Tror det beror lite på ålder också.
Vissa år förändras man mer än andra.
Alltså att man förändras mer i yngre år, än i äldre - Som jag upplevt m.m.

Men tror annars det kan vara förälskelse som man tar på för stort allvar.
Man går för fort fram, eller så börjar man helt enkelt se personen för vem den verkligen är, i grund och botten. Något som kan ta ett tag.
För även om man är sig själv, och är ärlig från börjar finns det ju fortfarande sidor man inte upptäcker från början.

Jag tror det kan bero på alla faktorer som du nämner hera. Dessutom tror jag att det kan vara så att man blir så bekväm med personen att man då blir lite grinigare, för att man blir så bekväm… Hmm, vet inte riktigt hur jag ska förklara det där, men jag hoppas att ni förstår.

Tror att det första året när man är nyförälskad ser man inte alla de irriterande sidor hos sin partner (även om de funnits där hela tiden). Se när nyförälskensen har lagt sig och man börjar komma in vardagen med allt vad det innebär, börjar man se saker som man inte tidigare lagt märke till. Irritation uppstår.. :)

Första året har man ju en sån biologisk kick av den nya kärleken. Kroppen susar av endorfin, oxytocin och lukten av ens partners feromoner gör en pirrig… Sen när den rosa dimman mattas av så ser man ju helt plötsligt partnerns fel och brister i ett annat ljus. Tycker inte det är konstigt alls.

Men visst kan man hinna ändras som person under ett år, fast då brukar även andra faktorer vara involverade. Jag gick från glad partypingla (eh, nästan iaf) till tråkig soffockupant på mindre än ett halvår när jag fick ett smärtskov.

En annan aspekt är att somliga blir lite väl bekväma i relationen och börjar slappa och glömma att hålla romansen vid liv, typ skiter med dörren öppen, om ni fattar vad jag menar

Tror liksom tidigare inlägg att man blir bekväm ju längre tiden går i ett förhållande, och anstränger sig inte lika mycket för att "behaga" den andra parten.

Och känslor kan snabbt byta riktning. 1 år är ju ändå en ganska lång tid. Det är inte helt osant att det är väldigt nära mellan kärlek och hat. Nu kanske "hat" är att ta i, men irritation och ilska är ju ett steg på vägen. Men jag tror att så länge man har känslor, oavsett vilka, så kan man vända det till något bra. Om man däremot tappar känslorna så är det svårare att få ett förhållande att fungera.

#5 Tack, du va bättre på att formulera precis det jag ville ha sagt ang det där med att man blir bekväm =P

Jag kan ju bara tala för egen del…

Efter ett tag i en relation, har förmodligen den andre hunnit gör x antal saker som gjort mig besviken och arg och då är jag på min vakt gentemot kommande besvikelser. Förmodligen blir jag extra uppmärksam på hans beteende, stör mig och konfronterar honom med det - varpå han tycker att jag blir tjatig, gnällig och drar sig undan, vilket i sin tur leder till att jag får ännu större anledning till att irritera mig på honom då han väljer att inte ens bemöta min kritik och intressera sig för det jag har att säga. *dödskalle-utropstecken-blixt*

There it is.

Jag tror inte att det handlar om att förändras, utan helt enkelt om olika förväntningar på relationen och sin partner, i kombination med den mänskliga faktorn att vi önskar bli tagna på allvar när vi väljer att prata om ngt som är viktigt för oss. Blir vi då bemötta med nonchalans/ointresse, kommer hoppet om att få förhållandet att fungera minska i takt med det och för att skydda oss bygger vi känslomässiga murar mellan oss och partnern (som vi inte tycker visar oss tillräckligt mkt respekt). Det mesta sker dock på ett omedvetet plan.

Hur snabbt detta händelseförlopp går, är nog främst beroende på hur pass intensiva de bägge parterna är och allra helst är det en tålamodsfråga; när vi anser att förhållandet har nått sin infekterade smärtpunkt och vi inser att vi måste ge upp.

Irritation brukar oftast vara ett tecken på besvikelse - ledsamhet.

Förmodligen är det även en kompatibilitetsfråga. Samt en fråga om hälsosam balans i relationen - där båda känner att de blir lyssnade på, sedda och är viktiga för den andre.

#7 Det där känner jag igen ja.

Tror att förälskelsen  släpper efter nåt år eller 1,5 och då övergår det antingen i kärlek eller ebbar ut. Så har i alla fall jag upplevt det.

Jag har nått stadiet börjar-bli-irriterad på min särbo.

Nu har vi hängt ihop i snart 2 år.

Men eftersom jag ju vet att man har ups och downs i alla relationer så får man ta det onda med det goda. Visa tålamod. Kommunicera. Fortsätta bekräfta den andre.

Vad som stör mig är att min särbo är så relationsovan och inte förstår sådant här av sig själv. Jag måste SÄGA TILL. Mäns oförmåga att läsa tankar stör mig

Kanske har man inte sett negativa sidor hos den andra för att man varit blind av förälskelse och bara omedvetet valt att se dom positiva sidorna.

För mig var det mycket för att mitt ex vägrade ta tag i saker, han bara stoppade huvudet i sanden och efteråt låtsades han som ingenting. Efter hand som han mådde sämre gick han på mig mer och mer. Jag sa till honom många gånger att han får gärna skrika, gapa och gråta hur mycket han ville om han mådde bättre av det, men inte gå till personangrepp, vilket han inte respekterade och jag fick höra allt från att jag tog 250 tabletter för att jag var lat och att jag var en potentiell styckmördare för att jag skar mig och kunde avliva sjuka djur själv. Efter några sådana pilar irriterar det mesta för det gör så ont. Jag tröttnade på att behöva jobba på vårt förhållande ensam, han ville inte ens se att vi hade problem.

För honom var det nog för att han var inne i en depression, han vägrade inse det och gjorde därför hela tiden mer än vad han egentligen klarade. Jag var lika krävande för honom som han var för mig och eftersom han hellre ville gömma sig än att ta tag i våra problem blev jag ett irritationsmoment för att jag tjatade. Han bearbetade aldrig vad han var med om utan bara gömde undan. Att jag och hans föräldrar inte kom överens spelade också in mycket, han vågade inte säga ifrån till dem utan blev irriterad på mig istället eftersom det var pga mig han fick skit från dem.