd när du mår somdu gör. Det är vanligt med nedstämdhet kring graviditet och födsel, så din barnmorska borde snabbt kunna hjälpa dig få rätt stöd!