Jag tycker att man ska vara elev/larare, men med mojligheten att prata om saker utanfor skolan ocksa!

Jag har haft nagra helt underbara larare under mina skolar. En lararinna speciellt har varit helt underbar. En strang, men forstaende larare, men mycket, mycket stottande i privata fragor ocksa. Det var alltid henne jag gick till nar jag hade problem med mitt privatliv som paverkade mitt skolarbete. Hon skickar fortfarande mail och hor sig for hur det gar for mig, vilket jag verkligen uppskattar, trots att jag slutade pa hennes skola flera ar sedan :)

Det är klart man kan vara vän med sina lärare speciellt de utbildningar där några elever tom är äldre än sina lärare. Men det är bra att hålla en viss distans då eleven är i beroende förhållande till läraren.

Jag är inne på samma spår som #2 rent logiskt. Men samtidigt så har jag haft några lärare som vart guld värda just för att jag kunnat dela med mig till dem om privata saker som inte rörde skolan. Eller ja, det privata påverkade ju skolan och på ett sätt så kan man ju se det som att det är bra att en lärare vet vad som påverkar en elev när denne inte beter sig som den brukar. Men dessa har gett mig helhjärtat stöd, och jag har alltid vetat att jag kan vända mig till dem när jag har problem. Och bara vetskapen hjälper.

Jag är lite kluven.

Kommer man för nära sin lärare blir det nog svårt med rättvisa betyg och så.

Men visst ska man kunna ta sin lärare som stöd om det händer något.

Min larare var aldrig orattvis med betyg. Inte heller blev jag "sarbehandlad" for att vi kunde prata. Jag hade precis samma krav som de andra, och da jag inte kunde hanga med sa gick sjalvklart betyget ner ocksa. Dock hjalpte hennes stod mig att ta mig igenom kurserna.

Jag har dejtat en av mina lärare på universitetet efter avslutad kurs. Dock satte han inte betyg. Jag har dejtat en av mina studenter efter avslutad kurs. Jag satte inte heller betyg. Jag pratar regelbundet med några av mina gamla studenter :)

Jag tror att man kanske får se det lite olika vad det gäller ålder på elever också.

I grundskolan så kan man ofta aldrig få en relation till en lärare men det är så viktigt att läraren inte bara är lärare utan också lyhörd för elevernas behov och hemsituation.

När det gäller gymnasium och vuxenstudier så är det lite svårare för där är man på samma plan på något sätt men jag tror ändå att det bästa är om man har en viss distans.

Det är samma som med frågan om det är bra att vara kompis med sin chef?

Som grundregel tycker jag det ska vara en "professionel" relation. Sen är det klart att har man samma lärare i många år som följer en då lär man ju kännar varandra och det är nog bara att inse att så är det.

En gång var jag med om att min lärare, det var en kurs för komplettering av studenten, jag läste in matte, fysik o kemi eftersom jag gått musiklinjen i gymnasiet men behövde dessa ämnen för min vidare utb..  så jag var ju "vuxen", 19 år.  Efter avslutat kurs och efter betygssättning och tenta var hela klassen med lärarna på fest och vidare "på stan" och då gör denhär fysikläraren världens grovraggning… närmast hångel-överfall på dansgolvet mot mig.  ja ja, jag nystade mig undan - fick ta tag i hans händer ordenligt och rycka bort om från både här o där he he… och tog det inte så allvarligt, men jag var verkligen glad att han hade haft den goda smaken att vänta med detta tills efter avslutat kurs.

Jag vart vän med min svensklärare efter skolan..
Hälsar på henne ibland, även om kontaken är ganska gles.

Sen var min bildlärare en mycket god vän till min mamma, så det var ju självklart klasskamraterna lite sura på..

Annars tycker jag att viss privat relation kan man ju ha. Våra lärare var ju på någon sett våra mentorer så det föll sig väl naturligt.
Men att ha en sexuell, eller förhållandelik relation tycker jag inte att man ska ha.

Visst om man tar det efter avslutat skoltid, och har åldern inne ser jag inget fel med det, men absolut inte under skolgången. Då är det lärare - elev - med mentorrelation..

Tänker mest på att vissa har kanske bara sin lärare och/eller kurator som enda vuxen att prata med..

Minns när jag blev förförd av min engelskalärare på toaletten, fick lära mig många bra ord som: yes, no å not there:P

#10 Haha ja det var ju användbart ;)

Jag har själv haft starka känslor för ett par lärare men för mig är lärare endast lärare och kanske vänner. Visst kommer man in på personliga och kanske privata saker när man pratar med dem men man måste ändå inse fakta, i alla fall under perioden som läraren undervisar en. =)

Själv lärare och tycker det är väldigt viktigt sträva efter att ha en sådan relation till sina elever som gör att de känner att de vågar/kan prata med mig och har förtroende för mig. Det är väl som någon sa, lite samma sak som den relation man önskar ha till sin chef. Självklart professionell, men inte kylig eller stram på något vis som gör att eleverna inte vågar vända sig till mig, oavsett om det gäller skolan eller något annat. Det finns många barn och unga som har olika problem och inte vet vart de ska vända sig med dem, ibland uppmärksammar vi verksamma inom skolan dessa och tar upp dem och ibland väljer eleverna själva att vända sig till någon i skolans personal. Jag tycker att det är viktigt att bygga upp ett förtroende till sina elever just av den (och andra med såklart) orsaken, ibland kan en lärare, skolsyster, skolkurator eller liknande vara den enda vuxna man känner till/känner tillräckligt förtroende för att vända sig till (förutom sina egna föräldrar, vilka ibland kan kännas svårare att prata med eller rentav vara orsaken till det man behöver prata om).

#12 Precis, men det är fler än man tror som känner absolut noll lust eller tillit till att prata med sida föräldrar. Som jag. Lärare är på ett sätt en "andra förälder" till mig. Visst inser jag att de inte är menade att ta hand om mig eller så men när det gäller att prata av mig så vänder jag mig i första hand till någon av mina lärare. Jag känner mig trygg med dem och trivs mycket bättre att prata med dem än mina föräldrar eller kompisar. Det antar jag att det är en ganska bra relation :)