Svårt! För det är med barnuppfostran precis som med politik och religion. Man får inte prata om det med andra, i synnerhet inte påpeka för någon annan om man tycker de är för släpphänta mot sina barn. Och säger man till barnet direkt, så kan man råka ut för världens avhyvling - från föräldern!

Därför aktar folk sig för vad de säger, ens till barn som beter sig illa. Tyvärr är det så här.

När jag var liten (har min mamma berättat) träffades alla mammorna på lekplatsen varje dag. Man passade varandras barn när man behövde till tvättstugan eller affären. Man sa också till varandras barn, för att man är vuxen och måste göra det. Idag har vi på vår höjd en Öppen förskola någon gång i veckan där inga djupare saker avhandlas än märkeskläder till småbarn och blöjbyten och vaknätter.

Och tyvärr umgås vi inte så mycket, vi vuxna heller. Det blir i mån av tid, träffar ska bokas in mellan heltidsarbete, hem och barn. Tiden rinner iväg och så är det för alla. Tyvärr.

Hmm, ja du så är det här hemma, vi umgås aldrig längre.

Han sitter vid datorn och spelar spel och jag sitter vid den andra. Jag vill göra saker men inte min pojkvän. Och efter ett tag så tappar man lusten på och hitta på saker. =(

Hur ska man göra för och få igång det igen, att umgås tillsammans och inte var för sig??

Det där med barnen känns lite som om det beror på var, eller snarare hur, man bor.
I vår kommun, där alla känner alla så är det ännu så länge ingen som är "rädd" för att lägga sig i om man ser ungar/ungdomar som bär sig dumt åt.
Man hugger i helt enkelt, säger ifrån och föräldrarna PRATAR med varandra. Visserligen bor vi på landet, men så fungerar det ganska bra även i kommunens tätort.

Det är alla vuxnas skyldighet, anser jag, att gripa in och ta ansvar för varandras barn. Som förälder kan jag inte vara med mina barn jämt och ständigt, de är ute och leker, i skolan, på fritids, hos kompisar, och bär de sig illa åt HOPPAS jag verkligen att vuxna som ser det säger ifrån. Själv drar jag mig inte en sekund för att säga till andras barn om de gör dumheter.

Vad beträffar umgängestiden ber jag att få återkomma, har två lintottar här som skall isäng… Den ena har jag bara lånat, för föräldrarna skulle ut och rumla och umgås! Vart är världen på väg…

Hehe, jo nog har vi rumlat och umgåtts minsann. Vi har haft jättetrevligt, som vanligt. Bäst av allt? Att vi haft hela huset för oss själva hela natten och hela förmiddagen. Mmmmysigt. =)

Hehe…här umgås vi på alla sätt och vis, igår vart det folk här hela tiden och hundar och grillninga, pulkbacken och sedan mys i soffan framför melodifestivalen *L*

Men nog känner man igen det, att folk inte umgås och att man inte "blandar sig i" då det gäller andras barn, uppfostran eller att hjälpas åt…Man hör ju av sina vänner hur det pratas…Själv så säger jag till mitt barn och andras…Speciellt om dom är här…då jag ofta kan ha sån smärta i kroppen så jag vill inte ha bråk och livat (ungar som härjar) så säger jag till direkt…Idag mår jag piss håll er på rummet eller gå ut…Vill ej veta av att ni bråkar och tjafsar, så jag måste komma och bryta eller lägga mig i, ni får lösa det själva och vara snälla med varann…*hehe* vissa gånger dottern har kompisar här, blir det alltid tjafs…ni vet flickor som alla vill bestämma!!!

Säger samma till mina egna kompisar: idag orkar jag inte vara social, ni kan ringa vi kan snacka på telen men kom ej hit!!!!
Jag har också bett min kille att säga åt min dotter, han var lite orolig för det i början, att jag ska ta illa vid mig eller nått, ofta verkar det ju som om folk gör det…säg ej åt mitt barn sköt dina egna istället…Men min dotter har växt upp utan pappa och hon mår bara bra av att en man också säger åt henne och han och hon har en jätte bra relation med tanke på att hon levt ensam med mig i 9 år…Hon accepterade honom direkt!!!

Där vi bor finns det ett gäng ungdomar ingen bryr sig om. De får tydligen komma och gå som de vill hemma. Jag och maken är väl några av ett fåtal som vågar säga till. I julas höll det på att gå riktigt illa, hade deras tilltag upptäckts lite senare, hade skolan riskerat att börja brinna. De hade samlat ihop olika brännbara föremål och försökt att tända på utanför entrén. Skolan har anmält händelsen, den är rubricerad som försök till mordbrand.

Det är så himla tråkigt att barn ska "behöva" hamna i en situation där dom får en så allvarlig anmälan på sej. Jag tycker ju ( med risk att vara en gammalmodig och tjurig gubbe ) att det är varje vuxens ansvar  om man ser något som inte går rätt till så SKA man agera och försöka tillrättavisa. Då dyker ju givetvis nästa problem upp, dom föräldrar till dessa barn som blir förbannade för att man säger till deras barn att dom gör fel.

Ja, det är just det som gör att många drar sig för att säga ifrån. Rädsla att själva få på nöten av tillsagda barnens föräldrar.

I min gamla hemstad blev en förälder misshandlad av den andre föräldern när han sa ifrån till barnen i lekparken på gården. Sånt skrämmer…

#7. Ja, hade de haft vanliga, vettiga föräldrar hade det inte behövt gå så långt. Men tyvärr så kan de i vissa fall inte ens ta vara på sig själva.

Det finns många konstiga föräldrar. Det var en unge som slog sönder en stupränna med en hockeyklubba. Min gubbe sa till honom. Men ungens far tyckte att det var väl inte så farligt gjort. Stuprännan gick ju sönder! Vissa föräldrar skall alltid försvara sina ungar. Hade det varit vår unge som blivit tillsagd hade jag inte opponerat mig, hur skall de annars lära sig rätt och fel?

När vår son var ca 8 år ljög han om en kompis. Vi fattade inte först att hemskheterna han berättade om var påhittade, så vi kontaktade hans lärare. Hon i sin tur pratade med den "skyldige" eleven. Någon vecka senare kom det fram att vår unge hittat på hela historien. Han fick då gå till både sin lärare och klasskamrat och be om ursäkt. Det sved i honom, jag har inte kommit på honom med att ljuga någon mer gång.

Ja här hemma hinner vi knappt ses. Sambon jobbar natt en gång i veckan och hela helger ibland och jobbar sent oftast och när han väl kommer hem är han för trött för att orka hitta på något. Och jag själv går hemma om dagarna och vill verkligen hitta på något när han väl kommer hem, men han är för trött :(

Det är jätte svårt att säga till, men nu mer har jag faktist börjat säga till om andras ungar är elaka mot mina barn eller tom tacka nej till att umgås med vänner om deras ungar är för jobbiga i respekt för mina egna barn.

Varför ska de fara illa pga andras dåliga uppfostran?