Jag gjorde slut för två veckor sedan och det var pga att det saknades ett mentalt klick. Vi pratade för lite om viktiga saker och om varandra och om världen etc.

Käleken tar slut, man växer ifrån varandra eller så sviks förtroendet.

Förra killen jag var tillsammans med gjorde jag slut för att han var så j-a respektlös mot mig. Jag älskade verkligen honom, men han sårade mig. Jag var inte värd mycket i hans ögon.

Han hade/har en skev bild av Kvinnor så att säga. Han tycker exempelvis att en 5-åring som blir sexuellt utnyttjad är hennes eget fel. Förstår ni hur jag menar som?!

Jag fick inte gå utanför dörren, inte umgås med kompisar, framför allt inte killkompisar, knappt hälsa på hos mamma m.m

Han var otroligt svartsjuk. Och det vart en jädra kulturkrock.

Så en dag, efter tre år fick jag nog å dumpade honom, och det gjorde så ont i hjärtat å själen så fy bövelen. Men det var för mitt eget bästa som sagt.

Vi gör inte slut…

Allra första killen jag hade var bara i nån vecka (1½?), jag gjorde slut eftersom jag ganska snabbt insåg att jag bara var kär i kärleken..

Nuvarande, och första riktiga hade jag inte tänkt göra slut med. Han ska jag minsann hålla fast vid för han är inte nån man hittar varje dag :)

Det är väldigt länge sedan jag gjorde slut med någon, numera är det bara jag själv som blir dumpad. Men, förr när jag faktiskt gjorde slut, berodde det alltid på att det inte var rätt känslor med i bilden för min del. Vid samtliga tillfällen, borde jag egentligen ha insett det redan från början och inte gett mig in i ngt förhållande, men jag trodde verkligen att känslorna skulle växa till sig och att jag skulle bli kär. Jag har dock lärt mig att jag inte fungerar på det viset - antingen blir jag förälskad på en gång, eller så händer det aldrig. Men vi fungerar ju alla olika…

Har gjort slut två gångar i mitt liv. Första gången var jag 22 och vi hade varit ihop i flera år… då var lite som att nu var det antingen eller. typ flytta ihop o sånt eller gå var till sitt, och jag var inte alls redo för att slå mig ner!  behövde några varv runt jordklotet och några års studentliv till innan jag var mogen för det. Andra gången hade kärleksrelationen övergått till vänskap vilket jag inte kunde leva med i längden.

Min första pojkvän gjorde jag slut med. Det var skitjobbigt men jag insåg att det helt enkelt inte fungerade, jag var nog bara kär i kärleken och kände en trygghet.

Min andra pojkvän, då var det han som gjorde slut. Först skulle han ha "paus" för han inte visste var vårat förhållande var på väg. Jag ville satsa på att förbättra det, men det ville inte han. Sen orkade jag inte vänta längre utan krävde ett svar och då ville han verkligen göra slut helt.

Nu har jag mitt tredje seriösa förhållande och allt är bara underbart! Allt känns så mycket bättre och annorlunda med honom än med någon annan :)

Det fungerade inte. Känslor avtog och gnistan försvann/ bråkade mycket som inte gick att reda ut helt.

När jag var yngre gjorde jag slut då jag blev kär i andra….för jag trodde att de känslorna per automatik betydde att det fanns fel i den pågående relationen, eller för att jag om jag skulle följa den nya kärleken skulle vara otrogen eftersom mina dåvarande partners ägde mig så som man gör i monogam tvåsamhet.

Som äldre har jag lämnat två förhållanden. Det första för att jag kom att förakta min partner för att han utgjorde att hinder i min väg mot att utvecklas, för att hans låga självkänsla fick honom att se ner på andra och snacka skit, för att han gick mig på nerverna och blev en person jag avskydde. Jag ville ha mer ut av livet än vår fyrkantiga svenssontillvaro, jag tände inte längre på honom och längtade efter passion, kåthet, intellektuellt tuggmotstånd, liv.

Det andra tog slut för att partnern la in en massa av sina egna värderingar i min person och i sina egna ögon såg mig som någon han ville att jag skulle vara istället för att se mig som den jag är. Jag kände mig falsk och kunde knappt stå ärligt och tala om att jag inte ville leva under samma tak, inte bli ägd, inte äga, inte sträva efter ett monogamt förhållande i evighet amen.

Jag gjorde slut för att jag inte hade de känslorna för honom. Jag stod inte ut med alla hans "egenheter" och det faktum att vi inte låg på samma nivå, alls. Vi vill inte samma saker i livet.

 Han var inte ett dugg intresserad utav vad jag gjorde eller vart jag var, däremot så skulle jag titta på TIMMAR av fotboll och köra honom överallt. Jag fick repliken "Men dina intressen intresserar inte mig", men fotboll skulle tydligen intressera mig för "hela min familj är aikare."

Han insåg själv att han levt som en singel under hela vårat förhållande, men när jag gjorde slut så skulle man minsann visa att han var så mkt bättre - det höll i 3 veckor den fasaden, sen var det samma kille igen vilket gjorde att jag inte ångrade en sekund att vi gick skilda vägar.

Nuvarande bilr det inget slut, så det så!
Men exet gjorde slut med mig. Varför? Han ansåg att jag inte respekterade eller uppmuntrade honom vilket ledde honom till att vara otrogen och respektlös mot mig. Hm.. Jag skulle nog kalla det brist på kärlek.

Ja i vissa fall måste man göra slut och gå vidare, men i andra fall så kan man lika gärna försöka kämpa.

Svårt det där  med kärlek.. ellerhur?

jag gör slut för jag får panik  i förhållandena.. känner mig kvävd o får ingen luft..

Gjort slut för att jag blivit sviken i förhållandet och behandlats respektlöst. Vi försökte efter de också, jag gav honom ännu en chans. Men de funkade i alla fall inte. Så jag bröt helt.

Sist jag gjorde slut, för riktigt länge sedan, så var det för att han slog mig. En gång var en gång för mycket, så där åkte han ut. Vi hade nyligen förlovat oss och flyttat ihop, men när slaget kom rann alla känslor av mig och kvar fanns bara en stor likgiltighet. Inget hat, absolut ingen som helst kärlek, bara ett enda stort "gör vad du vill - det rör inte mig".

Han hade ingenstans att ta vägen, så vi bodde ihop ytterligare en tid. Det var något av det värsta jag har varit med om. Han mådde rysligt dåligt och jag förmådde inte känna någonting alls…

I efterhand kan jag se att det förhållandet aldrig skulle ha lett till något bra i alla fall. Att det blev vi berodde nog mycket på att jag var vilsen efter ett långt och mestadels bra förhållnade tidigt i livet (från att vi båda var 15).

Jag gjorde slut med min fästman den 6 April, för han var otrogen…

Men allt känns mycket bättre utan honom, trodde att jag skulle gråta och sakna honom, men mår faktiskt super bra… =)

Brist på förtroende i mitt förra förhållande…

Med min flickvän så var det så att vi insåg att kärleken var väl inte tillräckligt stark. Det var ett distansförhållande som hade varat några år och det fungerade bra men tillslut erkände vi för varann att ingen egentligen ville flytta. Med min fästman skulle jag flytta till månen. :)

Jag gjorde slut med mitt ex för att jag psykiskt nertryckt samt att han var otrogen och kom hem o berättade de. Men det tog tid att ta sig därefrån på grund av allt elände. Jag träffade honom när jag var 15 bara och var 26 när jag kom därefrån.
Mentalt var jag inte redo att göra slut men kände att jag orkar ändå inte leva i det jag gjorde kändes som de spelar ingen roll hur jag skulle gå under men tyckte de är bättre att gå under utan att ha honom nära o fönedra än.  Men jag klarar av det i alla fall trotts alla resor man har haft :)

Xannadu, stark du är :)
Du gjorde helt rätt!! :)

de finns många skäl men ett viktigt skäl till at tt jag skulle de är att de helt enkelt ej funkar mera..

Många av mina vänner tröttnar på sina partners…och de kan jag förstå….man blir lite slapp me tiden….i början av ett förhållande så borstar man ju typ tänderna för o va fresh, men me tiden så skiter vissa i de (blööö, morgon andedräkt…) och samma gäller kläder…springa runt i myskläder me partner o oborstat hår….gör man sig lite fin varje dag så hålls gnistan tänd….eller e jag knäpp…. :S

#23 Kanske är så för vissa, men jag har inga problem alls med att sambon springer i mjukiskläder eller skiter i att styla håret nån dag. man ska väl kunna älska varann som man är och inte stylad från topp till tå 24/7 (vilket för övrigt är en omöjlighet när man bor tillsammans).

Det har nästan aldrig varit jag som gör slut, jag brukar stanna in absurdum även när jag ser att det är på väg åt skogen. Två gånger har det dock varit från min sida, och det var för att jag bara inte orkade. Jag var i ena fallet som uppfostrare som skulle ställa tillrätta när min partner hade klantat till livet. Då gjorde det ont att göra slut, för känslorna var inte borta. Jag var tvungen för att rädda mig själv från kollaps trots att det fanns kärlek… I det andra visste killen knappt hur en relation borde fungera, eller att det behöver finnas känslor om man ska bo under samma tak. Inte bara att det är praktiskt att dela ekonomin och trevligt att ha nån som håller maten och huset varmt (=mig), och nån att ha sex med. Men i det senare fallet var det knappt ett förhallande, vi var mest kk.

Tja. Bröt upp från min exman för att han jämt och ständigt avvisade mig i sängen, vi hade växt isär och blev mest som kompisar, men jag orkade inte leva utan sex.

Dumpat ett par killar när jag märkte att de hade alkoholproblem.

Dumpade en annan när han bara gnällde då jag föreslog saker vi kunde göra. Dessutom hade jag tvättat hans skjorta och det hade han inte vett att tacka för. Jag klippte sönder skjortan och skickade den hem till honom.

Det är nog mest jag som dumpat. Har haft en tendens att göra det hellre än att vänta på att han ska dumpa mig.

Mitt ex som jag dumpade innan jag träffade min nuvarande pojkvän dumpade jag eftersom att vi inte var rätt för varandra på något sätt. Vi ville helt olika saker, vi klickade inte i sängen, vi hade absolut ingenting gemensamt.
Eller ja, vi klickade väl ingenstans egentligen. :P

En annan kille dumpade jag på grund av avståndet. Fixade inte att ha ett långdistansförhållande.

- Ingen attraktion/kemi
- Jag har inte kunnat acceptera och vara med nagon med lite (i mitt tycke) for liberala asikter och utsvavningar
- Svin-dalig i sangen
- Vitt skilda asikter i grundlaggande fragor
- Konstanta brak (ofta mitt fel dock da jag reagerar snabbt och haftigt pa saker som hade kunnat undvikits om jag bara hade raknat till 10 och fort upp fragan som ett normalt samtal istallet for att bli jattearg/ledsen pa sekunden. Efter ett antal "impuls-brak" sa borjar killen trottna och startar egna brak, och snart sa brakar man hela tiden om minsta lilla lojliga sak. Nar man inser vad fan man haller pa med egentligen och forsoker reparera sa ar relationen ofta sa skadad redan att det inte riktigt gar att plastra ihop den och tacka over alla "arr".)

Det finns enormt många anledningar till varför.

Jag gjorde slut med mitt ex då han var riktigt elak. Psykisk misshandel och dessutom tog han strypgrepp och hotade samt slog mig någon gång. Han var riktigt elak och gjorde slut så fort det blev tjaffs.
Jag fick senare känslor för min nuvaranade pojkvän, då som först vågade jag verkligen göra slut.

Tja. Jag gjorde slut med mitt livs första riktigt kärlek och också mitt första förhållande för att jag ville skona honom från allt elände efter att jag blivit gruppvåldtagen. Det var svårt men vet nu att det var rätt. Han började må bättre efter det och jag också.

Sen har jag gjort slut pga flera vändors otrohet, fysisk misshandel och grov psykisk misshandel. Porrberoenden. Pengar. Brist på action i sängen. Har träffat mycket konstiga killar. Har nog varit en sån som dragits till dödsdömda förhållanden.

Jag gjorde precis (ikväll) slut med min pojkvän sedan 1,5 år. Jag kände inte samma för honom som han gjorde för mig och det kändes inte bra att liksom hålla kvar honom bara för att vara "snäll". Jag tycker om honom, han är en jättesnäll kille och det värderar jag högt efter hans föregångare som INTE var snäll.
Men -inte mer än så liksom.

#32 Starkt av dig :)

Det var han som gjorde slut, anledningen var att han fick för sig att han inte älskade mig längre. Han kom på det en vacker dag. Jag vet inte, men jag tror inte han älskade mig på riktigt. Med tanke på hur han behandlade mig den sista tiden tillsammans och efter att han gjorde slut.

jag har gjort slut i tidigare förhållanden pga brist av attaktion. Eller möjligen pga att jag varit uttråkad. Har aldrig ångrat mina beslut.
Har blivit dumpad en gång och det är jag ju förstås gad över idag då han var långt ifrån en optimal pojkvän som jag träffade under min mest sårbara tid i livet.

Vill bara säga att så många av er verkar så starka

Önskar jag hade lite mer av det i mig då jag lever i en förhållandevis bra relation på så vis att vardagen funkar utan bråk men den är så tråkig. Mina känslor är hos någon annan som jag provat att leva ihop med under en period. Min nuvarade relation står för otrolig trygghet/vänskap men känner ingen attraktion eller behov av kroppskontakt som jag gjorde med den andra. Jag bodde mycket själv eftersom han inte jobbar i Sverige och upplevde det jobbigt. Jag har många djur och fick svårt att orka med vardagen. Därav vägvalet. Vi hade mycket skoj men lite som en berg o dalbana. Nu är jag tillbaka i tryggheten men samtidigt så tråkigt. Frågar mig hela tiden om det val jag gjorde att gå tillbaka verkligen var rätt? Vet ej om det svaret kommer komma någon gång.

Jag är tsm med min första pojkvän just nu så jag har aldrig gjort slut eller så. Hoppas innerligt att det aldrig tar slut heller, jag är otroligt rädd för det och usch börjar nästan böla bara jag tänker på det bara för jag är så kär, älskar verkligen honom :)

Men min kille gjorde slut med sitt ex. bara för hon var så jobbig, dryg, krävande, surig och sånt vad jag vet. *Vilket jag inte är!* Och tillslut kände han sig tvungen att umgås med henne, så han var med henne "mot sin vilja" så att säga, vilket jag är noga med att han inte känner så mot mig.

Eftersom att det var självdestruktiva eller för att jag själv också var det.. Dock har jag mått bra i över ett år och mitt senaste förhållande tog slut för att han hade alkoholproblem..f

kärleken var stark och hon hade fina saker i sig, men det dog sakta pga hennes kontrollbehov

varför hon var som hon var är en historia som man kan analysera och tycka synd om henne pga uppväxtförhållanden osvosv…   men jag tror inte man ska agera förälder eller analysera för mkt som partner, utan istället lita på sina känslor och om man tycker det är svårt - istället analysera sig själv isf

saknas ömsesidig respekt

hela tiden rätta sig efter den andra

förbud och åter förbud

slag och sparkar-blåmärken

Det finns många anledningar, men trivs man inte i förhållandet så göra man helt enkelt slut. Finns inget mer att hämta.