Tja, ibland är det helt enkelt sådär. Man märker att man inte är så jätteviktig för någon och det är nog bara att acceptera, man kan ju inte vara nummer ett (eller ens på top 10) i alla sina bekantskapers liv.

De personer som gör plats för dig i sina liv och som värdesätter dig är ju de du ska spara. Lösare bekantskaper kan vara trevligt och användbart, men man ska inte må dåligt av det.

Det är svåra funderingar du kommer med.

Vänskap betyder så olika för oss alla. En del har en mindre krets som är nära medan många har mängder med vänner/bekanta som är mer ytliga. Man kan resa med någon en gång och nästa gång blir det någon/några andra utan att det behöver ligga så mycket bakom.

Jag gissar att du vill känna dig mer betydelsefull med denna personen medan denna person kanske tycker du är en i bekantskapskretsen som vilken annan.

Själv umgås jag med väldigt få personer och då blir det ju per automatik mer intimt. Jag har däremot arbetskamrater med stora umgängen men då blir det ju på ett annat sätt. Personerna växlar och vissa perioder umgås man mer intensivt med några för att sedan falla tillbaka till några andra.

Mår du inte bra av detta så ska du givetvis inte fortsätta att umgås för man kan ju inte ställa krav på andra.

Jag gör skiljetecken mellan orden vänner och bekanta.

För riktiga vänner är man betydelsefull och de betyder mycket för en själv.

Bekanta däremot är människor som förgyller tillvaron (förhoppningsvis)

Stickykitten: Ja, tyvärr är det så för min del att det inte finns några sådana personer som värdesätter mig på ett sådant sätt. Jag skulle lätt välja bort personer där vänskapen inte känns betydelsefull men då jag inte har några att välja istället så blir det svårt.

bumbleboo: Ja, det är som du säger att jag vill känna ett större värde i att vara den här personens vän än vad jag känner nu. Det går många dagar och veckor utan att personen hör av sig hur det är med mig och på Facebook läser jag att personen gjort den ena och andra med andra vänner.

Det finns liksom ingen omtanke och engagemang i nån större utsträckning. Jag har inga riktiga vänner så som jag definierar det utan bara bekanta vars umgänge jag många gånger lika gärna kan vara utan. Såklart betyder de jag umgås med mycket för mig men när jag inte får några gensvar och då jag visar betydligt mer intresse för dem än de för mig så blir det automatiskt så att jag räknar bort dem mer och mer. Jag har aldrig haft några riktiga vänner.

Varför så svartsjuk? Varför konkurrera om vänskap?

@ Fiction #5: Jag anser inte att det handlar om svartsjuka utan om att känna sig bortglömd och tagen för given i en vänskap. Det är ingen konkurrens eftersom jag hellre väljer att avbryta eller dra ner på umgänget med den person jag avser här än att anstränga mig för en bra vänskap när personen inte gör det samma tillbaka.

#6 Jag förstår inte hur du kan få det till att det inte handlar om konkurrens, när du skriver rakt ut att du känner dig åsidosatt för att din vän även umgås med andra.

Varför frågar du helt enkelt inte bara om du får vara med så ni kan umgås alla tre? Kommunikation brukar lösa det mesta.

@ #6: Jag ser det inte som konkurrens eftersom jag inte ger mig in i nåt slags tjatande, ringade eller vad det nu må vara. Jag hävdar mig inte och gör mig till för att personen ska vilja umgås med mig utan jag konstaterar bara att vänskapen inte känns betydelsefull för personen i fråga och därför låter jag bara saken vara. Att jag sen är besviken över det hela är ju en annan sak.

Att vara tre är inte aktuellt eftersom alla tre inte känner varandra och jag skulle inte nu efter deras umgänge två och två komma dit som något slags tredje hjul och be och böna om att få vara med. Det blir bara patetiskt. Det är ju en annan sak om man från början umgåtts alla tre via en gemensam skolklass eller liknande.

#8 Nu gör jag visserligen en skillnad på att uppleva konkurrens och att aktivt konkurrera.

Bara för att man inte känner varandra sedan tidigare, innebär det väl inte att det alltid måste vara så? Vem vet; du kanske skulle gilla den andra tjejen om du väl lärde känna henne och gav henne en chans?

@ Fiction: Det vore att bjuda in sig själv till de andra två om jag skulle umgås med dem. Vi bor inte på samma ställe och träffas inte naturligt och det skulle enbart kännas fånigt om jag typ skulle fråga "får jag följa med när du träffar X?". Min bekant/vän har blivit väldigt tight med den här tredje personen och det är grej efter grej som kommer upp på FB som de gjort. Jag skulle bara känna mig som ett tredje hjul när jag inte varit med från början om man säger så.

Vet du… från första gången jag såg dina inlägg tänkte jag att jag skulle höra av mig till dig och föreslå en fika. Vi är lika gamla, jag bor i/ utanför Stockholm, jag doktorerar och överlag tänkte jag att vi skullle kunna ha en del genemsamt. Men, utan att på något sätt mena att trycka ner dig. Jag läser om de krav, ja jag säger krav, du har på dina vänner och inser att jag skulle aldrig kunna leva upp till det.

Jag skulle aldrig kunna ge dig det du vill ha eftersom jag 1) har en stor bekantskapskrets där jag vill umgås, ibland bara höras med folk över nätet, ibland ta en fika en gång om året och ibland ses mer intensivt. Så funkar jag och en nära vänskapsrelation tar tid att bygga upp. 2) Mina närmsta vänner träffar jag ganska sällan, utom de två jag jobbar med och träffar jämt. Kvalitet framför kvantitet. 3) Mitt jobb tar mycket av min tid och resten tar djur, pojkvän och de människor jag redan har i mitt liv. En ny person kan jag umgås mer intensivt med i början, men efter ett tag hamnar man i en vardag där man inte ses så mycket.

För att summera, jag hade kunnar erbjuda ett försök till vänskap, älskar att lära känna nya människor, men det jag har att ge är mer stor sannolikhet inte tillräckligt. Det har gjort att jag inte vågat höra av mig, med risk för att istället göra dig ledsen i slutänden då jag har mycket som snurrar i livet.

Tycker oxå att det Ficton nämner är konstigt. Håller med om att du konkurrerar, varför ska man inte kunna umgås med flera bara för att man inte känner varandra innan? Tycker att det låter som ett skolbeteende som de flesta jag känner för länge sedan vuxit ifrån. Mina vänner och bekanta umgås ofta i grupp. Nya människor är alltid välkomna. Varför är det konstigt? Jag skulle i din sits föreslå att ni går ut och dricker ett glas vin tillsammans alla tre. Man ska inte läsa in för mycket i saker och inte heller dömma ut så snabbt.

Och… jag kunde känna lite som du tidigare, jag hade väldigt höga förväntningar på folk. Sådant jag själv ansåg att jag levde upp till förväntade jag mig av andra oxå. Vilket ledde till att jag blev extremt sårad av människor för att de var mänskliga. Det gjorde mig även väldigt hård och dömande. Nu har jag valt att inte tänka så längre och har blivit mycket mer ödmjuk. Folk är bara folk.

@ Sarah: Ja, jag ser ju inte vänskap på samma sätt som du som du själv beskriver här och därför anser inte jag att det är krav att vara lojal, att ha ett äkta intresse för att umgås och att vilja umgås relativt ofta. Det är inte det enda sättet men precis som vänskap är på ett sätt för dig är det på ett annat sätt för mig.

Det är en helt  annan sak att redan ha en stor bekantskapskrets och dp tycka att man har si och så mycket annat man vill hinna med jämfört med en person som jag som knappt har någon att umgås med. Det är ju helt olika förutsättningar och livssituationer och därför svåra att förena precis som du beskriver i ditt inlägg.

Jag anser fortfarande inte att jag konkurrerar. Jag har inget emot att de jag känner träffar andra men när det på olika sätt blir uppenbart att det inte är så angeläget att umgås med mig längre bara för att det kommer in andra personer i bilden så är det klart att vänskapen förändras.

Att nästan aldrig höra från den här personen jag pratar om här men läsa om allt personen hittar på med andra. Uppenbarligen har personen tid att umgås med andra men inte att höra efter hur det är med mig eller föreslå att vi ska träffas.

Jag vet inget alls i princip om personens nya bekantskaper och har ingen anledning att försöka överträffa eller konkurrera med dem. Jag konstaterar bara att den vänskap som fanns inte är så betydelsefull för min vän som den är/var för mig.

Lojal är jag och jag skulle gå genom eld för mina närmaste. Bekanta och vänner är som sagts olika saker. Men, vi har inte behov/ möjlighet att umgås ofta. Jag vet att de finns för mig genom allt och de vet det samma om mig, vi känner varandra så pass väl att man inte behöver ses jämt. Den jag träffar oftast, utom mina kollegor, blir ganska naturligt min pojkvän. De dagar jag har tid att vara inne i Stockholm försöker jag alltid träffa en eller två vänner/ bekanta och gärna tillsammans. Men av naturliga skäl så ses man inte spec ofta. Du borde inte glömma att en vän kan vara lika god trots att man inte delar en "vardag" ihop.

Men, ja, jag förstår såklart att man blir less om folk aldrig hör av sig.

@ Sarah: Ja, en vardag behöver man inte dela men jag anser att vänskap är att umgås, det är att höra efter varandra med jämna mellanrum. En vänskap är inte för mig att bara ses nån gång i månaden eller höras lika sällan. Men vi har ju helt olika syn på det här och de problem som jag upplever med ensamhet, ensamma kvällar, att hela tiden känna att det inte finns någon naturligt att prata med, de erfarenheterna antar jag att du inte har. Ensamhet och att känna sig betydelselös och utan nära relationer kan man inte föreställa sig förrän man själv varit där.

#16 Jag förstår mkt väl att du känner dig ensam och det är naturligtvis din fulla rätt att känna så. Men faktum är att mga, när de blir lite äldre, har fullt upp med både förhållande, arbete/studier, hobbies, familj och dylikt och då blir det väldigt svårt att få tiden att räcka till.

Naturligtvis måste man underhålla vänskapen, men att jämt och ständigt ha kravet på sig att höra av sig till den andre, är ofta väldigt krävande i längden. Det går väl an när man är lite yngre, men när folk har skaffat sig en mer "vuxen" livsstil med allt vad det innebär blir det problematiskt.

Om det nu är så att du känner dig väldigt ensam, kanske du i stället borde fokusera på att lära känna lite nytt folk och skaffa dig fler bekanta/vänner. Man kan tyvärr inte kräva att en enda människa skall fylla samtliga sociala behov - då riskerar man att bli väldigt besviken och ensam.

I stället för att ta på dig "offerrollen", kanske du borde bli lite mer aktiv i ditt sökande efter tillfredställelse på det sociala planet och inte inrikta dig på en enda vän.

Jodå, jag vet precis hur det känns att vara ensam, jag vet precis hur det känns att sitta hemma ensam i långa perioder och känna att det inte finns någon. Då har de nära vänner jag har, varit mer frånvarande i mitt liv. Jag har precis som du bytt stad och bytt liv och just nu bor jag mitt ute i skogen dit få vänner skulle orka ta sig. Visst är det inte långt till Stockholm och Uppsala, men vill jag träffa folk så får jag ta mig dit. Även nu spenderar jag fem/ sex kvällar i veckan hemma ensam.

Men, och det är ett stort men, jag har gjort aktiva val. Ett skrev jag om ovan, att jag faktiskt slutat förvänta mig att folk ska vara övermänskliga. Jag är även väldigt förstående för dynamiska förändringar i folks liv. Jag tar inte längre illa upp om ngn inte hör av sig eller inte bjuder mig på ngt. Jag har gjort ett val att mitt sociala liv endast ligger i mina händer och ser till att lära känna mycket nytt folk samtidigt som jag vårdar de relationer jag har. '

Även om man bara ses en gång varannan månad så är det vad man gör och pratar om som är det viktigaste. Det är en jäkla skillnad på att ses en gång i veckan och festa eller gå på bio, eller att ses en gång i månaden och diskutera djupa livsrelaterade frågor som berör båda två.

Inte heller ställer jag krav på folk utan alla relationer utvecklas till det de ska vara. Är det så att en nära vän blir less på mig ett tag, so be it, jag lessnar också på folk ibland. En av mina närmaste har jag inte umgåts med på 1,5 år, inte heller hörs vi. Men, hon skulle ändå finnas är om jag behöver henne och jag för henne, men vi är less på varandra. Att inte ställa krav är såklart inte att vara en toffel för sina vänner, jag ryker ihop med en del av dem då det behövs.

När jag var yngre tyckte många att jag var väldigt konstig och svår att ha att göra med, nu tycker folk att jag är ganska konstig men hyfsat lätt att ha att göra med. Jag har helt enkelt blivit vuxen samtidigt som jag bestämt mig för att vara en väldigt social människa.

Jag förstår ändå lite hur du menar. Det är svårt när man har högre krav på vad som borde ske i en relation än vad den andre parten har.
Jag har själv väldigt nära vänner där jag ibland kände mig å sido satt. Vi hade varit så extremt tajta när vi umgicks som mest, och nu när det gått flera år och vi "hittat varandra" igen så har våran situation ändrats ganska radikalt. Jag är inte lika stor del i hennes liv längre som jag var för några år sedan.
När jag insåg det kände jag mig inte längre undanskuffad. Jag var nöjd med det jag "fick". Vi umgås på samma villkor nu och båda har andra kompisar som inte är gemensamma.

Men jag har även en hel del "fika" människor. Såna som jag inte hör något från på mycket lång tid men när vi träffas är det alltid trevligt att bara ta en fika och umgås :)
Inga krav på när eller hur, vi är inte speciellt tajta. Men vi har ändå ett utbyte av varandra.

När jag läser trådarna om din längtan efter mer nära vänskap så tänker jag att det påminner lite om när en person längtar lite för mycket efter en partner…  man kanske skrämmer bort dom potentiella kompisarna/parner istället för att dra dom till sig genom att fokusera för starkt och därmed mer eller mindre omedvetet kräva mer än dom flest orkar/ har lust med.

@ 17 Fiction: Ja, det är ju så sant som det är sagt att många är upptagna med annat. Tyvärr tycker ju jag personligen. Jag ser inte att ålder måste vara avgörande för hur ofta man kan höras eller inte. Är man singel utan barn t ex så har man ju mycket tid över ändå även om man arbetar.

Sen anser jag att det är så lätt att få en vän att känna sig betydelsefull eller vad man nu vill kalla det genom att skicka ett kort sms bara för att höra hur det är. Att man försöker ses hyfsat ofta men har man inte alltid tiden att ses så kan man höras ändå.

Jag håller med dig i att det är bra att försöka träffa fler personer att umgås med just för att känna sig mindre ensam. Det är det jag gjort och jag har träffat ganska många via nätet men tyvärr har man inte haft samma personkemi eller intressen och det har liksom runnit ut i sanden.

Det handlar inte om att jag inte är aktiv, jag har annonser ute på flera olika forum och är social när jag väl träffar nya människor. Men en vänskap och en bekantskap är ju ömsesidig och därför krävs det att båda personer känner att vänskapen är något att bygga på.

@ 18 Sarah: Ja, det är ju en skillnad på att göra ett aktivt val som du skriver medan man som jag bor nära stan, söker vänner på olika sätt men ändå är ensam mot min vilja.

Jag ser inte att vänskap behöver vara så komplicerat att det krävs några övermänskliga insatser, det är bara lite sunt förnuft och omtanke som räknas. Att stanna upp och ta två minuter till ett sms eller ett kort telefonsamtal.

Visst har man själv ansvar för att ta kontakt med personer och skapa sig det sociala liv som man vill ha men det är ju knappast så att det bara är den ena personens insatser som spelar roll. Den personen jag pratar om här gör inte ens hälften av det jag gör för att upprätthålla kontakten och då hjälper det inte vad jag gör om det inte sker något eller väldigt lite tillbaka. Att vårda relationer som du skriver om är en ömsedig process.

Nu har ju du såna relationer att ni lätt kan ta upp kontakten och prata om djupa saker även om ni ses mer sällan. Jag har inte den situationen och jag är den typen som gärna ses både för bio, fika osv under veckorna men som också sitter och pratar djupa saker med samma person i andra sammanhang. Det krävs ju en insats av båda för att komma till ett sådant läge och därför är det viktigt att kunna skapa en känsla av att vara betydelsefull i en vänskap.

Om man är less på någon är man ju det av en anledning och det beror ju helt på varför. Om jag tröttnat på en person gör jag det och återupptar sedan inte kontakten. Tröttnar jag på någon handlar det i mitt fall om att bli så pass besviken av någon anledning att jag inte känner att det är värt att ta upp någon kontakt igen efter säg 1 eller 2 år.

@ 19 JossanH: Intressant synpunkt: Hur menar du att du inte längre kände dig undanskuffad? Accepterade du bara att din vän inte längre vill umgås lika mycket eller har du fått någon förklaring till det?

Det blir ju automatiskt så att man letar vänner på annat håll och det är ju bra för dig att du gjort det och på så sätt blir det också mindre jobbigt att inte ha samma kontakt som tidigare med vännen du beskriver här. Det är också så som jag själv försöker göra, dvs att hitta andra att umgås med istället. Tyvärr är ju det lättare sagt än gjort.

Ja, det är ju helt ok med mer "ytliga" fika-vänner också men grunden för det ser jag är att man även har de där mer nära vännerna att prata om allt med och som får en att känna sig betydelsefull i vänskapen.

@20 Pyromanen: Jag har väsentligt dragit ner på spontana sms, att föreslå saker och liknande just för att jag inte får den respons som jag vill tillbaka. Jag är alltså inte personen som tjatar mig till ett umgänge, då är jag hellre ensam.

Jag vill heller inte bli påmind om att jag inte är speciellt betydelsefull för personen eller vänner överhuvudtaget genom att höra hur mycket annat personen ska göra med olika andra kompisar. Så att vara för på är nog ingen risk i mitt fall.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men som svar på frågorna ja, jag lyssnar.. Men jag känner precis som du skrev att du också gör. Tyvärr :(

Nar du skriver att du ar besviken sa later det som om det ar sa att manga misslyckas med att vara din van. Har du for hoga krav och kanner folk sig otillrackliga? Alla vill ju kanna sig omtyckta, liksom du. Sa om folk gor dig besviken sa kanner de nog det och da ar det kanske upp till dig ocksa att acceptera att vanskapen kanske maste vara lite mer accepterande?

Jag vet att jag inte ar perfekt och jag vet att jag inte heller alltid ar den perfekta vannen eller bekanten, men nar jag traffar mina nara vanner sa kanner jag mig omtyckt och uppskattad. Jag mar bra av att umgas med dem. Jag ger dem samma tillbaka. Vi vet att i perioder ar livet sa att det inte gar att horas hela tiden.

Nar jag traffar mina vanner vill jag kanna mig omtyckt, inte kritiserad for att jag inte racker till.

@ 26 asvensso: Jag kan ju inte exakt svara på hur de jag umgås med känner sig. För det mesta har vi trevligt men hur de sen känner när vi inte ses känner jag inte till. Jag har inte i någon större utsträckning sagt att jag är besviken, det har nog bara skett vid nåt tillfälle sådär när det varit något uppenbart som hänt som både jag och personen i fråga upplevt.

Har man samma uppfattning om en vänskap och om båda känner sig betydelsefulla som vänner så kommer aldrig tankarna om att känna sig kritiserad eller inte räcka till. Delar man inte samma tankar kring hur en vänskap ska vara så är det klart att den ena kanske känner sig kritiserad medan man som jag inte känner mig betydelsefull.

Hur de jag umgås med känner exakt vet jag inte. Jag vet bara att de inte kan visa speciellt mycket omtanke och att jag hela tiden får känslan av att andra och annat är viktigare än vår vänskap. Därav min känsla av liten betydelse och mitt minskade intresse av att hålla vänskapen vid liv.

Jag säger nej till spontana saker 99 ggr av 100 vilket gör att folk är vana att jag säger nej, men jag har ofta inte ork att göra ngt spontant om jag redan hunnit hem. Det spontana jag gör är öl efter jobbet med kollegor. Jag vill ha saker planerat och är dina vänner som jag ja då säger de nej till spontana saker.

@ 28 Sarah: Ja, jag vet inte om jag här nämnt nåt om spontana saker men jag brukar inte föreslå att ses samma dag t ex utan jag är själv den som gärna planerar in träffar. Så när det gäller de jag umgås med så ser jag inte att deras "nej" till saker skulle bero på detta. Det handlar om andra saker.

#24: Menade inte att jag trode du var för "på" snarare för fokuserat på dehär potentiella kompisarna och som en konsekvens av det mycket analyserande. Du saknar bekräftelse fra vänner som visar att du är betydelsefull.  Det är ju nåt som alla behöver så jag tycker inte det är konstigt alls att du saknar det om du får för lite av den varan.  Exempel: Om du själv hade haft kul med en kompis idag och var glad och hade fått "kompisbekräftelse" då skulle du knappast tycka det var jobbigt om din andra kompis skrev på facebook om kul han/hon hade haft idag ihop med nån 4 person.

@30 pyromanen: OK, då förstår jag hur du menar. Jag har ju lagt ner mycket tid på vår vänskap under den tid då jag trodde att den betydde lika mycket för min vän som för mig. Men sen ett tag tillbaka så bryr jag mig inte lika mycket och föreslår heller inte så mycket saker.

Jag tycker inte det är jobbigt att mina vänner har andra att umgås med men när det blir så att de skriver om saker de gjort med andra vänner men inte när vi hittat på nåt så är det klart att man undrar varför.

Om jag nu haft flera stycken att välja mellan hade jag inte varit sen med att helt avsluta en bekantskap med en person som typ "vänder kappan efter vinden" beroende på dag, tid osv. Dvs en illojal och mindre bra vän. Sådana kan man ju egentligen vara utan.

#23 Jag accepterade läget. Hon hade skaffat sig en himla massa nya kompisar och så hade ju jag också. Det vara bara svårt en stund innan jag insåg att varken hon eller jag var 16 år längre som bara hade varandra. Vi var på olika ställen i livet.
Vi var inte längre "påtvingade" på samma sätt som man var när man gick i skolan. Vi gör nu aktiva val och ska därför försöka få in alla våra andra vänner också i våra liv plus att vi även behöver vår ensamtid. Plötsligt är man inte 2 personer som träffas varje dag i ett klassrum under speciella timmar per dag (trots att vi var mycket nöjda med det under den tiden) utan nu är vi 2 människor som ska få in vänskapen med varandra, med andra, pojkvänner och djur samtidigt med jobb. Vi har inte längre 8 timmar avsatt för att umgås.
Då måste man acceptera läget. Jag har ju inte samma krav på henne och hon har inte det på mig. En viktig insikt.

@ 32 JossanH: Ja, då är det ju ganska skilda situationer jämfört med min situation. Det är väl det bästa om en vänskap utvecklas på det sätt du skriver där båda får andra vänner och av den anledningen så ändras vänskapen.

I mitt fall så handlar det inte om att båda får fler vänner utan att den person jag pratat om här inte värdesätter det vi haft utan som jag upplever det utan vidare inte längre bryr sig speciellt mycket om vi ses eller inte.

Jag har heller aldrig upplevt några krav med personen jag avser här och heller inte med några andra jag umgåtts med. Jag förknippar inte vänskap med krav och söker mig inte til personer som jag vet redan har mycket umgänge.

Här handlar det om att jag och personen jag berättat om här har gått samma utbildningar och haft mycket gemensamt som jag trott varit äkta. När personen nu fått chans att börja jobba, ja då är det som att det vi haft inte är så mycket värt längre och jag är inte speciellt betydelsefull.

#33 Egentligen spelar det ju inte så stor roll om när var och hur för du känner ju som du känner. Det är jättetrist att känna så och det är synd att du inte har andra vänner att umgås med. Hade du haft det skulle jag nog råda dig till ett avbrott med din kompis. Ibland kan man behöva sakna varandra lite. Jag kan känna att jag ibland behöver mycket distans till mina vänner och trivs då bäst när vi har ett uppehåll under en längre period. När man sedan börjar umgås igen är det som att vara nykär fast på en kompisnivå! Man hittar tillbaka till alla dom saker som gjorde att man blev vänner från början…

@ 34 JossanH: Ja, det är säkert sant att det kan vara bra med ett avbrott. Anledningen till ett avbrott spelar ju dock roll. Om jag känner mig sviken av olika anledningar så blir det nog mer så att jag låter vänskapen rinna ut i sanden än att jag sedan skulle ta upp kontakten igen efter ett långt tag.

du skriver i #24 om spontana sms… därav mitt tidigare inlägg :)

Kanske soka kompisar i andra grupper an du gor nu? Din tag antyder att du are en ensam akademiker och den kompis som gjort dig besviken har pluggat med dig.

Jag umgar bara med ett par manniskor jag pluggade med. Nar man skrapar pa ytan ar det inte mycket vi hade gemensamt forutom att vi pluggade tillsammans under nagra ar. Jag har mer gemensamt med manniskor jag traffat mangt efterat som delar mina intressen eller ar mina kollegor.

Jag har en vän som är så här som du beskriver och jag har många gånger kännt som du. Men sen har jag börjat tänka om. Hon kanske tar vänskapen för given litegrann och trivs så bra i ditt sällskap att hon kanske inte behöver skriva det på facebook om eran resa. Hon kanske helt enkelt skriver saker om de nya vännerna på facebook för att ställa sig in och för att kunna ha en vänskapen kvar. Du kanske är en så god vän till henne att hon redan vet att du tyckte om resan och att hon tyckte detsamma.

Denna vän jag har ringer inte så ofta och vi ses inte så ofta heller och hon skriver om massor med roligt hon gjort på facebook. När det gått en tid hör vi av oss till varandra för att träffas och det är alltid lika trevligt. Jag har också frågat henne varför hon aldrig har mer tid med mig och hon svarade då att hon önskar att hon hade mera tid men att det är mycket som alltid kommer imellan.

Fråga din kompis varför det är så här, ni är ju ändå vänner och ska kunna fråga om saker och diskutera. Är det så att du ändå inte vågar fråga får du börja tänka i andra banor än vad du gör idag. Hon tycker säkert inte att eran vänskap är betydelselös, hon vet att du finns där och det är inte mer att orda om. Alla är vi lite upptagna med oss och vårat. Men du skulle kunna göra någe finemang av det där och göra ett experiment. Ring till henne och fråga vad hon ska göra i helgen om hon har något planerat, har hon det säg att du har så tråkigt att du skulle vilja hitta på något. Häng med henne ut och träffa hennes kompisar och se vad det är för några. Kanske finns det någon tjej där som du kommer jätte bra överens med och har då två kompis som du kanske kan träffa ibland.

Gör något bra av det.