Gör något ensam som ett avbrott från vardagen en liten resa sov hos någon annan ett par nätter.

När någon har en konstant värk orkar man bara bry sig till en viss nivå sen måste man skärma av sig,det är inte samma sak som att inte bry sig alls.

Jag förstår att du har ett dilemma.

Svårigheterna med att leva med en person som har Aspergers kommer ju ofta till sin spets när den andre mår dåligt för han har säkert problem med att ta in och hantera detta och bemöta dig på det sätt som du önskar och behöver.

Det är ju det stora symtomet på Aspbergers syndrom just att inte ha förmågan att sätta sig in i sociala sammanhang och se konsekvenser och lösningar.

Du ska i alla fall inte ha dåligt samvete för att du känner dig "kass". Har du funderat på om det är en depression du har hamnat i?

Kanske skulle ni behöva prata med någon båda två. Som ett slags "parterapi". Har ni aldrig lyckats kommunicera bra så lär ni ju inte kunna göra det när du inte mår bra heller.

Ni behöver nog hjälp båda två.

#1 En del av problemet, tycker jag, är att jag är alldeles för mycket ensam. Jag har inga riktiga vänner, bara några få ytliga bekantskaper som jag aldrig umgås med, utan hejar på/nickar till när man ses på stan. Jag är arbetslös och min fästman pluggar vilket gör att jag sitter ensam hela dagarna och när han kommer hem så är han ofta så trött så han orkar/vill inte göra någonting.

Har tyvärr inte råd att resa någonstans och jag vet inte hos vem jag skulle sova.

Jag vet att han bryr sig, men jag tror inte att han förstår hur trött, grinig och slut jag blir av det.

Vet att det inte är det lättaste, men om du vill få energi så får du kanske tvinga dig till det. Gör en planering för dina dagar, gå upp tidigt, njut av en god frukost, jag brukar läsa nyheterna eller titta på nyheter på tv, schamlägg träning, ger energi men blir inte av om man ska ta det då man känner för det, gör matschema så att du äter nyttigt, behöver inte vara dyrt, jag lever på¨under 1000 kr i månaden på mat. Lär dig nya saker, jag har precis lärt mig göra egen tofu som exempel, det minskar mina matkostnader drastiskt och det är avslappnande att stå i köket, laga mat och lyssna på en ljudbok.

Helt enkelt, schamlägg ditt liv till energi, om du bara går hemma så bruklar saker inte direkt bli av…

Jag älskar att vara ensam så det kanske är annorlunda, men jag kan lätt underhålla mig själv hemma i två månader utan att träffa folk, men jag har mina djur. Men, jag behöver inte då jag har mycket folk runt mig, antar att det är annorlunda om det inte är självvalt.

#2 I början av vårt förhållande så var vi båda två som en öppen bok. Vi pratade om allt mellan himmel och jord + lite till, men nu är det som att vi inte har något att säga varandra längre. 
Jag har föreslagit "parterapi" men det tycker han är onödigt? eftersom han inte tycker att det är något problem, han säger att han stör sig inte lika mycket över det som jag gör.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få honom att förstå eller hur många gånger jag har sagt att vi MÅSTE göra något åt detta för annars vet jag inte om jag orkar fortsätta. Det är ständig diskussion om pengar vilket jag blir väldigt irriterad över. Han har en godman, men pengarna rinner ändå mellan fingrarna på honom och på vad? SKIT!
Data- och musikprylar, spel och cola kommer först. Mat och busskort kommer sist på prioriteringslistan. Själv är jag jättenoga med ekonomin, det har jag varit sen barn.

Jag har varit i depression tidigare, men nej så allvaligt är det inte än, men det kommer väl… låg sinnesstämning skulle jag vilja kalla det.

Han är jättefin och vill hålla om mig, pussas och kramas. I vanliga fall älskar jag sådant, men nu är jag verkligen inte på humör, jag blir irriterad på honom för att han vill ta i mig. Därför får jag så otroligt dåligt samvete!

Jag tror att du någonstans måste inse att du lever med en man/kille med ett handikapp. Han har ju t.om en god man.

Att du nu mår dåligt kanske han har svårt att ta in och då måste du kanske bestämma dig för vad som är bäst för dig själv.

#4 Tack för ditt inlägg.
Som du skriver så är det inte det lättaste.. jag har helt enkelt ingen motivation/ork/lust.

Jag har prövat tidigare att "schemalägga" mattider, skriva en "att göra under dagen lista" och det funkar i en dag eller två sen är det som att börja från noll igen.

Just nu äter jag fruktansvärt billigt, eftersom jag knappt äter något alls.

Jag hatar att vara ensam eftersom jag varit ensam (mobbad) i hela mitt liv. Jag har mina djur och det är skönt, men jag saknar ändå mänskligt sällskap, någon att utbyta tankar och känslor m.m. tillsammans med, vara social helt enkelt.

Jo jag förstår att det inte är lätt att bestämma sig för att må bra och sen agera för att det ska bli så… å andra sidan bör du ju ha en del  motivation eftersom att du skriver att du inte vill leva som du gör längre. Menar inte helt en -att göra lista- utan mer ett livsschema. För att jag ska få saker gjort så har jag bestämt att jag ska gå upp kl 6.30 varje dag, jag ska vara ute och träna varje dag, beroende på när jag har föreläsningar. Bara att träna utomhus ger galet myket energi. Jag äter sjukt hälsosamt eftersom dålig mat gör en trött etc etc. Du måste välja att må bra i dig själv och utanför relationen också, annars kommer du inte må bra i din relation heller.

Det är inte en lätt sits du är i. Just nu är du skör och sårbar och behöver extra stöd och kan inte få det av din sambo, som i sin tur behöver extra mycket hjälp pga sitt handikapp.

Jag vet inte så mycket om Aspergers, annat än att man måste vara otroligt tydlig, konkret och rak för att de ska förstå vad man säger och förstå vad man vill.

Kanske räcker det inte att du säger att du har ont, du kanske måste precisera och säga När jag stiger upp om morgnarna värker det jättemycket i knäna och i armbågarna och jag har svårt att lyfta muggar och mjölkpaket.

Jag förstår också att du inte riktigt orkar sätta igång och ta initiativ till förbättrad kommunikation på egen hand. Men tyvärr kan du nog inte räkna med hjälp från din sambo där.

Som läget är nu, skulle jag tipsa dig om att i första hand se till dina egna behov. Detta för att du ska må bättre och få mer kraft, som sedan kan räcka till arbetet med relationen till fästmannen.

Kontakta läkare, om du har någon, beskriv problemen med värken, (vet inte om du redan har stadig läkarkontakt för det), försök få bättre smärtlindring. Det är inte särskilt kul att ha ständiga smärtor, det mal ner en och gör en väldigt nedstämd precis som du säger.

Sedan är det viktigt att du kommer ut om dagarna, har en sysselsättning och träffar folk. Hur vet jag inte riktigt. En självhjälpscirkel för anhöriga till aspergare? En egen självhjälpscirkel för smärtpatienter? En arbetssökargrupp? En djurskyddsförening? En organiserad syssla i någon form, skulle nog vara bra för dig.

Jag har själv varit i sitsen att jag var dålig samtidigt som jag levde med min f d make som var sjukpensionär pga ständiga smärtor, och det är väldigt krävande när bägge behöver hjälp men ändå inte orkar ge den andre hjälp pga sina egna problem.

Då måste man bli egoistisk och försöka lösa sina egna problem först.

#6 Jag förstår inte riktigt vad du menar med "han har ju till och med en god man".

#8 Du har rätt, jag vill inte leva så som jag gör nu, men jag har svårt att hitta motivation för att ta mig upp på morgonen och att fylla mina dagar med något vettigt/givande. Jag säger till mig själv att " i morgon ska jag kiva upp (en viss tid), men när larmet på väckarklockan går igång är jag för trött för att kliva upp. När jag väl kliver upp (kanske vid 16-tiden) känns det som att "hela dagen är förstörd" och det är inte någon mening med att börja på nånting så sent på eftermiddagen.. då är det ju snart dags att gå och lägga sig igen.

Jag planerar/bestämmer mig för att göra en massa saker, men de blir aldrig av! Jag blir besviken, på mig själv.

#10 Sänk då förväntningarna. Inte en "massa" saker, utan ett par stycken. Om du gått utan jobb en tid kan du inte över natt, vara tillbaka i ganla gängor.

Men gör EN sak dagligen. Försök få struktur på dagarna. Det är jätteviktigt, du behöver ha rytmen i dig om du ska klara av att börja arbeta igen utan alltför svåra omställningsproblem.

T ex att du alltid ska söka jobb 2 timmar om dagen, mellan 9-11. Titta i tidningar, ringa till företag skriva på ansökningar. Och att du alltid ska sköta om dina djur typ 2 timmar om dagen. Och att du alltid ska ta en promenad eller något sådant 1 gång om dagen.

Lägga in ärenden någon gång dagligen även om det bara är att gå och slänga sopor. Ha inte för stora förväntningar. Varva upp långsamt. Men arbeta metodiskt på att skaffa dig rutiner om dagarna.

#10 Jag menade inget illa om du trodde det utan jag menar att han har ändå ett såpass handikapp att han behöver en god man vilket innebär att han har svårt att klara sin ekonomi på egen hand.

Vilket talar för att han förmodligen också har svårt att sätta sig in i din situation.

#9 Jag har försökt förklara min smärta för honom många gånger, men det verkar som att han glömmer lika fort som jag sagt det. 
Vissa dagar är bättre medans andra är jag så stel och har så ont att jag knappt tar mig ur sängen.  
Jag har haft kontakt med vårdcentral/olika läkare sedan jag var 15 år (är 25 idag), men har inte fått någon diagnos/ordentlig utredning/undersökning så jag vet inte 100 % säkert vad min värk beror på, men misstänker fibromyalgi.

Jag har alltid haft och har fortfarande väldigt svårt för att se till mig själv och mina behov främst. Jag försöker göra det nu, men det är svårt.

Min fästman och jag har valt att, tills vidare, leva som särbos, men vi bor i princip ihop i alla fall. Jag har funderat och egentligen så tror jag att det vore bra för oss båda att vara ifrån varandra lite mer, men när jag sover hemma hos mig och han hos sig så sover jag ännu sämre än jag gör i vanliga fall. Separationsångest?

Eftersom jag inte fått någon diagnos har jag heller ingen behandling/medicinering för mina problem.

Jag har blivit medlem i min stads kattklubb, men de har inte haft något medlemsmöte eller annan aktivitet ännu, men jag hoppas på att kunna träffa någon i klubben som jag kanske skulle kunna umgås med privat.. jag har dock lite svårt att ta kontakt med andra.

Jag hade funderingar tidigare på att ordna upp någon form av förening/organisation, men vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga med det.

#11 Fästmannen har nyligt sluta röka (försöker sluta jag också) så istället för att röka går han ut på 2timmars promenad, nästan, vare dag. Jag skulle gärna följa med honom och promenera, men det är sällan jag känner mig tillräckligt motiverad eller har ork till det, men jag är medryttare/skötare i ett stall så jag promenerar dit (ca. 3-4 km/väg) en till några gånger i veckan.

Jag har en stark önskan/längtan efter att få känna mig duktig/bra på något.. att jag duger till något helt enkelt.. jag tror det är därför jag förväntar mig mer av mig själv än vad jag egentligen klarar av just nu.

Rutiner skulle vi absolut behöva mer utav, båda jag och min fästman, men det är svårt att få honom att göra något "på egen hand" och just nu orkar jag inte ta tag i det själv.

Tack för goda tips och råd! :)

#12 Nej då, jag tog inte illa vid/trodde du menade något illa. Jag förstod bara inte vad du menade.

Om det är fibromyalgi du lider av så är det viktigt med motion för att hålla värken borta. Promenader eller simning är bra.

#14 Jo, jag borde egentligen motionera mer, men just nu känner jag mig inte motiverad. Simma skulle jag gärna göra om det inte vore för att mina armar är fulla av ärr. Jag har inte visat mig "offentligt" i annat än långärmat på flera år.

Min jobbigaste tid i livet var sensommar/höst/vinter 2009. Då var jag arbetslös. Jag hade varit i Norge och jobbat vilket resulterade i att allt pappersarbete och handläggningstider gjorde att min a-kassa blev uppskjuten i 7 månader. Jag hade alltså ingen som helst inkomst på 7 månader. Jag fick låna pengar av mina föräldrar och pojkvän… Det tärde på mig, det tärde på min pojkvän.
Vi bodde på landet i ett 2 familjshus. Slätt mer eller mindre runt om men med vackra Omberg vid ena sidan. Där kunde man vara ute och gå… Om man hade motivation- vilket dog mer och mer för varje dag.
Min pojkvän jobbar på annan ort och han började jobba mer och mer. Jag var ensam hemma minst en vecka åt gången.. Ofta längre. Jag hade inte råd att åka och hälsa på folk speciellt mycket då det kostade i bensin. Värmesystemet där vi hyrde byttes ut mot något som inte funkade som det skulle så vi hade mellan 12-16 grader varmt under hela vintern. Folk som hälsade på tog oftast inte ens av sig jackan..
Och vi vet ju hur förra vintern såg ut! När inte bilen var insnöad så körde man fast eller så kom man inte hem sista biten då det snöade/blåste igen på vägen bara ett par timmar efter plogning.

Jag började gråta för allt. Det var alltid kallt, jag låg nedbäddad i soffan hela dagarna. Jag tappade lusten att göra något alls. Jag ville inte bara sitta inne men till slut hade jag inte ork eller lust att ta tag i att göra något heller..

Till sist tog vi tag i det! Vi flyttade ifrån lägenheten och landet och flyttade till en större stad. Jag lyckades få jobb och plötsligt hade jag nära till flera vänner. Att börja jobba gjorde att jag återigen fick känna känslan av att vara trött på kvällen. Jag somnade på kvällarna för att jag var utpumpad inte för att jag var tvungen att gå och lägga mig. En underbar känsla!
Man behöver rutin!
Man behöver finna något som kan motivera en själv. Man behöver något som gör att man somnar på kvällen för att man är trött, något som gör att man vill gå upp på morgonen.
Jag tycker att det låter som att du är fast i en ond cirkel och nu orkar du inte ta tag i det. Du kan kanske be din sambo att följa med dig på samtal med någon. Att han gör det för att DU tycker att det är ett stort problem- även om han säger att inte han tycker det!

lycka till!